Sonen talar: »Jag är himmelens och jordens Skapare, ett med Fadern och den Helige Ande, sann Gud. Ty Gud är Fadern, Gud är Sonen, Gud är den Helige Ande, och dock icke tre gudar utan tre personer, och en Gud. Men nu skulle du kunna fråga: Varför är det icke tre gudar, om det är tre personer? Jag svarar dig, att Gud icke är annat än den makt, den vishet och den godhet, av vilken all makt nedanför och ovanför himmelen är och dessutom all vishet och all godhet som kan tänkas.

Sålunda är Gud trefaldig och en, tre till personerna men en till naturen. Ty makten och visheten, det är Fadern, av vilken allting är och som är före allting, och han har makten icke av någon annan utan av sig själv och i evighet. Makt och vishet är även Sonen, jämlik Fadern, icke mäktig av sig själv utan född av Fadern på mäktigt och outsägligt sätt, begynnelse från begynnelsen och aldrig någonsin skild från Fadern. Makt och vishet är även den Helige Ande, som utgår av Fadern och Sonen, som är evig jämte Fadern och Sonen och jämlik dem i majestät och makt.

Det är således en Gud och tre personer, ty de tre ha en natur, en verksamhet och en vilja, en ära och makt. Gud är en till sitt väsen, och dock äro personerna skilda. Ty Fadern är helt och hållet i Sonen och Anden, Sonen är helt och hållet i Fadern och Anden, Anden är helt och hållet i dem båda, i en enda gudomsnatur, icke som om någon vore tidigare eller senare utan på outsägligt sätt. Där är intet tidigare eller senare, intet större eller mindre än det andra, intet på annat sätt, utan allt är outsägligt och jämlikt. Fördenskull står det med rätta skrivet, att Gud är underbar och högst lovvärd.

Nu kan jag emellertid klaga över att jag är ringa lovad och okänd för många, ty alla söka sin egen vilja men få söka min. Men var du ståndaktig och ödmjuk och upphöj dig icke i dina tankar, när jag visar dig andras faror, och förråd icke deras namn, såframt det icke befalles dig. Det är nämligen icke till deras skam som deras faror visas dig, utan för att de må omvända sig och lära känna Guds rättvisa och barmhärtighet. Och du bör icke undfly dem såsom fördömda, ty även om jag säger i dag, att någon är högst usel, så är jag beredd att förlåta honom, om han i morgon åkallar mig med förkrosselse och med vilja att bättra sig. Och om den, som jag i går sade vara högst usel, säger jag då i dag, att han är min käraste vän för hans förkrosselses skull, ja så kär, att om hans förkrosselse är ståndaktig, vill jag icke endast förlåta honom synden utan också efterskänka honom syndastraffet.

Du skall inse detta genom en liknelse. Om två kvicksilverkulor båda hastigt runne emot varandra och det ej fattades mera än en hårsmån i deras förening, så vore Gud ändå i stånd att göra så, att de ej förenades. Likaså skulle en syndare, om han än vore så rotfäst i djävulska gärningar, att han stode på fördömelsens yttersta klippspets, dock erhålla förlåtelse och barmhärtighet, om han åkallade Gud med förkrosselse och vilja att bättra sig. Men nu skulle du, när jag är så barmhärtig, kunna fråga, varför jag icke förbarmar mig över hedningarna och judarna, av vilka somliga dock skulle dö för Gud, om de undervisades i den rätta tron.

Jag svarar dig, att jag bevisar alla barmhärtighet, såväl hedningar som judar, och att icke någon varelse lämnas utan min barmhärtighet. Ty de, som höra, att deras tro icke är sann, och ivrigt åstunda den sanna tron, och de, som anse att den tro är bäst som de hava, emedan aldrig någonting annat blivit predikat för dem, och som med hela sin kraft göra vad de kunna, deras dom skall ske med en viss barmhärtighet.

Ty tvåfaldig är domen, nämligen deras som skola fördömas och deras som skola frälsas. De kristna, som skola fördömas, få en dom utan misskund: evig pina, evigt mörker och en mot Gud förhärdad vilja. Deras dom, som skola frälsas, skall däremot vara: Guds åsyn, förhärligande i Gud och att vilja Gud gott. Från detta äro de onda och falska kristna samt hedningarna och judarna uteslutna, vilka, ehuru de icke hade den rätta tron, dock hade sitt samvete till domare och trodde att han, som de dyrkade och förtörnade, var Gud.

De hedningar och judar däremot, vilkas vilja och gärning var enligt rättvisan och emot synden, de skola jämte de mindre onda kristna röna en barmhärtig dom i sina straff, emedan de älskade rättfärdigheten och hatade synden, men de skola icke undfå hugnaden av Guds åsyn och härlighet; denna kunna de icke se, emedan de icke blivit döpta, ty något timligt eller någon lönnlig Guds dom höll dem tillbaka, så att de icke på fruktbärande sätt skulle söka och erhålla frälsningen, men om intet hindrat dem att söka den sanne Guden och bliva döpta, skulle de hållits tillbaka varken av fruktan eller möda, varken av förlust av ägodelar eller ära, utan endast av det hinder, som besegrar den mänskliga skröpligheten, och därför skall jag, som sett Cornelius och centurionen, innan de blivit döpta, veta att belöna dessa rikligare och fullständigare, såsom deras tro kräver. Ty ett är ondskans okunnighet, ett annat är fromhetens och svårighetens.

Likaså är vattendopet ett, blodsdopet ett annat, den fullkomliga viljans dop ett tredje. Allt detta kan Gud bedöma, han som känner allas hjärtan. Jag, som utan begynnelse är av evighet född från begynnelsen och som ånyo föddes på nytt på timligt sätt i tidens fullbordan, jag visste från begynnelsen att belöna allas förtjänster, och jag giver åt var och en efter hans förtjänst. Icke ens det minsta goda, som göres till Guds ära, skall förbliva obelönat.

Därför bör du mycket tacka Gud, emedan du är född av kristna föräldrar och i frälsningens tid, ty många åstundade att se och erhålla det, som erbjudes de kristna, och erhöllo det dock ej.»