Vidare talar modern till bruden och säger: » Jag visade dig en annan biskop, som jag kallade hjordens herde. Honom likna vi bäst vid en broms, som har jordens färg, som flyger med högt ljud och som stinger outhärdligt plågsamt varhelst den sätter sig. Så har denne herde jordens färg, ty fast han blivit kallad till fattigdomen, vill han hellre vara rik än fattig, hellre styra än underkasta sig, hellre hava sin egen vilja än tuktas genom att lyda andra. Han flyger också med högt ljud, ty i stället för av fromma predikningar överflödar han av ordrik vältalighet, i stället för om den andliga läran disputerar han om världens fåfänga, och i stället för att följa sin ordens heliga enkelhet prisar och efterliknar han världens fåfänga.

Han har dessutom två vingar, d. v. s. han tänker på två ting. Det första är att han vill giva vackra och behagliga ord åt alla, på det att han måtte hedras av alla. Det andra är, att han vill, att alla skola böja sig för honom och lyda honom. Vidare stinger bromsen ohyggligt, och på liknande sätt stinger denne biskop till själens fördärv. Ty fast han är själarnas läkare, upplyser han icke dem, som gå till honom, om deras fara och sjukdom och nyttjar icke amputeringskniven, utan han talar behagliga ord till dem, för att han skall kallas mild och icke undvikas av någon.

Se, med dessa båda biskopar är det något mycket underligt. Den ene synes utanpå fattig, ensam och ödmjuk, för att han skall kallas andlig. Den andre önskar att äga världsliga ting, för att han skall kallas barmhärtig och frikostig. Den ene vill synas äga intet, och dock åtrår han att hemligen äga allt. Den andre vill öppet äga mycket, för att han skall kunna skänka bort mycket och sålunda hedras mycket. Därför skall det gå som ett allmänt ordspråk säger: emedan dessa tjäna mig så, att jag icke ser det (d. v. s. så att jag icke gillar det), skall jag löna dem så, att de icke se det. – Du undrar varför sådana lovprisas för sin förkunnelse. Jag svarar dig: Stundom talar en ond för goda, och hos dessa ingjutes Guds gode ande, icke på grund av lärarens godhet utan genom lärarens ord, i vilka Guds gode ande talar till åhörarnas fromma.

Stundom talar en god för onda, vilka då bliva goda genom det, som de höra, både på grund av Guds gode ande och lärarens godhet. Stundom talar även en kall för kalla, på det att de kalla åhörarna må bringa det, som de hört, till frånvarande glödande människor, så att dessa, när de höra det, må bliva ännu mera glödande. Fördenskull får du icke bedrövas, till vilka du än må sändas, ty Gud är förunderlig och kastar guldet under fötterna men sätter det smutsiga bland solstrålarna.»