Sonen talar till bruden och säger: »Vad tror du att orsaken är till att dessa båda visas dig? Månne därför att deras synd och fördärv behagar Gud? Ingalunda. Det sker i stället därför, att Guds tålamod och heder måtte bli desto uppenbarare och åhörarna frukta Guds dom. Men kom nu och hör något sällsamt! Den yngre biskopen frågade den äldre och sade: 'Hör mig, broder, och svara mig! Du var ju förpliktad till lydnadens ok; varför övergav du det? Du utvalde ju fattigdomen och klosterlivet; varför lämnade du dem?

När du gick i kloster, visade du ju att du var död för världen; varför åtrådde du då biskopsdömet?' Den äldre svarade: 'Lydnaden, som lärde mig att vara underdånig, blev mig tung, och därför åtrådde jag friheten. Oket, som Gud säger vara ljuvt, blev mig bittert, och därför sökte och utvalde jag kroppens vila.

Ödmjukheten hos mig var låtsad, och därför åstundade jag äran. Och emedan det är bättre att köra än att draga, begärde jag biskopsdömet.' Den yngre frågade på nytt: 'Varför prydde du icke din biskopsstol med världslig heder? Varför samlade du icke genom världslig klokhet rikedomar? Varför förvaltade du icke det, som du ägde, enligt den världsliga ärans begrepp? Varför förnedrade du dig så till det yttre, och varför drevs du icke hellre fram av den världsliga ärelystnaden?'

Den äldre svarade: 'Jag prydde icke min biskopsstol med världslig heder, emedan jag hoppades bliva mera hedrad, om jag uppträdde ödmjuk och andligt sinnad än om jag syntes världslig. Och på det att jag skulle lovprisas av världsliga människor, ville jag synas försmå allt; men på det att jag skulle älskas av de andligt sinnade, visade jag mig ödmjuk och from. Jag underlät alltså att samla rikedomar med världslig klokhet, för att icke andliga män skulle anmärka på mig och förakta mig för min världslighets skull.

Jag gav icke heller frikostigt gåvor, emedan det för mitt lugns skull mera behagade mig att vara tillsammans med få människor än med många. Och det förnöjde mig mera om jag hade någonting på kistbottnen än om jag givit ut någonting med min hand.' Åter frågade den yngre: 'Säg mig: varför gav du åsnan en ljuvlig och angenäm dryck ur det orena karet? Varför gav du biskopen drav ur svinhon? Varför kastade du din krona under fötterna? Varför spottade du ut vetet och tuggade ogräset? Varför löste du andra från repen men band dig själv med fotbojor? Varför bragte du läkemedel åt andras sår men späkte dina egna sår?' 

Den äldre svarade: » Jag gav åsnan ljuvlig dryck ur det orena och föraktade karet, ty eftersom jag var bokligt bildad, tyckte jag mera om (och därmed trodde jag mig uppnå världslig ära) att handhava de heliga sakramenten vid altarena än att upptagas av världsliga omsorger och bekymmer. Och emedan mitt hemliga liv var okänt för människorna men känt för Gud, greps jag av väldig förmätenhet och förvärrade så Guds rättvisa och förskräckliga dom över mig. Till det andra säger jag, att jag gav biskopen drav ur svinhon, ty jag tillfredsställde min naturs lusta och gav fritt utlopp åt den men var icke ståndaktig i återhållsamheten. Till det tredje svarar jag, att jag satte biskopskronan under fötterna, ty det behagade mig mera att öva barmhärtighet för människors ynnests skull än att öva rättvisa för Guds heders och kärleks skull.

Till det fjärde svarar jag, att jag spottade ut vetet och tuggade stråna, ty jag talade icke Guds ord av kärlek till Gud, och det lyste mig icke att göra det som jag lärde andra att göra. Till det femte svarar jag, att jag band mig själv när jag löste andra, ty jag avlöste dem som kommo till mig med ånger, och det, som de ångerfullt begräto och gråtande övergåvo, det behagade det mig att fullgöra. Till det sjätte svarar jag, att jag smorde andra med läkande olja men mig själv med dödligt giftig, ty i det jag lärde en ren vandel förbättrade jag andra men försämrade mig själv; det, som jag föreskrev andra, ville jag nämligen själv icke röra ett finger för. Och därför förslappades jag och förtvinades i det, vari jag såg andra förkovras, ty det behagade mig mera att lägga ännu flera syndabördor till de begångna synderna än att lätta dem genom bättring.»

Därefter hördes en röst, som sade: »Tacka Gud, att du icke hör till dessa giftfyllda kar, som, när de krossas, gå till själva giftet». Och så förkunnades genast, att den ene av dessa var död.