Modern talar till dottern om en biskop i en sällsam liknelse, i vilken biskopen betecknas med en fjäril, biskopens ödmjukhet och högmod med dess två vingar, de tre utseenden, som hölja biskopens onda egenskaper, med insektens tre färger, biskopens gärningar med färgens täthet, hans dubbla vilja med fjärilens två spröt, hans girighet med fjärilens mun och hans ringa kärlek med dess lilla kropp.
Kapitel 14

Modern talar till Sonens brud och säger: »Du är ett käril, som ägaren fyller och mästaren tömmer, och dock är det en och samma, som fyller och tömmer. Ty liksom den, som samtidigt fyller kärilet med vin, mjölk och vatten, skulle kallas mästare, om han skilde var och en av dessa sammanblandade vätskor åt och återförde dem till deras egen natur, så gjorde och gör jag, allas moder och mästarinna, med dig. Ty för ett år och en månad sedan sades dig många ärenden, vilka alla nu äro så att säga sammanblandade i din själ, och det skulle synas avskyvärt, om de på en gång utgötes, eftersom deras slut är obekant. Därför skiljer jag dem först så småningom åt, såsom det behagar mig.

Månne du kommer ihåg, att jag sände dig till en biskop, som jag kallade min tjänare? Vi må nu likna honom vid en fjäril, som har breda vingar, bestänkta med vit, röd och blå färg, vilken är tjock och, om man rör vid fjärilen, bliver kvar på fingrarna liksom aska. Denna insekt har en liten kropp men stor mun, två spröt i pannan och ett hemligt ställe i buken, genom vilket bukens orenlighet utsläppes. Denna insekts, d. v. s. denne biskops, vingar äro hans ödmjukhet och högmod. Ty han synes utvändigt ödmjuk i ord och åthävor, i klädedräkt och i gärningar, men invändigt bor högmodet, som gör honom stor i hans egen åsyn, svällande av förment ära, fikande efter människors gunst och förmäten, så att han föredrager sitt eget framför andras och dömer andras. Med dessa två vingar flyger han, nämligen med ödmjukheten, som han visar för människorna, på det att han måtte behaga alla och vara i allas mun, och med sitt invärtes högmod, varigenom han anser sig heligare än många andra.

Vingarnas tre färger äro tre utseenden, som hölja hans onda egenskaper. Ty den röda färgen betecknar, att han beständigt disputerar om Kristi pina och helgonens underverk, på det att han måtte kallas helig, och dock är detta fjärran från hans hjärta, ty det smakar honom ingalunda. Den blå färgen betecknar, att han till det yttre synes icke bry sig om timliga ting utan vara död för världen och alldeles himmelsk, såsom det blåa har himmelens utseende, men förvisso har denna andra färg icke större stadga och fasthet inför Gud och bär icke mera frukt än den första. Den vita färgen betecknar honom vara klosterlik till kläderna och prisvärd till sederna, men det är i själva verket lika mycken sötma och fullkomning i denna tredje färg som i de båda första. Liksom fjärilens färg är tjock och vidlåder händerna men icke lämnar kvar något annat än stoft i händerna, så synas hans gärningar vara beundransvärda, ty han åstundar att vara enastående, men de äro tomma och ofruktbara till hans egen nytta, eftersom han icke uppriktigt söker och älskar den som är värd att älskas.

De bägge spröten äro hans dubbla vilja, ty han åstundar att hava en levnad utan besvär i denna världen men efter döden det eviga livet, på det att han dels icke må gå miste om sin stora ära på jorden, dels måtte krönas fullkomligare i himmelriket. Denne biskop är mycket lik en fjäril, som tänker bära himlen på det ena sprötet och jorden på det andra och dock, om han kunde, icke skulle hålla uppe det minsta till Guds heder. Så tror och tänker sig denne gagna Guds kyrka med sitt ord och exempel, som om hon icke skulle kunna förkovra sig utan honom, och han förmodar, att världsliga människor genom hans förtjänster befrämjas andligen. Och därför tänker han så som riddaren efter avslutad kamp: 'Om jag ändå kallas from och ödmjuk, varför skall jag då börja ett strängare liv? Om jag försyndar mig genom några angenäma ting, utan vilka jag ej kan leva angenämt, så skola mina större förtjänster och mina gärningar urskulda mig. När himmelriket kan vinnas t.o.m. genom en dryck kallt vatten, är det då nödvändigt att arbeta mer än måttligt är?'

Fjärilen har även en vid mun, men hans lystnad är ändå vidare, ja, om han kunde sluka alla flugor förutom en, så skulle han även åtrå och sluka denna sista. Likaså skulle denne, om han kunde få en penning utöver de många han redan fått, och detta på sådant sätt att det ej märktes utan vore fördolt, mottaga denna penning, men hans penninglystnads hunger skulle aldrig stillas. Fjärilen har vidare ett hemligt avlopp för sin orenlighet. Så utgjuter denne oförsynt sin vrede och otålighet, så att hans hemliga ting visas för andra. Vidare är hans kärlek liten, liksom fjärilens kropp är liten. Ty vad som fattas honom i kärlekens storlek, det utfylles helt genom vingarnas bredd och utsträckning.»

Bruden svarade: »Om han har någon gnista av kärlek, är det alltid hopp om hans liv och frälsning». Och modern genmälte: »Hurudan kärlek hade Judas, när han efter att ha förrått sin herre sade: 'Jag har syndat, ty jag har förrått oskyldigt blod?' Han ville förvisso, att det skulle se ut som om han hade kärlek, men han hade ingen.»