O min Herre, jag vet, att ingen ingår i himmelen, om icke Fadern drager honom. Drag därför, o mildaste Fader, denne sjuke biskop till dig, och du, Guds Son, giv ditt bistånd därtill, och du, Helige Ande, uppfyll med din kärlek denne kalle och utblottade biskop.»

Fadern svarade: »Om den dragande är stark men den sak som drages alltför tung, så förstöres och ödelägges arbetet mycket fortare. Om den, som drages, är bunden, förmår han varken hjälpa sig själv eller den dragande; om han är oren, är han avskyvärd att dragas och vidröras. Denne biskop är beskaffad som den, vilken står vid ett vägskäl och överlägger med sig själv, vilken väg han skall taga.»

Bruden svarade: »O min Herre, månne det icke är skrivet, att ingen står stadigt i detta livet utan antingen viker av till det som är bättre eller till det som är sämre?»

Fadern svarade: »Bådadera kan sägas, ty han står emellan två vägar, nämligen glädjens eller smärtans. Han oroas av fasan för det eviga straffet och vill vinna den himmelska glädjen, och dock synes det honom vara svårt att fullkomligt vandra den väg, som leder till glädjen. Han går emellertid, när han följer det, till vilket han har en hetare åstundan.»

Vidare talade den heliga Agnes: »Denne biskop är beskaffad som den, vilken stod mellan tvenne vägar, av vilka han visste den ena vara trång i början men fröjdefull i slutet, och den andra vara nöjsam till en tid men till sist leda ned i ett bottenlöst och pinofyllt djup. När vägfararen stod och grubblade över dessa vägar, kände han en lockelse att gå den väg, som var nöjsam i början, men han bävade dock för det bottenlösa djupet, och så fick han följande tanke: 'Det måste finnas någon genväg vid denna nöjsamma väg; om jag finner den, kan jag länge vandra trygg, och när jag nalkas slutet och djupet, kommer det icke att tillfoga mig något ont, bara jag finner genvägen.' Så gick han trygg på vägen, men när han kom till djupet, föll han ömkligen, ty han fann icke genvägen, såsom han tänkte.

Män, som tänka på detta sätt, finner man många i dag. De tänka så: 'Mödosamt är det att gå den trånga vägen, och svårt är det att lämna egenviljan och den världsliga hedern'. Därför fatta de ett falskt och farligt hopp. 'Långt är vårt liv', säga de, 'Guds misskund är mycket stor, världen är ljuvlig och skapad till förlustelse; därför möter det intet hinder att jag en tid brukar världen såsom jag vill, ty när mitt liv lider mot sitt slut, vill jag följa Gud. Det finns ju en genväg i denna värld, nämligen ånger och bikt; om jag finner den, skall jag bliva frälst.'

En dylik tanke, nämligen att vilja synda ända till slutet och då bikta sig, utgör ett mycket svagt hopp, ty de veta icke ordet av förrän de falla, och stundom drabbas de av sådan plåga på det yttersta eller så hastigt slut, att de på intet vis kunna finna någon fruktbärande ånger, och detta med rätta, ty de ville icke förutse det kommande onda, när de kunde det, utan satte tiden för Guds förbarmande efter sitt godtycke och sitt bestämmande, och de tänkte ej göra slut på synden förrän den icke kunde förnöja dem längre. På liknande sätt stod också denne biskop mellan dessa två vägar.

Nu nalkas han emellertid den nöjsammare vägen, köttets väg, och han har framför sig likasom tre blad som han genomläser. Det första bladet läser han med behag och beständigt. Det andra läser han stundom men icke med nöje. Det tredje bladet läser han sällan och då med smärta. Det första är de rikedomar och ärebetygelser, med vilka han förlustas. Det andra är fruktan för helvetet och den kommande domen, varav han plågas. Det tredje är kärlek till Gud och sonlig fruktan, som han sällan känner. Ty om han betänkte, vad Gud gjort för honom och vad han är skyldig honom, skulle kärleken till Gud aldrig slockna i hans hjärta.»

Bruden svarade: »O min fru, bed för honom!» Då sade den heliga Agnes: »Vad gör rättvisan, om icke dömer, och vad gör barmhärtigheten, om icke kallar och lockar?» Guds moder sade: »Så må man säga till biskopen: Fastän Gud kan göra allt, bör människan dock själv medverka till att synden undflys och den gudliga kärleken erhålles. Det finns tre ting, som förmå människan att undfly synden och tre medel, genom vilka hon kan uppnå kärleken. De tre ting, varmed synden undflys, äro fullkomlig ånger, föresatsen att icke mera vilja begå synden samt bättring enligt deras råd, som man ser hava försmått världen. De tre ting, som medverka till att man vinner kärleken, äro ödmjukhet, barmhärtighet och arbete i kärlekens tjänst. Ty det behövs icke mera än att någon läser ett enda Pater noster med avsikt att uppnå kärleken för att kärlekens verkan snabbare än eljest skall nalkas honom.

Beträffande den andre biskopen, om vilken jag tidigare talat med dig, vill jag till sist säga, att gravarna synas honom mycket breda att hoppa över, murarna mycket höga att stiga över och reglarna mycket hårda att bryta upp. Därför står jag och väntar på honom, men han har vänt sitt huvud mot tre skarors gärningar, vilka han med nöje betraktar. Den första skaran dansar och sjunger; till denna säger han: 'Det behagar mig att höra eder; vänten på mig!' Den andra står och spanar; till denna säger han: 'Det behagar mig att se vad I sen, ty det förnöjer mig mycket'. Den tredje fröjdas och vilar sig, och han söker vila och ära tillsammans med denna.

Men att dansa och sjunga i världen, vad är det annat än att fara från den ena timliga glädjen till den andra, från den ena ärelystnaden till den andra? Att stå och spana, vad är det annat än att draga bort själen från den gudliga betraktelsen och tänka på timliga tings samlande och utgivande? Att vila, vad är det annat än att hava köttets vila? Nu har biskopen stigit upp på ett högt berg för att betrakta dessa tre skaror, och han bryr sig icke om de ord, som jag sänt honom, eller om denna avslutning på orden, nämligen att om han håller sitt löfte, skall jag också hålla mitt.»

Bruden svarade: »O huldaste moder, gå icke ifrån honom!»
Modern sade till henne: »Jag skall icke gå ifrån honom, förrän stoftet mottager stoftet. Och om han bryter sönder reglarna, skall jag möta honom såsom en tjänarinna och hjälpa honom såsom en moder.»

Och hon tillade: »Dotter, du tänker på, vilken belöning denne kanik i Orleans hade fått, om hans biskop blivit omvänd. Jag svarar dig: liksom du ser, att marken frambär örter och blomster av olika skepnad och olika arter, så skulle alla människor, om de från världens ursprung lovvärt förblivit beståndande på avsedd plats, ha mottagit en härlig lön, ty var och en, som är i Gud, går från den ena glädjen till den andra, icke emedan någon medför leda utan emedan förnöjelsen ständigt ökas och den outsägliga glädjen ideligen förnyas.»