Skriften säger, att den som älskar sin själ i denna värld, han skall förlora henne. Denne biskop älskar sin själ enligt hela sin lusta, och andlig lust är icke i hans hjärta. Därför kan han med fördel jämföras med en blåsbälg, full av luftdrag vid ässjan. Ty såsom luftdraget är kvar i bälgen ännu efter det att kolen förtärts och den glödande metallen rinner, så förbliver hos honom, oaktat han giver sin natur allt vad den begär och onyttigt förbrukar sin tid, denna lusta, liksom luftdraget i blåsbälgen. Ty hans vilja är full av högmod och världens åtrå, och därigenom giver han dem, vilkas hjärtan äro förhärdade, tillfälle och exempel att synda, så att de förtäras i synder och såsom smält metall rinna ned i helvetet. Så var icke denne gode biskop Ambrosius beskaffad. Hans hjärta var i sanning fullt av gudomlig vilja. 

Hans föda och sömn voro förståndiga; han bortblåste all åtrå till synd och förbrukade sin tid på ett nyttigt och hedervärt sätt. Han kan med fördel kallas dygdernas blåsbälg, ty han läkte syndasåren med sanningens ord, han upptände de kalla till gudlig kärlek med sina goda gärningars exempel, och de som brunno av åtrå till synden, kyldes genom hans rena liv. Så hjälpte han många, att de ej ingingo i helvetets död, ty den gudliga begärelsen förblev hos honom så länge han levde. - Och denne onde biskop är även lik en snigel, som ligger i den smuts, varest han är född, och drager huvudet mot marken.

Så ligger denne man i syndens orenlighet och förnöjes däri, och hans själ drages mot det jordiska, icke mot det eviga. Tre ting påminner jag honom om. För det första hur han förvaltade prästämbetet. För det andra vad detta ord i evangeliet betyder: 'De äro utvärtes som får men invärtes som glupande ulvar'. För det tredje varför hans hjärta är så varmt för det timliga men så kallt för allas Skapare.»