Vidare talar Guds moder till bruden, sägande: » Jag talade i går till dig om två som tillhörde Sankt Dominicus' regel. Förvisso hade denne Dominicus min Son till sin käraste Herre, och mig, hans moder, älskade han mer än sitt hjärta. För detta helgon visade min Son att det fanns tre ting i världen, som misshagade honom, nämligen högmodet, vinningslystnaden och den köttsliga åtrån.

Den helige Dominicus utverkade med djupa suckar hjälp och medel till dessa tre tings minskande, och Gud varkunnade sig över hans tårar och ingav honom att författa en lag och levnadsregel, i vilken denne helige stadgade tre goda ting som medel mot världens tre onda ting. Ty som medel mot vinningslystnadens last stadgade han att ingenting äga utom med ens priors samtycke. Mot högmodet stadgade han att hava en ödmjuk och enkel dräkt. Mot köttets omättliga glupskhet stadgade han avhållsamhet och bestämd tid till att behärska sig.

Han förordnade även för bröderna en prior, som skulle se till att frid iakttogs samt vaka över enigheten. Vidare ville han giva sina bröder ett andligt tecken och intryckte så att säga ett andligt, rött kors under deras vänstra arm vid hjärtat, genom sin lära och sitt exempels kraft, i det han lärde och förmanade dem att beständigt minnas Guds lidande och att nitiskt predika Guds ord, icke för världens skull utan av kärlek till Gud och själarna.

Han lärde dem också att hellre vilja vara underdåniga än härska, att hata den egna viljan, att tåligt fördraga smädelser och icke åstunda någonting utöver föda och kläder, att älska sanningen i hjärtat och bekantgöra den med munnen, att icke söka eget lov utan alltid hava Guds ord på läpparna och lära ut dem, icke förtiga dem av fruktan eller tala dem för människogunsts skull. - När hans förlossnings tid stundade, vilken min Son visat honom i anden, gick han med tårar till mig, hans moder, och sade: 'O Maria, himmelens drottning, du som Gud utvalde till hjälp vid föreningen av hans gudom och mandom, du är den makalösa jungfrun och den allravärdigaste, makalösa modern, du är den högst mäktiga, från vilken gudamakten utgick. Hör mig, som beder till dig! Jag flyr till dig, emedan jag vet att du är allra mäktigast.

Mottag mina bröder, som jag uppfostrat och närt under mitt trånga skapulär, och skydda dem under din vida mantel!  Styr dem och vederkvick dem, så att icke den gamle fienden måtte få makt över dem och så att han icke måtte fördärva den nya vingård, som din Sons högra hand planterat. O min fru, vad menar jag med det trånga skapuläret, som består av ett klädstycke för bröstet och ett annat för ryggen, annat än det dubbla sätt, på vilket jag betraktade mina bröder? Jag hade ju natt och dag omsorg för dem, huru de skulle tjäna Gud med förståndig och lovvärd måttfullhet, och jag bad även för dem, att de icke skulle åstunda någonting av världen, som skulle misshaga Gud eller fläcka deras rykte av ödmjukhet och fromhet hos deras nästa. Eftersom min belönings timma nu stundar, överlämnar jag mina lemmar åt dig: undervisa dem såsom söner och värna dem liksom en moder.'

Efter dessa och andra ord kallades Dominicus till Guds ära. Jag svarade honom sålunda, i det jag talade i liknelse: 'O Dominicus, älskade vän, eftersom du älskat mig mer än dig själv, skall jag under min vida mantel försvara och styra dina söner, och alla, som förbliva din regel trogna, skola frälsas. Min vida mantel är min barmhärtighet, vilken jag icke vägrar åt någon, som beder därom; alla, som bedja, skola få skydd i min barmhärtighets sköte.' Men vad tror du nu, min dotter, att Dominicus' regel är? Förvisso ödmjukhet, avhållsamhet och världsförakt. De, som antaga dessa tre dygder, härda ut i dem och älska dem, skola aldrig fördömas, och det är dessa, som hålla den helige Dominicus' regel. Men hör nu något sällsamt! Dominicus antvardade sina söner under min vida mantel, och se, det är nu färre under min vida mantel än det då var under hans trånga skapulär. Dock hade icke alla ens under Dominicus' livstid dennes fåraull och seder. Genom en liknelse skall jag bättre visa dig deras seder.

Om Dominicus stege ned från den himmelshöjd, där han dväljes, och sade till tjuven, som smyger fram ur dalen och beskådar fåren för att slakta och förgöra dem: 'Varför kallar du på mina får och leder bort dem, när jag genom de tydligaste tecken vet dem vara mina?' så skulle tjuven kunna svara: 'Varför, Dominicus, gör du anspråk på det som inte är ditt? Det är ju orättmätigt övervåld att tillvälla sig det som är andras.' Om Dominicus ville svara, att han fostrat, tämt, lett och lärt dem, skulle tjuven säga: 'Om du fostrat och lärt dem, så har jag med ljuvligt smekande ord återfört dem till deras egen vilja.

Om du blandade det milda med det stränga för dem, så lockade jag dem inställsammare och visade dem det, som förnöjde dem ljuvligare, och se, nu löpa flera efter min röst och till mitt bete. Och därför känner jag de får såsom mina, vilka villigare följa mig, ty de ha sin fria vilja att följa den som lockar på dem.' Om nu Dominicus skulle genmäla, att hans får äro märkta med ett rött tecken i hjärtat, skulle tjuven säga: 'Mina får äro märkta med mitt tecken, som är inskuret i högra örat på dem, och eftersom mitt tecken är uppenbarare och tydligare än ditt, så känner jag dem som mina får'.

Denne tjuv är djävulen, vilken tillvällat sig många av Dominicus' får, som äro skurna i det högra örat, emedan de icke höra livets ord, som säger att vägen till himmelriket är trång, utan hellre begärligt lyssna till och höra det, som de tycka om. Men de av Dominicus' får äro få, som hava det röda tecknet i hjärtat, som med kärlek minnas Guds pina, nitiskt predika Guds ord och föra ett heligt liv i all kyskhet och fattigdom. Ty detta är Dominicus' regel, såsom det plägar sägas: att bära allt sitt på ryggen, att icke vilja äga någonting som icke regeln tillåter, att icke blott lämna det överflödiga utan även stundom giva avkall på det tillåtna och nödvändiga för att därmed tygla köttet.»