Varje tid i detta liv är endast som en timma för mig. Därför har det, som jag nu säger till dig, alltid varit i mitt förutvetande. Jag sade dig förut, att det var en, som började ett sant ridderskap, och en annan, som skamligen lämnade det. Den, som vek bort från det sanna ridderskapet, kastade sin sköld framför mina fötter och svärdet vid min sida, när han bröt sitt löfte och sin heliga tjänst. Vad betecknar den sköld, som han kastade, om icke den rätta tron, varmed han skulle försvara sig mot trons och sin själs fiender?

Och vad äro mina fötter, med vilka jag går till människan, om icke den gudomliga förnöjelse, varmed jag drager människan till mig, och det tålamod, varmed jag tåligt fördrager henne? Denna sköld kastade han, när han vid inträdet i mitt tempel tänkte så för sig själv: 'Jag vill följa den herre, som icke rådde mig till någon avhållsamhet, som ger mig vad jag åstundar och som låter mig höra det som behagar öronen'. Sålunda kastade han alltså min tros sköld, när han mera ville följa sin egen vilja än mig, när han mera älskade det skapade än Skaparen.

Om han hade haft en rätt tro, om han hade trott mig vara allsmäktig och rättvist dömande och givaren av evig ära, då hade han icke åtrått något annat än mig, icke fruktat något annat än mig. Men han kastade sin tro, och detta framför mina fötter, när han, efter att ha föraktat min tro och räknat den för intet, varken frågade efter min glädje eller gav akt på mitt tålamod. Vidare kastade han svärdet vid min sida. Vad betecknar svärdet om icke den gudsfruktan, som en sann riddare ständigt bör hava i sina händer, d. v. s. i sina gärningar?

Och vad betecknar min sida om icke min vård och mitt skydd, med vilket jag omhuldar och försvarar mina barn liksom hönan sina kycklingar, så att icke djävulen må skada dem eller olidliga faror drabba dem? Men denne man kastade bort min fruktans svärd, när han icke brydde sig om att tänka på min makt och icke gav akt på min kärlek och mitt tålamod. Han kastade det vid min sida, som om han ville säga: 'Jag har ingen fruktan för och bryr mig icke om ditt försvar, ty vad jag har, det stammar från min flit och min förnäma börd'.

Han bröt även det löfte han givit mig. Vilket är det sanna löfte, som människan bör giva Gud? Förvisso kärlekens verk: att vadhelst människan än gör, må hon göra det av kärlek till Gud. Men han bröt det, när han förvred Gudskärleken till egenkärlek och satte all sin egen lusta före den framtida och eviga glädjen. Se, så skildes han från mig och gick ut ur min ödmjukhets tempel. Alla kristnas kroppar, vari ödmjukheten härskar, äro nämligen mitt tempel. Men de, hos vilka högfärden råder, äro icke mitt tempel utan djävulens, han som efter sin vilja hetsar dem till begär efter det världsliga. Sedan han gått ut ur min ödmjukhets tempel och kastat bort den heliga trons sköld och min fruktans svärd, steg han upp på fältet med allt övermod, övade sig i all vällust och i egenviljans begär, och efter att ha försmått min fruktan tilltog han i synd och i onda lustar.

Men när han kommit till sitt livs yttersta slut och själen skulle gå ut ur kroppen, stormade djävlar fram mot henne, och tre röster ur helvetet ljödo mot henne. Den första sade: 'Månne icke detta är han, som vek bort från ödmjukheten och följde oss i all högfärd? Om han kunnat stiga upp två fot högre än vi i högfärd för att t. o. m. överträffa oss och vara främst i högfärd, så hade han gärna gjort det.' Själen svarade härpå: 'Ja, jag är densamme'. Då svarade rättvisan honom: 'Detta är vedergällningen för din högfärd, att du skall falla från den ene djävulen till den andre, ända tills du kommer till det nedersta i helvetet.

Och liksom det icke fanns någon djävul, som icke visste sitt säkra straff, som skulle tillfogas honom för varje onyttig tanke och gärning, så skall du icke undkomma någon av dina plågoandars straff utan röna allas elakhet och ondska.' Den andra rösten ropade så: 'Månne icke detta är han, som skilde sig från det ridderskap han lovat Gud och slöt sig till vårt ridderskap?' Själen svarade: 'Jo, jag är densamme'.

Och rättvisan sade: 'Detta är din belönings lott, att var och en, som följer din ondska, han skall med sin ondska och pina öka din plåga och pina och vid sin ankomst till dig likasom stinga dig med ett dödssår. Ty liksom den, som redan hade ett grymt sår, skulle plågas olidligt och ropa ve över ve, om sår på sår tillfogades honom, ända till dess hans kropp vore full av sår, så skall elände på elände komma över dig. Din smärta skall ständigt förnyas, din plåga skall aldrig tryta och ditt ve aldrig minskas.' Den tredje rösten ropade: 'Månne icke detta är han, som sålde Skaparen för det skapade, kärleken till Skaparen för kärleken till sig själv?'

Rättvisan svarade: 'Jo, det är han'. Därför skola likasom tvenne gapande svalg öppna sig för honom. Genom det ena skall varje pina komma till honom, bestämd för alla hans synder, alltifrån den minsta synd ända till den största, eftersom han sålt sin Skapare för sin vällust. Genom det andra skall varje möda och skam komma till honom, och aldrig skall gudomlig tröst eller kärlek nå honom, ty han älskade sig i stället för sin Skapare. Därför skall hans liv vara förutan ände, och hans straff vara förutan ände, och alla helgon skola vända bort sitt ansikte från honom.
Se, min brud, huru olyckliga de, som försmå mig, skola bliva, och huru stor smärta de köpa sig för liten vällust.»