Vidare talar Guds moder: »Säg biskopen, att om han slår in på nämnda väg, skola tre svårigheter möta honom: för det första att vägen är smal, för det andra att det finns stingande törnen på den, för det tredje att vägen är stenig och ojämn. Mot dessa tre ting skall jag giva dig tre råd. Det första är att biskopen ikläder sig starkare och sinnrikt sydda kläder för den trånga vägen. Det andra är att han framför sina ögon må hava tio fingrar, mellan vilka han skall se såsom genom ett galler, så att han icke stinges av törnena. Det tredje är att han må sätta ned sina fötter försiktigt och vid varje steg känna efter, om den nedsatta foten har stadigt fäste, och att han icke brådstörtat må sätta ned båda fötterna på en gång, såframt han icke dessförinnan övertygat sig om vägens beskaffenhet.

Vad betecknar den trånga vägen om icke vrånga människors ondska mot de rättfärdiga, sådana människor, som begabba rättfärdiga gärningar, förvränga de rättfärdigas vägar och riktiga förmaningar och ringakta allt vad ödmjukhet och mildhet heter? Emot sådana människor må biskopen ikläda sig tålamodets och ståndaktighetens kläder, ty tålamodet gör det svåra ljuvt och gör, att man glatt fördrager tillfogade smädelser. Och vad beteckna törnena, om icke världens motigheter? Mot dessa skall han begagna Guds tio buds och Guds råds fingrar, så att han, när motighetens och fattigdomens törne stinger, må betänka Kristi lidande och fattigdom. Men när vredens och avundens törne stinger, då må han betrakta Guds kärlek, som han bjöd oss att bevara. Den sanna kärleken söker nämligen icke sitt utan ställer sig helt till Guds äras och nästans nyttas tjänst. Och att han bör vara försiktig när han sätter ned fötterna, det betecknar, att han överallt må hysa förståndig fruktan. Ty en god människa bör hava likasom tvenne fötter: den första är längtan efter det eviga och den andra motvilja mot världen.

Men längtan efter det eviga bör vara förenad med klokhet, så att han icke åstundar det eviga endast för sig själv, såsom varande värdig därtill, utan lägger all sin åstundan, sin vilja och sitt hopp om belöning i Guds händer. Motviljan mot världen bör vara förenad med försiktighet och fruktan, så att icke motviljan beror på världens motigheter och otålighet vid livet och icke heller på att han vill hava mer vila i detta timliga liv och bliva befriad från det för andra så nyttiga arbetet, utan endast på avsky för synden och längtan efter det eviga livet.

Sedan han övervunnit dessa svårigheter på vägen, vill jag ytterligare varna biskopen för tre fiender, som äro på hans väg. Den förste fienden försöker väsa i biskopens öron för att täppa till hans hörsel. Den andre står framför honom för att stinga honom i ögonen. Den tredje är framför hans fötter, ropar högt och har en snara till hands för att snärja hans fötter, när han lyfter dem från marken. Den förste fienden äro de människor eller de ingivelser, som försöka draga bort biskopen från den rätta vägen, i det de säga: 'Varför lägger du på dig så mycket arbete, och varför färdas du på en så smal väg? Vik hellre av och slå in på den blomsterkantade väg, på vilken så många vandra. Vad rör det dig, huru den eller de leva? Varför skall du näpsa och förarga dem, av vilka du skulle kunna hedras och älskas? Om de icke göra dig och de dina emot, vad behöver du då bry dig om, ifall de förtörna Gud eller huru de leva? Om du själv är god, må det vara nog; vad åligger det dig att döma andra?

Giv hellre gåvor och tag emot sådana och nyttja människors vänskap, på det att du må prisas och kallas god under ditt liv!' Den andre fienden vill blända dig liksom filistéerna Simson. Denne ovän är världens fägring och ägodelar, överdåd i kläder och andra praktfulla ting, gunst och heder hos människor. Ty när sådana ting erbjudas och tjusa ögonen, förblindas förståndet, svalnar kärleken till Guds bud, begås fritt och självsvåldigt synden och förgätes synden lätt, sedan den är begången. Fördenskull må biskopen känna sig nöjd, när han måttligt äger det nödvändiga.

Nu finna nämligen många, många det ljuvligare att stå med Simson vid lystnadens kvarn än att älska Kyrkan enligt herdeämbetets lovvärda förordning. Den tredje fienden ropar högt, har en snara till hands och säger: 'Varför går du så försiktigt och med sänkt huvud? Varför ödmjukar du dig själv så mycket, när du kunde och borde hedras av så många? Var hellre präst av den orsaken, att du måtte sitta bland de främsta; var biskop av den orsaken, att du måtte hedras av så många som möjligt! Skrid fram till större värdigheter, på det att du måtte bliva mera betjänad och kunna njuta mera vila! Samla rikedomar, med vilka du kan hjälpa andra, så att du kan hugsvalas av dem och vara glad överallt!'

När nu själen ansättes av sådana begär och ingivelser, så upplyftes genast hågen, likasom med en ond begärelses fot, till jordisk lystnad, varigenom den till den grad insnärjes i den världsliga omsorgens snara, att den knappt kan stå upp till att betrakta sitt elände och de eviga belöningarna eller straffen. Och detta är icke underligt, ty Skriften säger, att den som åstundar biskopsämbetet, åstundar god gärning till Guds heder. Nu däremot åstunda de flesta äran och sky arbetet, vari själens evärdliga hälsa är. Fördenskull må denne biskop förbliva i den ställning, som han har, och icke eftertrakta en högre, förrän det behagar Gud att förse honom med en sådan.»