Guds moder talar till Sonens brud, sägande: »Denne biskop beder till mig i sin kärlek. Därför bör han göra det som är mig allra kärast. Jag vet förvisso en skatt, och den, som äger den, skall aldrig bliva fattig, den som ser den skall aldrig känna bedrövelse eller död, den som åtrår den skall med jubelfröjd få vad han begär. Denna skatt är förvarad i en stark borg bakom fyra reglar. Utanför borgen är det höga, tjocka och stora murar, och utanför murarna två djupa och breda gravar.

Därför beder jag honom, att han må hoppa över båda gravarna med ett enda hopp, stiga över murarna med ett enda steg, bryta sönder alla reglar med ett enda slag och så bringa mig denna kostbara klenod. Vad detta betyder, skall jag säga dig. Hos eder kallas detta för en skatt, som sällan tages i bruk och sällan flyttas på. Skatten, som jag talat om, är min käraste Sons ord och de högst kostbara gärningar, som han gjorde före och under sitt lidande, samt de förunderliga gärningar, som han gjorde när ordet blev kött i min lekamen och som han gör, när brödet dagligen blir samma kött på altaret i kraft av Guds ord.

Allt detta är den kostbaraste skatt, och den är nu så förgäten och glömd, att mycket få minnas den och använda den till sin förkovran. Guds ärorike Sons lekamen vilar i en befäst borg, nämligen i gudomens kraft. Ty liksom en borg värnar emot ovänner, så värnar min Sons gudoms makt hans mandoms lekamen, att ingen fiende må skada den. De fyra reglarna äro fyra synder, varigenom många utestängas från delaktigheten och godheten av Kristi lekamens kraft. Den första är högmod och lystnad efter världslig heder. Den andra är lystnad efter världsliga ägodelar. Den tredje är det nesliga begäret till kroppens omåttliga fyllande genom otukt och frosseri. 

Den fjärde är vreden, avunden och liknöjdheten för den egna frälsningen. Många älska dessa fyra och hava dem till vana, och därför äro de långt avlägsnade från Gud. Ty de skåda och mottaga Guds lekamen, men deras själar äro lika fjärran från Gud som tjuvar, vilka önska stjäla men ej kunna komma nära det åstundade för de starka reglarnas skull. Därför sade jag, att han skulle bryta sönder reglarna med ett enda slag. Slaget betecknar nitälskan för själarna, i det denne biskop så att säga skall bryta sönder syndarna med rättvisans gärningar och gudlig kärlek, så att syndaren, sedan lasternas reglar brutits, skall kunna nå fram till denna kostbara skatt.

Och fast han icke förmår slå alla syndare, må han dock göra vad han förmår, och framför allt tukta dem som äro under hans hand, icke skonande hög eller låg, frände eller släkting, vän eller ovän. Så gjorde den helige Thomas av England, som utstod många förföljelser för rättvisans skull och till sist led en svår död, emedan han icke underlät att slå kropparna med den kyrkliga rätten, på det att själarna skulle lida mindre straff. Dennes liv må biskopen följa, så att alla, som höra honom, måtte förstå, att han hatar både sina egna och andras synder. Då skall ett sådant slag av den gudomliga nitälskan höras högt över alla himlar, upp till Gud och änglarna, och många skola omvända sig och bättra sig, i det de säga: 'Han hatar icke oss utan våra synder; må vi alltså omvända oss och bliva både Guds och hans vänner'.

De tre murarna, som omgiva borgen, äro tre dygder. Den första består i att lämna det som är nöjsamt för kroppen och göra Guds vilja. Den andra består i att hellre vilja lida smälek och skada för sanningens och rättvisans skull än att hava världslig heder och egendom men förneka sanningen. Den tredje består i att varken spara liv eller gods för vilken som helst kristens frälsning. Men märk, vad människan nu gör. Hon tycker, att dessa murar äro så höga, att hon på intet vis kan komma över dem.

Fördenskull nalkas icke människornas hjärtan denna ärorika lekamen med uthållighet och icke heller deras själar, ty de äro fjärran från Gud. Därför bjöd jag min vän, att han skulle stiga över murarna med ett enda steg. I kallen detta att taga ett steg, när man sätter fötterna långt ifrån varandra för att hastigt framflytta kroppen. Så är det ock med ett andligt steg. När kroppen är på jorden men hjärtats kärlek i himmelen, då överstigas dessa tre murar, ty då behagar det människan att i betraktande av det himmelska lämna sin egen vilja, tåla motgång och förföljelse för rättvisans skull och t.o.m. villigt dö för Guds heders skull.

De tvenne gravarna utanför muren äro världens skönhet och närvaro samt nöjet av världsliga vänner. I dessa gravar vila många mycket gärna och bry sig aldrig om att få se Gud i himmelen. Gravarna äro breda och djupa; breda emedan sådana människors vilja är långt ifrån Gud; djupa, emedan de kvarhålla många i helvetets djup. Därför böra dessa gravar överstigas med ett enda hopp. Vad innebär det andliga hoppet om icke att skilja hela sitt hjärta från det som är fåfängt och från det jordiska 'hoppa in' i himmelriket?

Se, nu har jag visat dig, hur reglarna skola brytas och murarna överstigas; nu skall jag visa, huru biskopen bör överräcka mig detta kostbaraste ting som någonsin funnits. Gudomen var och är av evighet och utan begynnelse, ty man kan varken finna begynnelse eller slut däri. Mandomen däremot var i min kropp och mottog kött och blod av mig. Därför är mandomen det kostbaraste ting som någonsin varit och är. När därför den rättfärdiges själ med kärlek mottager Guds lekamen i sig och Guds lekamen uppfyller själen, så är där det kostbaraste ting som någonsin funnits. Ty ehuru gudomen är i tre personer utan begynnelse och utan slut i sig, tog likväl Sonen sin välsignade lekamen av mig, när Fadern sände honom med gudomen och den Helige Ande till mig. Men nu skall jag visa samme biskop, hur han skall överbringa detta kostbaraste ting åt Herren.

Varhelst Guds vän finner en syndare, i vilkens ord röjes en ringa kärlek till Gud och en stor kärlek till världen, där är själen tom på Gud, och fördenskull må Guds vän hava kärlek till Gud och sörja över att själen, som dock återlösts med Skaparens blod, är ovän till Gud, och han må varkunna sig över den usla själen och hava likasom tvenne röster, en, med vilken han beder till Gud att förbarma sig över själen, och en annan, med vilken han visar själen dess fara. Om han kan sämja dessa två, Gud och själen, och göra dem till ett, då överbringar han med sin kärleks händer det kostbaraste tinget åt Gud.

Ty när Guds lekamen, som var i mig, och människans själ, som är skapad av Gud, komma samman i vänskapens enhet, så är detta det, som är mig allra kärast, och det är icke underligt, ty jag var närvarande när min Son, denne ärofulle riddare, gick ut ur Jerusalem för att kämpa den kamp, som var så hård och svår, att alla senorna i hans armar utsträcktes, hans rygg blev blå och blodig, hans fötter blevo genomborrade med spikar, hans ögon och öron blevo fyllda av blod, hans hals nedböjdes, när han gav upp andan, och hans hjärta blev genomstunget av lansudden. Så vann han själarna med denna stora plåga, och nu tronar han i härlighet och utsträcker sina armar till människorna, men det finnes mycket få, som bringa honom bruden. Därför må Guds vän ej spara liv eller gods utan giva andra sin hjälp och överbringa dem åt min Son.

Säg vidare till samme biskop, att emedan han begär mig till sin kära vän, så vill jag giva honom min tro och binda mig vid honom i ett enda band. Guds lekamen, som var i mig, skall nämligen mottaga hans själ i sig med stor kärlek, så att, liksom Fadern var i mig med Sonen, som hade min lekamen och min själ i sig, och liksom den Helige Ande, som är i Fadern och Sonen, var allestädes med mig och även hade min Son i sig, så skall även min tjänare vara bunden med samme Ande. Ty när han älskar Guds pina och har hans lekamen allra kärast i hjärtat, då skall han hava Kristi mandom, som har gudomen inom och utom sig, och Gud skall vara i honom och han i Gud, liksom Gud är i mig och jag i honom. När min tjänare och jag hava en Gud, då hava vi också ett kärleksband: den Helige Ande, som är en Gud jämte Fadern och Sonen.

Tillägg ännu ett ord. Om denne biskop håller sitt löfte till mig, skall jag hjälpa honom, medan han lever. På hans livs yttersta dag vill jag beskydda och bistå honom samt föra fram hans själ inför Gud och säga: 'O min Gud, denne tjänade dig och lydde mig; därför för jag fram hans själ inför dig'.

O dotter, vad tänker den människan på, som föraktar sin själ? Månne Gud Fader med sin ofattbara gudom hade låtit sin oskyldige Son lida en så hård pina i mandomen, om han icke haft denna dygdiga lust och längtan till själarna och velat bereda denna eviga ära åt dem?»

Denna uppenbarelse handlar om en biskop av Linköping, som sedan blev ärkebiskop. Om densamme läses i bok VI, kapitel 22, som börjar: »Denne prelat». Om honom handlar ock detta.