Jag är Gud, icke en stengud eller trägud och icke skapad av någon utan allas Skapare, förblivande utan begynnelse och utan slut. Jag är den som kom till jungfrun och var med jungfrun och dock icke lämnade gudomen; jag, som genom mandomen var i jungfrun, under det att gudomen förblev oskadd, jag regerade på samma gång med Fadern och med den Helige Ande i himmelen och på jorden genom gudomen. Jag upptände jungfrun med min Ande, icke så, att min Ande, som upptände henne, skildes från mig; nej, den som upptände var på samma gång i Fadern och i mig Sonen, och Fadern och Sonen i honom, och dessa äro icke tre gudar utan en.

Jag är lik konung David, som hade tre söner. En av dem hette Absalon, och han traktade efter sin faders liv. Den andre av dem traktade efter sin faders rike, och det var Adonia. Den tredje erhöll riket, och det var Salomo. Den förste betecknar judarna. De traktade nämligen efter mitt liv, sökte min död och försmådde mitt råd. Därför kan jag nu, när jag ser deras vedergällning, säga såsom David om sin döde son: 'Min son Absalon!', d. v. s.: O judar, mina söner, var är nu eder längtan och förbidan? O mina söner, var är nu edert slut?

Jag ömkar mig över eder, eftersom I åstundaden att jag skulle komma, jag, om vilken I genom så många tecken haven hört att jag är kommen, och eftersom I åstundaden det flyktiga, som nu alltsammans har förgått. Men nu ömkar jag mig mera över eder, liksom David, när han upprepade det första ordet, ty jag ser edert slut i dödens elände. Därför säger jag ännu en gång av högsta kärlek, liksom David sade: 'O min son, vem unnar mig att jag kan få dö för dig?' David visste nämligen väl, att han icke kunde återuppväcka sin döde son genom sin egen död, men han visade sin faderliga kärleks känsla och sin goda viljas redobognaste åstundan, och om det hade varit möjligt, ville han gärna ha lidit döden i stället för sin son, fast han visste att det var omöjligt.

Sålunda säger jag nu: O mina söner judar, fastän I haden ond vilja emot mig och gjorden så mycket emot mig som I kunden, så ville jag gärna, om det vore möjligt och behagade min Fader, ännu en gång dö för eder, ty jag ömkar edert elände, som I själva haven förorsakat eder såsom ett rättvist straff. Jag sade eder ju med ord och visade eder med exempel vad I skullen göra. Jag gick före eder liksom en höna för sina kycklingar, skyddande eder med kärlekens vingar, men I försmådden allt. Därför förgick allt det som I åstundaden. Edert slut är i elände, och allt edert arbete är fåfängt.

Med Davids andre son betecknas de onda kristna. Adonia syndade mot sin fader på dennes ålderdom, ty han tänkte så inom sig: 'Min fader är gammal, och hans krafter avtaga. Om jag talar något vrångt till honom, svarar han ej; om jag handlar fientligt, hämnas han ej; om jag företager mig något emot honom, skall han tåligt bära det. Därför skall jag göra vad jag vill.' Denne gick med några av sin fader Davids tjänare upp i en lund, där få träd funnos, för att han skulle härska. Men när faderns vishet och vilja kom till synes, förändrades sonens råd, och de som voro med honom kommo på skam. Så göra nu de kristna mot mig. De tänka inom sig: 'Guds tecken och domar äro ej så uppenbara som förr; vi kunna tala vad vi vilja, ty han är barmhärtig och ger ej akt därpå. Låtom oss göra det som behagar oss, ty han skall lätt förlåta.' De tro icke på min makt - som om jag nu vore vanmäktigare att göra det jag vill än tidigare. De anse min kärlek vara mindre - som om jag ej ville förbarma mig över dem liksom över deras fäder. De driva spe med mina domslut och anse min rättvisa för fåfänglighet.

Därför gå de upp i lunden med några av Davids tjänare för att regera med tillförsikt. Vilken är denna lund, där få träd bruka stå, om icke den heliga Kyrkan, som har bestånd genom sju sakrament liksom genom få träd? I denna Kyrka gå de in med några av Davids tjänare, d. v. s. genom fåtaliga goda gärningar, för att med tillförsikt erhålla Guds rike. De göra nämligen några små goda gärningar, för vilkas skull de lita på, att i vilken synd de än månde vara och vilken synd de än må göra, skola de ändå få himmelriket såsom med ärftlig rätt. Men liksom Davids son, vilken ville vinna riket emot Davids vilja, drevs bort med vanheder, eftersom han var orättfärdig och eftersträvade på orättfärdigt sätt, och riket gavs åt en visare och bättre, så skola dessa drivas bort från mitt rike, och det skall givas åt dem som göra Davids vilja, ty ingen utom den som har kärlek kan vinna mitt rike, och ingen utom den som är ren och rättar sig efter mitt hjärta, kan nalkas mig, den renaste.

Davids tredje son var Salomo. Han betecknar hedningarna. När Batseba hörde, att en annan än Salomo, åt vilken David lovat riket efter sig, blivit utvald av några, gick hon in till David och sade: 'Herre, du har svurit mig att Salomo skulle regera efter dig. Men nu är en annan utvald, och om det går på detta sätt, dömes jag såsom en äktenskapsbryterska till elden, och min son blir förklarad oäkta.' När David hörde detta, reste han sig och sade: ' Jag svär vid Gud, att Salomo skall sitta på min stol och regera efter mig'. Och han befallde sina tjänare, att de skulle upphöja Salomo på rikets stol och förkunna, att den som David hade utvalt, var konung. Dessa fullgjorde sin herres befallning och upphöjde Salomo till stor makt, men alla de, vilka sammansvurit sig med hans broder, blevo bortdrivna och gjorda till trälar. Vem är nu denna Batseba, som skall anse sig som äktenskapsbryterska ifall en annan konung blir utvald, om icke hedningarnas tro?

Det finnes nämligen intet värre äktenskapsbrott än att avfalla från Gud och den rätta tron och tro på en annan Gud än allas Skapare. Men liksom Batseba komma många hedningar med ödmjukt och förkrossat hjärta till Gud och säga: 'Herre, du har lovat att vi framdeles skulle vara kristna; fullgör därför ditt löfte. Om en annan konung, d. v. s. en annan tro än din, längre skall härska över oss, och om du skiljer dig från oss, skola vi eländigt dömas till elden och dö såsom den äktenskapsbryterska, vilken tagit sig en älskare i sin lagvigde makes ställe. Och fast du lever i evinnerlighet, skall du likväl dö ifrån oss och vi ifrån dig, om du håller din nåd borta från våra hjärtan och vi genom vår vantro sätta oss upp emot dig. Fullgör fördenskull ditt löfte, styrk oss i vår svaghet och upplys vårt mörker. Ty om du dröjer längre, d. v. s. om du håller dig borta ifrån oss, måste vi förgås.'

Efter att ha hört detta vill jag göra såsom David och resa mig i min nåd och barmhärtighet. Jag svär alltså vid min gudom, som är med min mandom, och vid min mandom, som är i min ande, och vid min ande, som är i min gudom och mandom (och dessa tre äro icke tre gudar utan en), att jag vill fullgöra mitt löfte. Jag skall nämligen sända mina vänner, som skola föra in min son Salomo, d. v. s. hedningarna, i lunden, d. v. s. i Kyrkan, som så att säga har bestånd genom de sju sakramenten såsom genom sju träd, nämligen dopet, boten, konfirmationen, altarets sakrament, prästvigningen, äktenskapet och sista smörjelsen, och de skola få vila på min stol, med andra ord i den heliga Kyrkans rätta tro, men de onda kristna skola bliva deras trälar.

De förra skola få glädjas åt den eviga arvedel och ljuvlighet, som jag skall bereda åt dem, men de senare skola jämra sig i sitt elände, vilket skall börja för dem i detta livet och fortsätta i evighet. Alltså må mina vänner, eftersom det nu är tid att vaka, icke sova och icke förtröttas, ty en ärorik lön skall följa på deras möda.»