Modern talar: »Jag sade dig förut, att den helige Benedikts kropp var liksom en säck, vilken tuktades och styrdes men icke styrde. Hans själ var liksom en ängel, vilken gav stor hetta och brand ifrån sig, såsom jag skall visa dig genom en liknelse. Föreställ dig tre eldar, av vilka den första var upptänd i myrra och gav en ljuvlig vällukt ifrån sig, den andra var upptänd i torrved och gav glödande kol samt ljus, klar låga ifrån sig, den tredje var upptänd i olivträ och gav låga, ljus och värme ifrån sig. Med dessa tre eldar förstår jag tre personer och med de tre personerna tre tillstånd i världen.

Det första tillståndet var deras, som under betraktande av Guds kärlek lämnade sin egen vilja i andras händer, som i stället för världens fåfänga och högmod anammade fattigdomen och försmädelsen, som i stället för omåttlighet älskade återhållsamhet och renhet. Dessa hade sin eld från myrran, ty liksom myrran är bitter men fördriver demonerna och släcker törsten, så var deras avhållsamhet bitter för kroppen men släckte det oordnade begäret och tillintetgjorde demonernas hela makt. Det andra tillståndet är deras, som tänkte så för sig själva: 'Varför älska vi världens ära, när den icke är lik något annat än luft, som blåser i öronen?

Varför älska vi guldet, när det icke är likt något annat än rött stoft? Vad är köttets slut annat än förmultnande och aska? Vad gagnar det oss att eftertrakta jordiska ting, när allt ändå är fåfänglighet? Fördenskull vilja vi leva och arbeta endast för att Gud måtte bliva hedrad i oss och för att andra genom våra ord och exempel måtte upptändas till Gudskärlek.' Sådana människor hade sin eld från torrveden, ty världskärleken var död för dem, och var och en av dem gav rättvisans glödande kol och den heliga förkunnelsens klara låga ifrån sig.

Det tredje tillståndet var deras, som glödde av kärlek till Kristi lidande och med hela sitt begär önskade att få dö för Kristus. Dessa hade sin eld från olivträdet. Ty liksom oliven i sig har fetma och hetare värme, när den antändes, så voro dessa helt och hållet mättade av den gudomliga nådens fetma, genom vilken de gåvo den gudomliga vishetens ljus, den hetare kärlekens brand och den ärbaraste vandelns styrka ifrån sig. Dessa tre eldar utbredde sig vitt och brett. Den första av dem upptändes i eremiterna och renlevnadsmännen, såsom Hieronymus skriver, vilken, inspirerad av den Helige Ande, fann deras liv underbart och värt att efterföljas.

Den andra upptändes i bekännarna och lärarna, den tredje i martyrerna, vilka försmådde sitt kött för Guds skull - även andra skulle ha försmått det, om de erhållit hjälp från Gud. Till några av dessa tre eldar eller människor av dessa tillstånd blev den helige Benedikt sänd. Han blåste samman de tre eldarna till en, så att de, som voro ovisa, upplystes, de, som voro kalla, upptändes, och de, som voro heta, blevo ännu hetare. Och så började med dessa eldar Benedikts ordensliv, vilket ledde var och en efter hans skapnad och fattningsförmåga till frälsningens och den eviga lycksalighetens väg.

Men liksom den Helige Andes ljuvhet blåste från den helige Benedikts säck, varigenom många kloster förnyades, så har den Helige Ande vikit från många av hans bröders säck, ty askans glöd är utslocknad och bränderna ligga kringspridda och giva varken värme eller glans ifrån sig utan endast orenhetens och lystnadens rök. Dock gav Gud mig till mångas hugnad tre gnistor, med vilka jag förstår flera. Den första är utdragen ur kristallen genom solens värme och glans, och den har nu fattat fäste i det torra, för att en stor eld måtte uppstå av den. Den andra är utdragen ur den hårda flintan, den tredje ur det ofruktbara trädet, vilket växte med sina rötter och utbredde sina blad.

Med kristallen, som är en kall och skör sten, betecknas den själ, som, ehuru den är kall i Guds kärlek, dock med sin vilja och sitt begär strävar till fullkomning och beder Gud att hjälpa sig. Därför bär denna vilja henne till Gud och uppnår, att hennes hemsökelser ökas, genom vilka hennes onda drifter kallna, till dess Gud upplyser hjärtat och så fäster sig i den på vällust tomma själen, att hon nu icke vill leva annat än till Guds heder. Med flintan betecknas däremot högmodet. Ty vad är hårdare än högmodet hos det sinne, som önskar allas lovprisning och likväl åtrår att kallas ödmjukt och synas fromt?

Vad är avskyvärdare än den själ, som i alla sina tankar håller sig förmer än andra och icke tål att tillrättavisas eller undervisas av någon? Dock bedja många, som äro så högmodiga, ödmjukt till Gud, att högmodet och ärelystnaden måtte borttagas ur deras hjärta. Fördenskull samverkar Gud med den goda viljan, avlägsnar det hindersamma ur deras hjärtan och förlänar stundom milda, angenäma ting, genom vilka de både dragas bort från det världsliga och sporras att söka det himmelska.

Med det ofruktbara trädet betecknas till sist den själ, som, uppfostrad i högmod, bär frukt för världen och åstundar att hava världen och all dess heder. Likväl upprycker hon, emedan hon fruktar den eviga döden, många av syndens telningar, vilka hon skulle fostra, om hon icke hade denna fruktan. Fördenskull nalkas Gud själen, på grund av denna rättmätiga fruktan, och giver henne sin nåd, så att det onyttiga trädet måtte bli fruktbärande. - Med sådana gnistor bör alltså den helige Benedikts ordensliv, som nu synes övergivet och föraktat för många, förnyas.