Brudens bön till Herren för Rom och om den oräkneliga mängd av heliga martyrer, som vilar i Rom, och om de kristnas tre grader av fullkomning, och huru Kristus, uppenbarande sig för henne, meddelar henne en vision och förklarar den.
Kapitel 27

O Maria, fastän jag varit omild, kallar jag dig likväl till min hjälp, och jag beder dig, att du värdigas bedja för denna upphöjdaste och heligaste stad Rom. Jag ser nämligen lekamligen, att några av de kyrkor, i vilka helgons ben vila, äro övergivna. Somliga äro befolkade, men deras föreståndares hjärtan och seder äro långt ifrån Gud. Utverka därför kärlek åt dem, ty jag har hört av skrifterna, att varje dag på året har sjutusen martyrer här i Rom. Och därför - ehuru själarna icke hava mindre heder i himmelen om deras reliker äro förgätna på jorden - beder jag dig, att större heder måtte bevisas dina helgon och dina helgons reliker på jorden och folkets fromhet sålunda uppväckas.»

Modern svarade: »Om du mätte ut ett jordstycke, som vore hundra fot i längd och lika mycket i bredd, och besådde det helt och hållet med rena vetekorn, så tätt, att det ej vore större avstånd mellan kornen än en fingerled, och varje korn sedan bure hundrafaldig frukt, så skulle det dock vara ännu flera martyrer och bekännare i Rom från den tid, då Petrus med ödmjukhet kom till Rom, och till dess Celestinus lämnade högmodets tron och återvände till sitt ensittarliv. Men jag talar om de martyrer och bekännare, som predikade den sanna tron emot vantron samt ödmjukheten mot övermodet och som dogo (eller voro beredda att dö) för trons sanning. Ty Petrus och många andra voro så glödande och nitiska att bekantgöra Guds ord, att om de hade kunnat dö för var och en människa särskilt, så hade de gärna gjort det.

Dock voro de ängsliga, att de skulle tagas bort från deras åsyn, vilka de hugnade med tröstens och förkunnelsens ord, ty de åstundade deras frälsning mera än sitt eget liv och sin egen heder. De voro också försiktiga, och därför uppträdde de lönnligen under förföljelsens tid, för att kunna samla och vinna desto flera själar. Mellan dessa båda, nämligen Petrus och Celestinus, voro icke alla goda men icke heller alla dåliga. Låtom oss uppställa dem i tre grader, såsom du lärt dig i dag: positiv, komparativ och superlativ, d. v. s. de goda, de bättre och de bästa. Till den första graden hörde de, vilkas tanke var denna: 'Vi tro vad den heliga Kyrkan föreskriver. Vi vilja icke bedraga någon utan återlämna det som är vunnet med bedrägeri, och vi önska av hela vårt hjärta tjäna Gud.'

Liknande människor funnos ock på Romulus', Roms grundläggares, tid, vilka lydde Gud i mån av sin tro och tänkte sålunda: 'Vi förstå och veta genom de skapade varelserna, att Gud är allas Skapare; honom vilja vi därför älska över allting'. Och många tänkte så: 'Vi hava hört av hebréerna, att den sanne Guden visat sig för dem genom uppenbara järtecken. Och därför skulle vi, om vi visste, på vilken vi egentligen borde förtrösta, gärna göra det.' Alla dessa hörde så att säga till den första graden. Men i välbehaglig tid kom Petrus till Rom, och han upplyfte somliga till den positiva graden, andra till den komparativa, andra till den superlativa.

De, som anammat den sanna tron och levde i äktenskap eller annat lovvärt stånd, de tillhörde den positiva graden. De, som av kärlek till Gud lämnade sina ägodelar, som med ord, exempel och gärningar visade andra människor goda föredömen i att leva och som icke satte någonting framför Kristus, de tillhörde den komparativa graden. De som av kärlek till Gud offrade sitt kött, de tillhörde den superlativa graden. Men låtom oss i dessa tre grader söka, var numera en brinnande kärlek till Gud finnes.

Låtom oss söka bland riddarna och de lärde, låtom oss söka bland klosterfolket och världsföraktarna, som dock borde vara i den komparativa och superlativa graden, och förvisso skola vi finna mycket få, som äga en sådan kärlek. Ty det finnes intet strängare liv än riddarens, om det äger bestånd i sin sanna inrättning. Om det är föreskrivet för munken att hava kåpan, så är det för riddaren föreskrivet att hava det som tyngre är, nämligen brynjan. Om det är tungt för munken att strida emot köttets vällust, så är det tyngre för riddaren att gå fram mellan beväpnade fiender. Om en hård bädd är föreskriven för munken, så är det tyngre för riddaren att vila i vapenskruden.

Och om munken ängslas och plågas genom sin avhållsamhet, så är det hårdare för riddaren att ständigt plågas av fruktan för sitt liv. Ty det kristna ridderskapet instiftades icke för världslig besittnings och vinningslystnads skull utan för att försvara sanningen och utvidga den sanna tron. Och därför borde riddarens och munkens stånd hållas i den superlativa eller komparativa graden. Men nu hava alla grader avfallit från sin lovvärda inrättning, ty kärleken till Gud har förvandlats till åtrå efter det världsliga. Ty om det vore risk att en guldpenning skulle föras bort från dessa tre, skulle de, flesta hellre förtiga sanningen än de skulle tala och därmed förlora penningen.»

Nu talar bruden, sägande: »Jag såg vidare liksom många örtagårdar på jorden, och jag såg rosor och liljor i örtagårdarna. Och på ett rymligt ställe på jorden såg jag en åker, hundra fjät i längd och lika många i bredd. I varje fjät voro sju vetekorn sådda, och varje korn bar hundrafaldig frukt. Sedan hörde jag en röst som sade: 'O Rom, Rom, dina murar äro sönderbrutna. Därför äro dina portar utan bevakning; dina käril säljas, dina altaren äro övergivna; vinet, offret och ottesångsrökelsen brännes i förgården, och därför utgår icke den heliga, högst ljuva vällukten från det allraheligaste.'»

Och genast visade sig Guds Son och sade till bruden: » Jag skall säga dig innebörden av vad du sett. Jorden, som du såg, betecknar varje ort, där det nu finns kristen tro. Örtagårdarna beteckna de platser, där Guds helgon vunno sina kronor. Dock fanns det även i hednaland, i Jerusalem och andra orter många Guds utvalda, men dessa platser ha icke visats dig nu. Åkern, som var hundra fjät i längd och lika många i bredd, betecknar Rom. Ty om alla örtagårdar i hela världen sammanställdes och jämfördes med Rom, skulle Rom förvisso (jag talar nu på lekamligt vis) vara lika rikt på martyrer som de, eftersom denna stad är utvald till Guds kärlek. Vetet, som du såg på varje fjät, betecknar den, som genom köttets späkande, ånger och oskyldigt leverne ingått i himmelen. Rosorna äro martyrerna, som äro röda av det blod de utgjutit på olika platser. Liljorna äro bekännarna, som predikade och bekräftade den heliga tron med ord och gärningar. Men nu kan jag tala om Rom, såsom profeten talade om Jerusalem.

Fordom bodde rättvisa i denna stad, och dess furstar voro fridens furstar. Nu har den hemfallit åt synd, och dess furstar äro dråpare. O Rom, om du kände dina dagar, skulle du förvisso gråta och icke glädjas. Rom var i forna dagar såsom ett tyg, färgat med den skönaste färg och sammanvävt med den kostbaraste tråd. Dess jord var färgad med röd färg, nämligen med martyrblod, och sammanvävd, nämligen uppblandad med helgons ben. Nu däremot äro dess portar övergivna, ty dess försvarare och väktare hava vänt sig till världslig åtrå. Dess murar äro nedrivna och utan bevakning, ty man aktar ej på själarnas fördärv, utan prästerskapet och folket, som äro Guds murar, förskingras och splittras till att göra det som är gagneligt för köttet.

De heliga kärilen säljas skymfligen, ty Guds sakrament utdelas för penningar och världslig gunst. Altarena äro övergivna, ty de som frambära mässoffret med kärilen, hava sina händer tomma på Guds kärlek och ögonen riktade på offergåvorna, och fastän de hava den sanne Guden mellan händerna, är dock hjärtat tomt på Gud och i stället fyllt med världslig fåfänglighet.

Det allraheligaste, där fordom det högsta offret frambars, betecknar längtan efter att njuta och skåda Gud, varav kärleken till Gud och nästan skulle uppstiga jämte all avhållsamhets och dygds vällukt. Men nu förspilles offret i förgården, d. v. s. i världen, ty den gudliga kärleken har förvandlats till oåterhållsamhet och världslig fåfänga. Sådant är Rom lekamligen, såsom du sett, ty många altaren äro ödelagda, offergåvan förslösas på värdshusen, och de offrande ägna sig mera åt världen än åt Gud. Dock må du veta, att från den ödmjuke Petri tid och till dess Bonifatius besteg högmodets tron, hava oräkneliga själar farit upp till himmelen. Icke ens nu är dock Rom förutan Guds vänner, och om de hade hjälp, skulle de ropa till Herren, och han skulle förbarma sig över dem.»