Innehållsöversikt Bok 2

1. Kristus förklarar för Birgitta varför människornas livstid är av så olika längd och beskriver, hur människorna, när de uppnått förnuftets bruk, välja mellan det goda och det onda, något som resulterar i olika lön.
2. Kristus fäller en sträng dom över en hastigt avliden präst, vilken gjort sig skyldig till skörlevnad och icke dragit sig för att förrätta mässan och anamma Herrens lekamen i syndens tillstånd. Han antyder dock, att den avlidnes straff i någon mån förmildras för Marias, hans moders, böners skull.
3. Maria beskriver, med hjälp av liknelser, de olika sätt, på vilka Kristus mottages av de dåliga kristna, av de förhärdade judarna, av de förhärdade hedningarna, av de till botgöring beredda judarna och hedningarna, samt av de ivriga kristna. De sistnämnda uppställas som förebild för Birgitta.

4. Kristus hotar de dåliga kristna med strängt straff men utlovar frälsning åt hedningarna.
5. Kristus talar med Birgitta om de trolösa judarna, som han gärna ville frälsa, ifall detta vore möjligt, om de dåliga kristna, som missbruka hans nåd och som ha straff att vänta, och om de efter frälsning hungrande hedningarna, som han lovar sin huldhet.
6. Genom Birgitta antyder Kristus för sina vänner, predikanterna, hur otacksamt det är att predika för de förstockade kristna och att de i stället böra vända sin uppmärksamhet mot hedningarna.

7. Kristus beskriver för Birgitta, hur klosterlivet och ridderskapet (adeln) en gång inrättats. Dessa båda stånd, som innebära höga förpliktelser mot Gud och samhället, hållas nu tyvärr ej i så stor heder som förr, klagar han.
8. Kristus skildrar urtypen för de dåliga riddare, av vilka det på Birgittas tid fanns så många.
9. Kristus skildrar den dålige riddarens liv och det straff som han har att vänta i helvetet.

10. Kristus fortsätter sitt klagomål över de dåliga riddarna i dåtidens Sverige. Genom Birgitta vill han förmana dem. En garanti för att Birgittas ord äro gudomligt inspirerade utgör Mattias' och andra teologers granskning, Birgittas förmåga att bota demonbesatta och den henne närstående biskop Hemmings makt att stifta fred.
11. Kristus skildrar den lön, som förestår den gode riddaren i himmelen.
12. Kristus uppmanar de svenska riddarna att upphöra med sitt dåliga liv och omvända sig till honom. Ifall de visa sig hörsamma, unnar han dem nåden att alltid föra ett gudfruktigt liv och till sist ärva himmelriket.

13. Kristus fastställer genom Birgitta en ny ritual för riddardubbning. Dubbningen, som äger rum i samband med den offentliga gudstjänsten, påminner om en klostermänniskas avläggande av de eviga löftena och ger uttryck för en ideell syn på ridderskapets plikter och skyldigheter.
14. Kristus ger en utförlig beskrivning av de dygder som böra utmärka hans vänner predikanterna, vilka ha att förmedla hans ord till människorna.
15. Kristus beskriver den längtan, som de fromma på Gamla testamentets tid hyste efter Messias' ankomst; han beskriver vidare hur han till sist tillfredsställde denna längtan och kom för att återlösa världen. Nu äro emellertid, fortsätter han, hans lärdomar förgätna, och de flesta människor vandra mot sin undergång.

16. Kristus förklarar, varför han utvalt just Birgitta till sitt språkrör och icke andra, som äro bättre än hon.
17. Kristus skildrar i breda linjer frälsningshistorien: hur Gud, för att fylla de fallna änglarnas platser, skapade människorna, hur han sedan undervisade de fallna människorna genom patriarkerna, genom Moses och profeterna och till sist genom sin enfödde Son samt hur han nu, i dessa dagar, tillkännager sin vilja genom Birgitta.
18. Kristus vitsordar Birgittas förmåga att höra och se övernaturliga ting, vilket emellertid, för hennes mänskliga naturs skull, måste ske genom naturliga bilders förmedling. Han förklarar ännu en gång, varför han unnat just henne och icke andra en inblick i sina rådslut.

19. Med hjälp av en från biskötseln hämtad liknelse förklarar Kristus för Birgitta, varför han låter de onda människorna leva och ha framgång. De goda ha, om man ser djupare, egentligen nytta därav, säger han. Likväl uppmanar han kyrkofurstarna att vidtaga åtgärder mot de onda bina, d. v. s. de onda människorna. Maria, hans moder, råder dem som höra Kristi ord att beakta dem, så att de icke själva må råka ut för Kristi stränga rättvisa. Till sist klagar Kristus över att korsfararna mera tänka på att vinna land och rikedom än på att föra hedningarna till kristendom.
20. Kristus klagar över prästerskapets, ridderskapets (adelns) och allmogens synder men antyder dock att han ännu har några vänner i dessa tre stånd; på dessa sätter han ännu sitt hopp, att de må förverkliga hans vilja.
21. Maria beskriver för Birgitta sin sorg vid Kristi nedtagande från korset. Sedan berättar hon om en man - icke närmare angiven - som efter en svår själsstrid föredragit Gud framför världen, och genom Birgitta giver hon denne man råd för ett gudfruktigt liv.

22. Maria skildrar för Birgitta den falska och den sanna visdomen, d. v. s. världskärleken och Gudskärleken, och uppmanar henne att hålla fast vid den senare.
23. Maria uppställer för Birgitta och alla andra sin ödmjukhet som ett manande exempel.
24. Kristus antyder människornas olika sätt att reagera inför hans ord. Han ger Birgitta en lärdom, vilken utvecklas vidare i de båda följande kapitlen.

25. Kristus inskärper för Birgitta (och genom henne alla sina utvalda) nödvändigheten av den goda viljan, det gudfruktiga övervägandet före handlingars verkställande samt den gudliga visheten, d. v. s. medvetandet om dödens och domens oundviklighet.
26. Maria uppställer den helige Laurentius som ett föredöme och uppmanar Birgitta att såsom denne försaka världen och uthärda allt för Kristi skull. - Kristus fortsätter därefter sitt påbörjade förmaningstal för Birgitta och uppmanar henne att anpassa sin vilja efter Guds vilja samt leva i endräkt med sin nästa, att öva barmhärtighetsverk samt föra ett fattigt och försakande liv.
27. Kristus avslutar sitt förmaningstal, i det han påpekar nyttan av frestelser, de godas förpliktelse att arbeta på sina medmänniskors omvändelse samt vikten av att avsikten är ren och inriktad på Guds ära allenast och att man samvetsgrant bekänner sina synder. Till sist inskärper han hoppets och Gudskärlekens betydelse.

28. Kristus tröstar Birgitta, som blivit förebrådd att de av henne uttalade orden icke äro sanna och av Gud ingivna.
29. Johannes döparen skildrar Guds kärlek till människosjälen för Birgitta och uppmanar henne att taga sig till vara för världsliga lockelser och ärelystna tankar.
30. Denna uppenbarelse, som enligt tillägget i Revelationes extravagantes kap. 108 mottogs i Skara domkyrka den 2 februari 1349, framhåller den 1317 avlidne Skarabiskopen Brynolf Algotssons fromhet. Såsom vi av historien veta, gav den anledning till en ny helgonkult, den åt västgötahelgonet Brynolf ägnade kulten.