Brudens svar till Kristus om huru hon hemsökes av många olika och onyttiga tankar och huru hon icke kan förjaga dem, och Kristi svar till bruden, varför detta tillstädjes av Gud, och om den stora nyttan av sådana tankar, emedan de lända till belöning, om de klokt avskys och fruktas, och att en förlåtlig synd icke får ringaktas, ty då kan den leda till dödssynd.
Kapitel 19

Sonen talar till bruden: »Varför bedrövas du och är bekymrad, dotter?»
Hon svarade: »Emedan jag hemsökes av många olika och onyttiga tankar, som jag icke kan förjaga, och emedan jag oroas, när jag hör om din förfärliga dom».

Sonen svarade: »Detta är sann rättvisa. Ty liksom du fordom förlustades i världsliga begär emot min vilja, så tillstädjas nu många olika tankar att hemsöka dig emot din vilja. Dock må du frukta med klokhet och fast förtrösta på mig, din Gud, och vara övertygad om, att om sinnet icke har lust i de syndiga tankarna utan kämpar mot dem och avskyr dem, så äro de själens rening och krona.

Men om det lyster dig att göra en, låt vara liten, synd, som du förstår är en synd, och du gör den i förlitande på din förra avhållsamhet och i förmäten tillit till nåden, och du sedan icke gripes av ånger eller gör bättring, så må du veta, att den kan bliva en dödssynd. Om därför sinnet gripes av någon begärelse till synd, så må du strax besinna, vart den leder, och ångra dig. Ty sedan människans natur blivit skadad, framgår synden på mångahanda sätt genom hennes sjukdom. Det finnes ju ingen människa, som icke begår åtminstone förlåtliga synder.

Men den barmhärtige Guden gav människan ett läkemedel, nämligen att sörja över varje begången synd och över att hon måhända icke tillfyllestgjort nog för varje bättrad synd, ty intet hatar Gud så, som när du vet om synden men icke bryr dig om den eller förhäver dig över några förtjänster, som om Gud på grund av dem skulle tåla någon synd som du gör, därför att han icke kan hedras förutan dig, eller som om han skulle tillåta dig att göra något ont, därför att du gjort mycket gott, när du dock, om du så gjorde hundrafalt gott för ett enda ont, icke kunde tillfyllest vedergälla Gud för hans kärlek och godhet.

Hys därför vislig fruktan, och om du icke kan hindra tankarna, så var åtminstone tålig och beväpna viljan emot dem. Du kommer nämligen icke att bli fördömd för dem, om de endast uppstå, ty du kan endast förhindra att du finner lust i dem. Men även om du icke samtycker till tankarna, må du frukta, så att du icke faller på grund av högmod.

Var och en, som står fast, gör det endast med Guds kraft. Därför är fruktan en ingångsport till himmelen, ty många föllo i synd och vållade sin egen död, emedan de lade bort att frukta Gud och blygdes att för människor bikta det, som de icke blygts att synda inför Gud. Den, som därför icke bryr sig om att bedja om förlåtelse för en liten synd, honom skall jag icke heller akta värdig att få sin synd förlåten. Och så ökas synderna genom upprepat övande, så att det, som hade varit förlåtligt och ursäktligt ifall man ångrat det, blir mycket svårt om man glömmer det och lägger ringa vikt vid det, vilket du kan förstå av denna själ, som nu är dömd.

Ty hon begick först förlåtliga och ursäktliga synder, men sedan ökade hon sin synd genom vana, i det hon förlitade sig på några goda gärningar hon gjort, som om jag icke skulle akta på och döma små synder. Och så snärjdes själen genom oordnad begärelses vana och rättade och hämmade icke den syndiga lustan, förrän domen stod för dörren och det sista ögonblicket nalkades. När slutet närmade sig, kände hans samvete plötslig oro och skräck, och han sörjde över att han skulle dö så snart och bävade för att skiljas från det lilla timliga, som han älskade. Gud har nämligen fördrag med människan ända till den yttersta minuten och väntar för att se, om den syndiga människan möjligen vill draga hela sin vilja, som ju är helt fri, bort från böjelsen till synd.

Men emedan viljan icke bättrar sig, snärjes och bindes själen i det oändliga, ty djävulen, som vet, att var och en skall dömas enligt sitt samvete och sin vilja, anstränger sig mest på människans yttersta, för att själen skall förvillas och vändas bort från den rätta avsikten, vilket Gud tillstädjer, eftersom själen vägrade att vaka, när hon skulle det. Du må icke heller förtrösta alltför djärvt, om jag kallar någon för vän och tjänare, såsom jag kallade denne förut, ty även Judas kallades vän och Nebukadnesar tjänare. Ty liksom jag själv sade:

'I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder', så säger jag nu: 'De äro mina vänner, som följa mig, och de äro mina fiender, som förakta mig och mina bud och förfölja mig'. Månne icke David, efter det att jag sagt om honom, att jag funnit en man efter mitt hjärta, syndade genom mandråp? Salomo, åt vilken så underbara ting gåvos och lovades, lämnade sin godhet, och för hans otacksamhets skull uppfylldes icke löftet i honom utan i mig, Guds Son. Liksom det därför sättes en avslutning på din diktamen, så sätter jag denna avslutning på mitt ordande: Om någon gör min vilja och lämnar sin egen, skall han som arvedel få det eviga livet, men om någon hör mina ord och dock icke framhärdar i gärningarna, skall han räknas som en oduglig och otacksam tjänare.

Men du bör icke heller misströsta, om jag kallar någon ovän, ty så fort en ovän förändrar sin vilja och inriktar den på det goda, blir han Guds vän. Månne icke Judas var en bland de tolv, när jag sade: 'I ären mina vänner, som haven följt mig; I skolen sitta på tolv troner?' Vid det tillfället följde Judas mig, och likväl skall han icke sitta bland de tolv. Huru uppfyllas då Guds ord? Jag svarar dig: Gud, som ser människornas hjärtan och viljor, dömer och belönar efter det som han ser. Människan dömer däremot enligt vad hon ser i ansiktet. På det att den gode därför icke skulle yvas och den onde misströsta, kallade Gud till apostlaämbetet både goda och onda, liksom han dagligen kallar goda och onda till värdigheterna, på det att alla, som hålla ämbetet med levernet, skola äras i det eviga livet.

Den, som däremot har hedern men ingen förpliktelse, han skall äras för en tid men förtappas i evighet. Emedan Judas icke följde mig med fullkomligt hjärta, gälla orden 'I som haven följt mig' icke honom, ty han höll icke ut till belöningens stund, utan det gäller dem, som höllo ut, både i den tiden och i framtiden. Herren, för vars åsyn allt ligger öppet, talar nämligen stundom i närvarande form om det som tillhör framtiden och talar stundom om det som skall ske, liksom om det redan vore gjort.

Stundom blandar han även samman det förflutna med det framtida och nyttjar det förflutna för det framtida, så att ingen djärves utrannsaka Treenighetens oföränderliga rådslut. Hör ännu ett ord. Många äro kallade, men få utvalda. Så var denne man kallad till biskopsämbetet men icke utvald, ty han var otacksam mot Guds nåd. Därför var han biskop till namnet men icke till förtjänsten och skall räknas till dem, som fara ned och ej till dem som stiga upp.»

TILLÄGG
Guds Son talar, sägande: »Du undrar, min dotter, varför den ene biskopen hade ett så lugnt slut, den andre ett så förskräckligt, ty muren föll och krossade honom helt, och han överlevde blott en kort tid, och den tiden led han den största plåga. Jag svarar dig: Skriften säger, eller rättare, jag själv har sagt, att den rättfärdige, vilken död han än får, är rättfärdig inför Gud; världens människor anse den rättfärdig, som får ett skönt slut utan plåga och skam, men Gud dömer den vara rättfärdig, som är prövad genom långvarig avhållsamhet eller som lider förföljelse för rättfärdighets skull, ty Guds vänner plågas i denna världen, antingen för att de skola få mindre straff i den tillkommande eller för att de skola få en större krona i himmelen.

Petrus och Paulus dogo för rättfärdighetens skull, men Petrus på ett bittrare sätt än Paulus, emedan han älskade köttet mera än Paulus och emedan han mottagit överhögheten över min Kyrka och alltså borde dana sig efter mig genom en bittrare död. Emedan Paulus älskade återhållsamheten mera och arbetat mera, mottog han såsom en berömlig riddare svärdet, ty jag ordnar allting efter förtjänst och mått. Fördenskull är det icke en föraktlig död eller ändalykt utan människans vilja och avsikt som kröner eller fördömer inför Guds domstol.

På liknande sätt är det med dessa båda biskopar, ty den ene led en bittrare plåga och fick en skymfligare död och detta lände honom till mindre straff, ehuru icke till härlighet, eftersom han icke led med god vilja; den andre däremot erhöll ett ärorikt slut, och detta skedde genom min hemliga rättvisa, men det lände honom icke till evig belöning, emedan han icke bättrade sin vilja medan han levde.»