Guds moder talade till Sonens brud med dessa ord: »Du gråter över att Guds kärlek till människan är mycket stor men människornas kärlek till Gud däremot så liten. Ja, så är det förvisso. Ty vem är den herre eller biskop, som icke har större längtan efter att vinna herravälde, heder av världen och rikedomar än att bistå de fattiga med sina egna händers verk? Och därför skola, emedan herrarna och biskoparna icke vilja komma till den bröllopsfest, som är beredd för alla i himmelen, de fattiga och sjuka i stället komma, såsom jag vill visa dig med en liknelse.

Det bodde i en stad en vis, skön och rik biskop. Han berömdes för sin skönhet och visdom men tackade icke, såsom han borde, Gud, vilken givit honom denna visdom. Han prisades också och hedrades för sina rikedomar, och därför gav han många gåvor för att vinna världslig ynnest. Han åtrådde även många ting, för att han skulle kunna giva ännu frikostigare och hedras ännu mera. Denne biskop hade i sitt stift en lärd klerk, vilken tänkte så för sig själv: 'Denne biskop älskar Gud mindre än han borde. Hela hans liv är inriktat på världsliga ting. Därför skulle jag, om det behagade Gud, gärna vilja hava hans biskopsdöme för att därigenom hedra Gud.

Jag åstundar det icke för världens skull, ty världens ära är intet annat än luft, icke heller för rikedomars skull, ty de äro tunga såsom den tyngsta börda, icke heller för min kropps vila eller för mitt eget gagn, ty det anstår mig endast att hava en förnuftig vila så att kroppen förmår stånda i Guds tjänst; nej, jag åstundar det endast för Guds skull. Och fast jag är ytterst ovärdig att hava någon heder, skulle jag dock gärna anamma biskopsämbetets börda för att kunna vinna desto flera själar åt Gud, gagna desto flera med mitt ord och mitt exempel och underhålla desto flera genom kyrkans ägodelar.

Ty Gud vet, att en hård död vore mig kärare och att en bitter pina vore mig ljuvare att bära än biskopsvärdigheten. Jag känner ju pina likaväl som andra, men den, som åstundar biskopsdömet, åstundar dock ett gott verk. Därför åstundar jag gärna en biskops heder jämte hans ämbetes börda, men så som jag åstundar döden. Hedern åstundar jag för att därigenom kunna frälsa många, och bördan åstundar jag för min frälsning och av kärlek till Gud och själarna, och endast för att jag frikostigare skall kunna fördela kyrkans medel bland de fattiga, friare kunna undervisa själarna, med större tillförsikt kunna handleda de vilsefarande, fullkomligare kunna späka mitt kött och samvetsgrannare kunna behärska mig själv, till exempel för andra.'

Denne kanik tadlade sin biskop klokt och i hemlighet. Biskopen blev emellertid förargad över orden, skämde ut klerken oklokt och offentligen samt skröt med att vara duglig till allt och måttlig. Kaniken begrät biskopens överträdelser och bar tåligt smädelsen, men biskopen förhånade kanikens kärleksfullhet och tålighet och talade så illa om honom, att kaniken blev tadlad och ansedd för narraktig och lögnaktig men biskopen för rättvis, klok och omtänksam.

Så gick en tid. Biskopen och kaniken dogo och kallades inför Guds domstol. I Guds åsyn och änglarnas närvaro var en gyllene tron framsatt, och framför tronen lågo mitra och full skrud för en biskop. Många djävlar följde kaniken och ville gärna finna någon dödssynd hos honom, men på biskopen voro de lika säkra som havsfisken på sina ungar, vilka den gömmer levande i sin buk bland de stormiga böljorna. Många klagomål framfördes mot biskopen, nämligen varför och i vilken avsikt han mottagit biskopsämbetet, varför han högmodats över själarnas gods, huru han styrt de själar, som anförtrotts honom, och varmed han lönat Gud för den nåd, som Gud bevisat honom.

När biskopen icke kunde svara något rättfärdigt på klagomålen, sade domaren: 'Må man sätta träck på biskopens huvud i stället för mitran, tjära på hans händer i stället för handskar, smuts på hans fötter i stället för skor och en skökas trasor i stället för skjortan och den biskopliga linneklädnaden. I stället för heder må han få vanheder, och djävlarnas vilda skara må bliva hans myckna tjänstefolk.' Sedan tillade domaren: 'På kanikens huvud må sättas en krona, skinande som solen, på hans händer förgyllda handskar, och på hans fötter skor, och ovanpå kläderna må han iklädas den biskopliga skruden med all heder'. Och när han blivit iklädd biskopsskruden, fördes han genast av hela den himmelska härskaran ärofullt inför domaren såsom en biskop. Men biskopen fördes bort såsom en tjuv, med ett rep om halsen, och domaren vände sin barmhärtighets ögon bort ifrån honom, och sammalunda gjorde alla helgon.

Se, huru många för god viljas skull på andligt sätt erhålla den värdighet, vilken föraktats av dem, som kroppsligen äro kallade till den! Allt detta skedde på ett ögonblick inför Gud, men för din skull har det blivit framställt i ord. Inför Gud äro ju tusen år såsom en timme. - Dagligen händer det, att Gud, emedan biskopar och herrar icke vilja förvalta det ämbete, till vilket de blivit kallade, åt sig utväljer fattiga präster och klockare, vilka leva efter bästa samvete och till Guds heder gärna skulle gagna själarna, om de kunde, och göra så mycket de kunna och därför skola intaga de platser, som beretts åt biskoparna. Gud är nämligen lik den, som hänger upp en guldkrona utanför sin husdörr och ropar så till dem, som gå förbi: 'Var och en, av vad stånd han vara må, kan förvärva denna krona, och den, som är skönast klädd i dygderna, han skall vinna den'.

Du må dock veta, att om biskoparna och herrarna äro visa enligt den lekamliga vishetens fordringar, så är Gud visare än de och detta även på andligt sätt, och han upphöjer de ödmjuka och godkänner icke de högmodiga. Du må även veta, att denne beprisade kanik icke själv ryktade sin häst, när han skulle fara att predika eller till sitt arbete, och icke själv lagade maten, när han skulle äta, utan han hade tjänstefolk och det nödvändiga till ett förnuftigt uppehälle, och han hade även penningar men icke för att befrämja någon vinningslystnad, ty även om all världens ägodelar tillfallit honom, skulle han icke ha givit ut en penning för att vinna biskopstiteln. Han skulle icke heller för hela världen hava avstått från biskopsdömet, om det behagat Gud att giva honom det, utan han satte hela sin vilja till Gud, beredd att hedras till Guds heder och förnedras för sin kärlek till Gud och sin gudsfruktan.»