Jesu Kristi ord till bruden, i vilka han jämför sin gudom med en krona och betecknar prästernas och lekmännens stånd med Petrus och Paulus samt beskriver de sätt, på vilka man bör bemöta ovännerna, och den vandel, som bör utmärka de världsliga riddarna.
Kapitel 7

Sonen talade till bruden och sade: » Jag är kronans konung. Månne du vet, varför jag säger 'kronans konung'? Förvisso var min gudom utan begynnelse och skall vara utan slut och är, och denna min gudom liknas vid en krona, eftersom en sådan är utan början och utan slut. Men liksom i ett rike kronan bevaras åt den framtida konungen, så bevarades min gudom i min mandom, med vilken den skulle krönas. Jag hade två tjänare; den ene var präst, den andre lekman. Petrus var den förste, och han innehade prästens ämbete; Paulus däremot var lekman.

Petrus var bunden i äktenskap, men när han såg, att äktenskapet icke kunde passa ihop med prästens ämbete och betänkte, att hans sinnes dygd kunde äventyras genom oåterhållsamhet, så skilde han sig ifrån det visserligen tillåtna äktenskapet, i det han avhöll sig från sin hustrus bädd, och höll med fullkomligt sinne fast vid mig. Paulus iakttog kyskhet och bevarade sig obefläckad av den äktenskapliga bädden. Se, vilken kärlek jag bevisade dessa två!

Åt den förste, Petrus, gav jag himmelrikets nycklar, så att vadhelst han band och löste på jorden, det skulle vara bundet och löst i himmelen. Åt den andre, Paulus, gav jag, att han skulle vara lik Petrus i ära och heder. Ty liksom de varit jämlika och förenade på jorden, så äro de nu i himmelen förenade och förhärligade i evig ära. Men fastän jag nämnt just dessa två, förstår jag dock med dem och i dem mina andra vänner. Ty liksom jag fordom i lagen talade till endast Israel som till en enda människa, så betecknade jag dock hela det israelitiska folket med detta namn. Sålunda förstår jag nu med dessa två flera, ja dem, vilka jag fyllt med min ära och kärlek.

När någon tid förgått, började emellertid det onda mångdubblas och köttet sjukna samt bliva mera benäget till det onda. Därför sörjde jag barmhärtigt för de båda stånden, prästernas och lekmännens, vilka jag menar när jag säger Petrus och Paulus, och jag tillät prästerna att på måttfullt sätt hava kyrkogods till nytta för kroppen, på det att de måtte bliva desto ivrigare och flitigare i min tjänst. Jag tillät även lekmännen att hava äktenskap enligt Kyrkans sedvänja. Bland prästerna var det en god man, som tänkte så för sig själv: 'Köttet drager mig till ond begärelse och världen till skadlig syn, och djävulen lägger på mångfaldigt sätt syndens försåt för mig. Därför må jag, på det att jag ej må kuvas av köttet och av begärelsen, ålägga mig måtta i alla mina handlingar, och vara måttlig i vederkvickelse och vila.

Jag må iakttaga den tillbörliga tiden vid arbete och bön samt tygla mitt kött med fastor. För det andra vill jag, på det att icke världen må draga mig ifrån Guds kärlek, lämna allt som är av världen, emedan det är förgängligt. Att i fattigdom följa Kristus är tryggare. För det tredje må jag, på det att icke djävulen må bedraga mig, han som alltid utger det falska för sant, underkasta mig en annans ledning och lyda denne. Jag vill lägga av all egen vilja och göra mig beredd till allt som befalles mig av den andre.' Det var han, som inrättade det första klostret, på prisvärt sätt kvarstannade där och lämnade sitt liv att efterliknas av andra.

Lekmännens stånd var för en tid väl inrättat. Några av dem odlade jorden och höllo flitigt på med arbetet på åkrarna. Andra seglade på skepp och förde handelsvaror till andra trakter, för att en trakts fruktbarhet skulle komma en annan trakts fattigdom till hjälp. Andra idkade hantverk och bedrevo olika konster. Bland dessa funnos några försvarare av min Kyrka, vilka nu kallas hovmän; dessa togo vapen för att försvara den heliga Kyrkan och bekämpa hennes ovänner. Bland dessa hovmän fanns en god man, min vän, vilken tänkte för sig själv: 'Jag odlar icke jorden som jordbrukare.

Jag arbetar icke på havets vågor som köpman. Jag bedriver icke hantverk som en god arbetare. Vad skall jag då göra? Med vilka arbeten skall jag tjäna min Gud? Jag har ju icke mannakrafter i Kyrkans arbete. Min kropp är svag, och för vek till att tåla sår. Min hand är för klen till att slå fiender. Mitt sinne har svårt för att höja sig till det himmelska. Vad skall jag då göra? Jo, jag vet, vad jag skall göra. Jag skall stå upp och under en världslig furste avlägga en fast ed att med mina krafter och mitt blod försvara den heliga Kyrkans tro.' När denne min vän kom till fursten, sade han: 'Herre, jag hör till Kyrkans försvarare.

Min kropp är alltför vek till att tåla sår, min hand är slapp till att slå, mitt sinne är ostadigt när det gäller att tänka på det goda. Den egna viljan behagar mig, och vilan tillåter mig icke att som en fast mur stödja Guds hus. Därför förbinder jag mig med en offentlig ed, under den heliga Kyrkans lydnad och din, o furste, att jag skall försvara henne alla mitt livs dagar. Emedan sinnet och viljan kanske äro matta till att besluta sig för kamp, bör och kan jag, på grund av min ed, tvingas till att arbeta.'

Fursten svarade honom: ' Jag skall gå med dig till Herrens hus och vara vittne till din ed och ditt löfte'. Så kommo båda till mitt altare, och min vän böjde knä framför mitt altare och sade: 'Jag är alltför svag i mitt kött till att tåla sår. Den egna viljan är mig mycket kär. Min hand är matt till att slå. Därför lovar jag nu lydnad åt Gud och åt dig, som är min hövding, i det jag med ed fast förbinder mig att försvara den heliga Kyrkan mot hennes ovänner och att styrka Guds vänner, att göra väl emot änkor, faderlösa och Guds trogna och att aldrig göra något, som är emot Guds Kyrka och hennes tro.

Vidare förpliktar jag mig att hörsamma din rättelse, om jag råkar fela, så att jag, då jag är förpliktad till lydnad, desto bättre må kunna akta mig för synderna och egenviljan och desto ivrigare och lättare följa din och Guds vilja samt veta, att det för mig är mycket mera fördömligt och föraktligt än för andra, om jag kränker lydnaden och fördristar mig att gå emot dina bud.' Sedan detta löfte avlagts vid mitt altare, tänkte fursten visligen efter och bestämde åt honom en dräkt, som var skild från andra världsliga dräkter, till tecken på att han avsvurit sin egen vilja, och för att han skulle veta, att han hade en överordnad och måste lyda honom. Fursten lade även ett svärd i hans händer och sade: 'Med detta svärd skall du krossa och döda Guds fiender'.

Och han lade en sköld på hans arm, i det han sade: 'Med denna sköld skall du försvara dig emot fiendernas kastspjut och tåligt bära det man tillfogar dig, så att skölden förr må brista än du tar till flykten'. I närvaro av min präst lovade min vän att trofast iakttaga allt detta, och efter löftets avläggande gav prästen honom min lekamen till kraft och styrka, så att min vän, genom min lekamen förenad med mig, aldrig skulle skiljas från mig. - Sådan var min vän Georg och många andra, och sådana böra ock riddarna vara, vilka borde hava namn på grund av värdigheten ock dräkt på grund av gärningen och den heliga trons försvarande.

Hör nu, vad mina ovänner göra emot det, som mina vänner förut gjort. Mina vänner, de gingo in i klostren av klok fruktan och gudlig kärlek. Men de, som nu äro i klostret, de gå ut i världen för högfärds och vinningslystnads skull, och de hava sin egen vilja och göra det som är angenämt för kroppen. Det är rättvisa, att de, som dö i en sådan vilja, icke måtte känna eller vinna den himmelska glädjen utan i stället plågan i helvetet utan slut. Vet även, att de klosterbröder, som mot sin egen vilja och av gudlig kärlek bliva prelater, icke skola räknas till dessas antal.

Och riddarna, som buro mina vapen, voro beredda att giva livet för rättvisan och gjuta blodet för den heliga tron; de skaffade de behövande rättvisa samt kväste och förödmjukade de onda. Men nu - hör hur förvända de äro! Nu behagar det dem mera att dö i krig för högfärds, vinningslystnads och avunds skull, enligt djävulens ingivelser, än att leva efter mina bud för att erhålla den eviga glädjen. Därför skall jag åt alla, som dö i sådan vilja, giva lön enligt rättvisans dom - deras själar skola för evigt njuta djävulens sällskap.

Men de, som tjäna mig, skola få lön med den himmelska härskaran utan slut. Dessa ord har jag, Jesus Kristus, talat, jag som är sann Gud och människa, en med Fadern och den Helige Ande, alltid Gud.»