Guds moder talade: »Jag vill utlägga för biskopen, vad han bör göra för Gud och vad Guds heder är. Varje biskop bör hava biskopsmitran väl förvarad i sina armar, icke sälja den för penningar, icke överlåta den till andra för köttslig vänskaps skull och icke förlora den på grund av försumlighet eller liknöjdhet. Vad betecknar biskopsmitran annat än den biskopliga värdigheten och makten, nämligen till att viga präster och bereda krisma, rätta den vilsefarande och med sitt exempel uppmuntra de försumliga? Och att han bör hava mitran väl förvarad i armarna, det betyder, att han flitigt må betänka, på vilket sätt och vilken biskopsmakt han mottagit, huru han förvaltat den, vilken frukt den månde bära och vad dess slut månde bliva.

Om biskopen nu vill betänka, på vilket sätt han mottagit makten, må han först tänka över, om han åstundade biskopsdömet för sin egen skull eller för Guds skull. Om det var för sin egen skull, då var hans åstundan utan tvivel köttslig. Men om det var för Guds skull, d. v. s. för att göra Gud heder, då var hans åstundan förtjänstfull och andlig. Om biskopen sedan betänker, varför han fått biskopsdömet, så må han minnas, att det förvisso var för att han skulle vara de fattigas fader samt själarnas tröstare och medlare, ty biskopens egendom är själarnas, och om den till ingen nytta förtäres och dåraktigt förslösas, så skola dessa själar ropa på hämnd över den orättrådige förvaltaren.

Vilken biskopsvärdighetens frukt skall vara, vill jag säga dig. Den är, såsom Paulus säger, dubbel, nämligen kroppslig och andlig. Den är kroppslig, emedan han på jorden är Guds ställföreträdare och därför, för Guds heders skull, hedras som Gud av människorna. I himmelen skall den bliva kroppslig och andlig, på grund av kroppens och själens förhärligande, ty där skall tjänaren vara med herren, såväl för den biskopliga vandelns skull, vilken han förde på jorden, som för det ödmjukhetens exempels skull, varmed han kallade andra till äran, jämte sig.

Men var och en, som har biskoplig dräkt och värdighet men skyr den biskopliga livsvandeln, han skall bliva värd en dubbel skam. Att biskopsmakten ej bör säljas, det betyder, att biskopen ej må vara medvetet simonistisk, ej utöva sitt ämbete för penningar eller människors ynnest och ej för människors böners skull befordra sådana människor till ämbeten, om vilka han vet, att deras liv är dåligt.

Att mitran icke bör överlåtas åt andra för människors vänskap, det betyder, att biskopen icke bör förbise de försumligas synder och icke lämna dem ostraffade, vilka han kan och bör näpsa, icke förtiga sina vänners synder för köttslig vänskaps skull och icke heller lägga sina underlydandes synder på sin rygg, ty biskopen är Guds väktare. Att biskopen icke bör förlora mitran av försumlighet, det betyder att biskopen icke skall överlämna åt andra att göra vad han själv är förpliktad att göra och vad han själv kan göra på ett mera fruktbärande sätt, och att han icke för kroppens vilas skull må överlåta det åt andra, som han själv kan fullgöra på ett bättre sätt, ty till biskopens ämbete hör icke vila utan arbete. Biskopen bör icke heller vara okunnig om deras liv och seder, åt vilka han anförtror de ämbeten vilka det tillkommer honom att tillsätta, utan veta och undersöka, huru de iakttaga rättvisan och om de förvalta sina ämbeten med klokhet och icke med vinningslystnad.

Vidare vill jag, att du skall veta, att biskopen, emedan han har en fåraherdes ämbete, skall hava en blomsterkvast under sina armar, en sådan, vars vällukt från när och fjärran lockar fåren att glada springa dit. Denna blomsterkvast betecknar den gudliga förkunnelse, som det är biskopens plikt att utöva. De båda armar, under vilka han håller den gudliga förkunnelsens blomsterkvast, äro de två för biskopen nödvändiga gärningarna, nämligen de goda gärningarna i det offentliga och de goda gärningarna i det fördolda; dessa skola verka, att de får, som äro honom nära i hans biskopsdöme, skola förhärliga Gud i biskopen, när de se biskopens kärlek i hans gärningar och höra den i hans ord, och de får, som äro fjärran, skola känna längtan att följa biskopen, när de höra hans berömmelse.

Ty detta är den skönaste blomsterkvast: att icke blygas för sanningen och Guds ödmjukhet, att lära det goda och själv göra det som man lär, att vara ödmjuk i äran och from i försmädelsen. När biskopen fullbordat denna väg och kommit fram till porten, är det nödvändigt för honom att hava någonting i händerna, som han kan räcka fram åt den högste konungen. Därför må han i händerna hava ett för honom dyrbart käril, och detta bör han erbjuda tomt åt den högste konungen.

Detta tomma käril, som skall erbjudas, är hans hjärta, och på det att det må vara tomt på all vällust och allt begär efter förgängligt lov, bör han arbeta dag och natt. När en sådan biskop skall inledas i härlighetens rike, skall Jesus Kristus, sann Gud och människa, skynda emot honom med hela sin härskara av helgon, och han skall då höra änglarna säga: 'O vår Gud, vår fröjd och allt vårt goda! Denne biskop var ren i köttet och tapper i sin gärning; det höves oss därför att föra fram honom till dig, ty han längtade dagligen efter vårt sällskap.

Uppfyll därför hans längtan och öka vår glädje genom hans ankomst.' Då skola även de andra helgonen säga: 'O Gud, vår glädje är av dig och i dig, och vi behöva intet annat. Dock uppväckes vår glädje därav, att denne biskops själ röner glädje, han som åstundade dig när han levde. Han bar ju de ljuvligaste blommor både i sin mun, genom vilka han förökade vårt antal, och i sin gärning, genom vilken han vederkvickte dem som bodde när och fjärran. Förunna honom därför att glädjas med oss, och gläds även du åt honom, ty du åstundade ju honom så mycket, att du ville dö för hans skull.' Till sist skall ärans konung säga till honom: 'O min vän, du har kommit för att överlämna mig ditt hjärtas käril, tomt på dig själv och på din egen vilja; jag skall därför fylla dig med min glädje och min ära. Min fröjd skall vara din, och din ära skall jag aldrig låta upphöra.'»