Kristi ord till bruden om en viss riddares avfall från det sanna ridderskapet, nämligen ödmjukheten, lydnaden, tålamodet, tron, och inträde i det falska, nämligen högfärden och dygdernas motsats, och om hans fördömelses erfarenhet, och huru man drabbas av fördömelse för en ond vilja såsom för en gärning.
Kapitel 8

Jag är den sanne herren. Ingen herre är förnämare än jag eller var före mig eller skall vara efter mig, utan allt herravälde är av mig eller genom mig. Därför är jag sann herre, och ingen bör rätteligen kallas herre utom jag allena, ty av mig är all makt. Jag sade dig förut, att jag hade två tjänare, av vilka den ene manligen förde en lovvärd vandel och fullbordade den ännu manligare; otaliga andra följde honom sedan i samma vandel och ridderskap. Nu skall jag säga dig, vem som först avföll från bekännandet av det ridderskap, som instiftats av min vän. Hans namn säger jag dig icke, ty du känner honom icke till namnet, men jag skall visa dig, hurudan hans avsikt och åstundan var.

En, som ville bliva riddare, kom till mitt tempel, och när han gick in, hörde han denna röst: 'Om du vill bliva riddare, bör du hava dessa tre ting. För det första bör du tro, att det bröd, som synes på altaret, är sann Gud och människa, himmelens och jordens Skapare. För det andra bör du efter antaget ridderskap hava större avhållsamhet från din vilja än vad du förut varit van. För det tredje bör du icke bekymra dig om världens heder. Jag skall då giva dig gudomlig glädje och evärdlig ära.'

När han hört detta och stod och övervägde dessa tre ting, hörde han i sitt sinne en annan, mycket usel röst, som sade tre ting, vilka voro motsatta de tre första. 'Om', sade den, 'du vill tjäna mig, så skall jag giva dig tre andra ting. Jag skall låta dig äga det du ser, höra det som förnöjer dig och erhålla det som du åtrår.' När han hörde detta, tänkte han: 'Den förste herren befaller mig att tro det jag icke ser och lovar det jag icke vet. Han befaller mig att avhålla mig från de förnöjelser som jag åstundar och ser. Han befaller mig att hoppas på det osäkra. Den andre däremot lovar mig världens heder, som jag ser, och den förnöjelse, som jag begär; han förbjuder mig icke att höra och se det angenäma. Förvisso, det är bättre för mig att följa honom, hava det jag ser och nyttja det, på vilket jag är säker, än att hoppas på det osäkra.'

Den mannen, som tänkte så, begynte först vika bort från det sanna ridderskapet. Han förnekade den sanna riddareden och bröt sitt löfte. Han kastade tålamodets sköld framför mina fötter, och trons försvars svärd kastade han ur sina händer och gick så ut ur mitt tempel. Den usla rösten sade till honom: 'Om du, såsom jag sade, vill vara min, så bör du gå fram med all högfärd på fältet och gatorna, och liksom denne Herren bjöd de sina att hava ödmjukhet i allt, så må ingen slags skrytsamhet eller högfärd fly från dig.

Och liksom denne inträdde med lydnad och underkastade sig all lydnad, så må du icke tåla, att någon är högre än du och icke sänka din hjässa i ödmjukhet. Tag svärdet i händerna till det ändamålet, att du må utgjuta din nästas och din broders blod för att förvärva hans egendom. Sätt skölden på armen till det ändamålet, att du villigt må ge ditt liv för att vinna ära. I stället för den tro, som denne har, må du älska din kropps tempel, så att du icke avhåller dig från någon vällust som behagar dig.'

Till sådana ting styrkte denne man sin vilja och sin avsikt, och hans furste lade sin hand på hans nacke i det rum, som var bestämt härtill. Ty intet som helst rum skadar någon, om viljan varit god, eller gagnar någon, om avsikten varit ond. Efter att de ord, som bekräftade hans ridderskap, blivit sagda, gick denne bort och utövade sitt ridderskap till all världslig högfärd, i det han den eländige, föga aktade på att han nu var förpliktad till mera än förr och till ett strängare liv. Otaliga riddarskaror följde och följa denne riddare i övermod och sjunka, eftersom de svurit riddareden, djupare i avgrunden än andra.

Men nu kan du fråga: många vilja upphöjas i världen och kallas stora, men de ha ändå ingen makt - månne dessa för sin onda vilja skola straffas lika hårt som de, vilka haft all den framgång, de önskat? På detta svarar jag dig: den, som har fullkomlig vilja och gör vad i hans förmåga står, på det att han må kunna upphöjas i världen, förvärva världslig heder och kallas med ett fåfängt namn, men som, på grund av min hemliga dom, dock icke tillåtes att nå sin viljas mål, skall (det försäkrar jag dig) för denna onda viljas skull straffas lika hårt som den, vilken fullbordade viljan i gärning; såframt icke viljan rättas genom botgöring.

Se, om två, som äro mycket kända för många, säger jag dig en liknelse: En av dem fick framgång enligt sin vilja och vann nästan allt det, som han åstundade. Den andre hade samma vilja men vann ingen framgång. Den förste vann världens heder, älskade sin kropps tempel i all vällust och härskade som han ville; i allt, vad han lade handen vid, lyckades han. Den andre av dem var honom lik i viljan, men han hade mindre ära. Han skulle gärna hundra gånger ha utgjutit sin nästas blod, om han därmed kunnat tillfredsställa sin lystnad; han gjorde vad han kunde och fullkomnade sin vilja enligt sitt begär.

Dessa båda lida samma förfärliga straff. Fast de icke båda dött på samma tid och i samma stund, talar jag dock om en endas själ som om två, ty bådas fördömelse är en och samma, och bådas röst vid kroppens och själens skilsmässa och själens utträde var en och samma. När själen alltså lämnat kroppen, talade den så till kroppen: 'Säg mig, var är nu den behagliga syn för ögonen, som du lovat mig, var är den vällust du visat mig, var äro de angenäma ord, som du befallt mig att använda?' Djävulen var genast tillstädes och svarade: 'Den utlovade synen är endast stoft, orden äro intet annat än luft, och vällusten är blott smuts och ruttenhet; detta gagnar dig till intet'.

Då ropade själen: 'Ve, ve, så eländigt jag är bedragen! Jag ser tre ting. Jag ser nämligen, att Han, som utlovades mig i brödets liknelse, är konungarnas konung och herrarnas herre. Jag ser vad han lovade, och detta är outsägligt och outgrundligt. Jag hör nu, att den återhållsamhet, som han tillrått, hade varit mycket nyttig.' Och han ropade ännu högre med trefalt ve: 'Ve', sade han, 'att jag blivit född! Ve, att mitt liv var så långt på jorden! Ve mig, ty jag måste leva i den eviga döden, som aldrig kan ändas!'

Se, vilket elände de eländiga skola få för sitt gudsförakt och för den förgängliga lyckan! Tacka därför mig, min brud, för att jag kallat dig från ett så stort elände! Lyd min Ande och de utvalda!»