Moderns ord till dottern, att bröderna nu hellre lyssna till djävulens röst än till sin fader Dominicus'; huru nu endast helt få följa hans fotspår, och huru de, som eftertrakta biskopsdömet för världslig äras och sitt lugns och sin frihets skull, icke höra till Sankt Dominicus' regel, och om den fruktansvärda domen över sådana. Och om ett levande prov på den fördömelse, en sådan biskopsstyrelse medför.
Kapitel 18

Modern talar till bruden och säger: » Jag har sagt dig, att alla, som leva efter Dominicus' regel, äro under min mantel. Nu skall du höra, hur många de äro. Om Dominicus stege ned från den njutningarnas plats, där han nu i sanning är lycksalig, och ropade så: 'O älskade bröder, följen mig, ty fyra goda ting äro sparade åt eder, nämligen ära som belöning för ödmjukheten, evig rikedom för fattigdomen, mättnad utan leda som belöning för avhållsamheten och evigt liv för världsföraktet', så skulle han knappast höras.

Men om i stället djävulen stege upp ur avgrunden och ropade fyra motsatta ting, i det han sade: 'Dominicus har lovat eder fyra ting, men sen på mig, jag visar eder med handen det som I åstunden, ty jag erbjuder ära, jag har rikedomar i handen, vällusten är redo för eder, och världen skall bliva eder ljuvlig att njuta; tagen alltså det som jag erbjuder, nyttjen det som är säkert och leven med glädje, så att I kunnen glädjas tillsammans efter döden', ja, om dessa båda röster nu ljöde i världen, så skulle flera löpa efter djävulens och rövarens röst än efter min härlige vän Dominicus' röst.

Och vad skall jag säga om Dominicus' bröder? Förvisso är det få, som hålla hans regel, och färre, som följa hans fotspår, ty alla höra icke en och samma röst, emedan de icke alla äro av samma släkte, ej för att de icke alla äro av Gud och alla kunde frälsas, om de ville, utan för att de icke alla höra Guds Sons röst, som säger: 'Kommen till mig, och jag skall vederkvicka eder, i det jag giver mig själv åt eder'.

Vad skall jag nu säga om de bröder, som för världens skull eftertrakta biskopsdömet - månne de höra till Dominicus' regel? Ingalunda. Men de, som mottaga biskopsdömet av en förnuftig orsak, månne de skola uteslutas från Dominicus' regel? Förvisso icke. Den helige Augustinus levde ju efter munkregel innan han blev biskop, och i sitt biskopsstånd övergav han icke det reguljära livet, ehuru han steg till högre ära.

Han mottog nämligen äran mot sin vilja, icke med utsikt att erhålla vila utan förvisso mera arbete, ty när han såg att han kunde gagna själarna, lämnade han för Guds skull gärna sin egen vilja och kroppens vila, för att han skulle kunna vinna flera själar åt sin Gud. Fördenskull höra de, som åstunda och antaga biskopsämbetet för att desto bättre kunna gagna själarna, till Dominicus' regel, och deras lön skall bliva dubbel, dels emedan de dragits bort från regelns ljuvlighet, dels emedan de kallats till biskopsämbetets börda.

Därför svär jag vid Gud, vid vilken profeterna svuro, icke på grund av otålighet utan för att taga Gud till vittne på sina ord, ja, så säger jag nu och svär vid samme Gud, att över de bröder, som föraktat Dominicus' regel, skall en mäktig jägare komma med vilda hundar. Föreställ dig, att tjänaren säger till sin herre: 'I din hage ha många får kommit in, vilkas kött är besmittat, vilkas ull är tovig och smutsig, vilkas mjölk är oduglig och vilkas brunst är omåttlig. Bjud alltså, att dessa må utdrivas, så att icke betesmarkerna fördärvas för de nyttiga fåren och så att de goda fåren icke oroas genom de ondas ostyrighet.'

Husbonden skulle svara härpå: 'Stäng grindarna, så att inga andra komma in än de, vilka det är nyttigt för mig att fostra och föda och vilka äro fredliga och sediga'. Sålunda säger jag, att först skola några, dock icke alla, grindar stängas, och sedan skall jägaren komma med hundarna, och han skall icke skona ullen från pilar eller kropparna från sårnader, förrän livet lyktats. Sedan skola väktarna komma, och de skola noggrant se efter och giva akt på, av vilket släkte de fåren äro, som skola släppas in på Herrens betesmarker.»

Då svarade bruden och sade: »O min fru, vredgas icke, om jag frågar dig: När nu påven mildrade regelns stränghet för dem, månne de då äro att klandra, om de äta kött eller annat som framsättes?»

Modern svarade: »Påven betänkte människonaturens svaghet och brist, som några framlade för honom, och tillät dem förståndigt att äta kött, på det att de skulle bliva skickligare och ivrigare i att predika och arbeta men icke för att de skulle visa sig vekligare och slappare, och därför må vi urskulda påven, att han gav denna tillåtelse».

Bruden sade ånyo: »Dominicus stadgade att hava kläder icke av bästa men icke heller av tarvligaste tyg utan av en medelsort. Månne de då äro att klandra, om de kläda sig i fina kläder?»

Modern svarade: »Dominicus, som författade regeln av min Sons ande, föreskrev, att de icke skulle hava kläder av de finaste och dyrbaraste tygerna, för att de icke möjligen skulle tadlas eller ogillas för sin fagra och kostbara dräkt eller bliva högmodiga. Han förordnade även, att de icke skulle hava kläder av de tarvligaste och hårdaste tygerna, för att de icke på grund av den hårda dräkten skulle oroas för mycket vid insomnandet efter arbetet. Utan han stadgade, att de skulle hava måttliga och nödvändiga kläder, av vilka de icke kunde högmodas och i vilka de icke kunde hava någon fåfänga, men genom vilka de kunde fördriva kroppens kyla och befästas till dygdernas beständiga förkovran. Och därför må vi lova Dominicus för hans förordningar men klandra hans bröder, d. v. s. dem, som förändra sina kläder på grund av fåfänga och ej på grund av nyttans fordringar.»

Bruden sade vidare: »Månne de bröder äro att klandra, som bygga höga och dyrbara kyrkor åt din Son? Eller böra de tadlas och dömas, om de tigga mycket för att kunna fullborda sådana byggnader?»

Modern svarade: »När kyrkan är så bred, att den rymmer dem, som träda in, när dess murar växt så pass i höjden, att icke de, som äro därinne, ha det trångt, när murarna äro så starka och tjocka, att de ej spricka genom någon påverkan av väderleken, och när taket är så fast och tätt, att det icke droppar därigenom, så hava de byggt nog. Ty Gud finner större behag i ett ödmjukt hjärta i en ödmjuk kyrka än i höga murar, där kropparna äro innanför men hjärtana utanför. Därför behöva de icke fylla sina kistor med guld och silver för byggnadsverkens skull, ty vad gagnade det Salomo att hava byggt ett så dyrbart tempel, när han glömde bort att älska Den, för vars skull han byggt det?»

Sedan allt detta sagts och hörts, ropade genast den äldre biskopen, vars död förut omtalats, och sade: »O o o! Borta är biskopsmitran, och nu synes det, vad som doldes inunder den. Var är nu den hedervärde biskopen, var den vördnadsvärde prästen, var den fattige brodern? Borta är förvisso biskopen, som blev smord med olja till apostoliskt ämbete och till levnadens renhet; kvar är trälen, fläckad med fet träck. Borta är även prästen, som blev invigd med heliga ord, för att han skulle förvandla det livlösa och döda brödet till den livgivande Guden; kvar är den svekfulle förrädaren, som för sitt penningbegärs skull sålde honom, vilken återlöst alla av kärlek.

Borta är likaledes den fattige brodern, som med en ed förnekade världen. Nu är jag dömd för mitt högmod och mitt skryt, och dock nödgas jag säga sanningen: att denne rättvise domare, som dömt mig, hellre velat rädda mig genom den högst bittra död, som han led på korsets trä, men rättvisan, mot vilken han ej kunde handla, bestred att jag skulle dömas annorlunda än jag nu erfar.»