1. Genom Birgitta förmanar Kristus en biskop till ett ansvarsfullt förvaltande av sitt ämbete. Han meddelar ett dagsprogram, som biskopen må iakttaga.
2. Kristus fortsätter »biskopsspegeln». Han varnar biskopen mot frestelser till ett makligt och njutningsrikt liv.
3. Biskopsspegeln avslutas med en uppmaning att icke försumma nödvändiga tillrättavisningar och att i största möjliga mån själv handhava styrelsen samt med ett löfte om himmelsk belöning.

4. Maria skildrar hur en plikttrogen kanik och en pliktförgäten biskop levat och vilket mottagande de efter sin död fingo i himmelen.
5. Den helige Ambrosius, fordom ärkebiskop av Milano, talar till Birgitta vid hennes korta besök i Milano senhösten 1349 och antyder de kyrkliga och världsliga regenternas missbruk av sin makt.
6. S:t Ambrosius tadlar i skarpa ordalag Giovanni Visconti, den nuvarande ärkebiskopen i Milano, för dennes förvärldsligade liv och hotar honom med Guds rättvisa straff.

7. Jungfru Maria berömmer Ambrosius och instämmer i dennes klagomål mot Giovanni Visconti.
8. Jungfru Maria varnar en icke namngiven magister för att eftersträva världslig ära och gunst.
9. Maria antyder de kloka människornas möjlighet att undgå faror och de oklokas oförsiktighet.

10. Maria gör genom Birgitta den i Avignon boende påvens legat uppmärksam på det förfall, som råder bland Roms prästerskap vid tiden för jubelåret 1350.
11. Johannes döparen klandrar den av påven utsände legaten, kardinalen Annibaldo Ceccano, för hans flärdfulla liv. Tillägget antyder den osaliga död som drabbade honom efter hans avresa från Rom.
12. Jungfru Maria och S:ta Agnes giva genom Birgitta råd och förmaningar till biskop Tomas av Växjö, som sedermera uppsökte Birgitta i Rom, samt till biskop Peter Tyrgilsson av Linköping. Ett par tillägg återberätta episoder från biskop Tomas' och Birgittas samvaro i Italien.

13. Maria förmanar genom Birgitta Peter Tyrgilsson, biskop av Linköping och sedermera ärkebiskop av Uppsala. Denne uppmanas att trofast nitälska för själarnas frälsning utan att frukta för eventuella obehag och motgångar.
14. Maria klandrar inför Birgitta en biskop, som säges vara ödmjuk till det yttre men i själva verket är högmodig och inriktad på det världsliga. Biskopen, som tillhör dominikanorden men ej med säkerhet kan identifieras, liknas vid en fjäril.
15. Maria klandrar ännu en svensk biskop av dominikanorden. Hon liknar honom vid en broms och beskyller honom för att vara inställsam och äregirig.

16. En dialog mellan de båda svenska dominikanbiskoparna återgives. Den äldre, »fjärilen», tillstår här för den yngre, »bromsen», sin skenhelighet och sina själviska beräkningar.
17. Maria berömmer inför Birgitta den helige Dominicus, stiftaren av den orden som dessa båda biskopar tillhörde. Dominicus lärde sina söner armod och kärlek till själarna, säger hon, men de nuvarande dominikanerna vandra i allmänhet en helt annan väg.
18. Maria fortsätter sitt klagomål över samtidens svenska dominikaner, som sägas vara mera inriktade på världsliga fördelar än på Guds ära och själarnas frälsning och som bl. a. klandras för sitt numera förvekligade levnadssätt och för sin iver att bygga onödigt stora och praktfulla kyrkor. I kapitlets slut antydes domen över den äldre svenske dominikanbiskopen, »fjärilen».

19. Kristus lär Birgitta hur hon skall bemöta onda eller fåfänga tankar; vidare antyder han vilken lärdom hon kan hämta av nämnde biskops slut.
20. Maria berömmer inför Birgitta den helige Benedikt och de avsikter, denne hade vid instiftandet av sin orden. Hon antyder att de nuvarande benediktinerna avfallit från sin stiftares höga ideal.
21. Maria fortsätter att berömma den ursprungliga benediktinska andan och att klandra de nuvarande benediktinernas avfall från denna anda. Hon antyder nödvändigheten av en reform.

22. Maria avslutar sitt tal om dåtidens italienska benediktiner med ett särskilt klagomål över Arnold, abbot i Farfa benediktinkloster nära Rom. Birgitta besökte detta kloster kort efter sin ankomst till Rom år 1350, iakttog dess förfall och framförde det himmelska klagomålet till klostrets invånare, vilket emellertid ej synes ha länt till efterföljd.
23. Gud Fader talar med Birgitta om Treenighetsmysteriet.
24. Kristus beskriver för Birgitta, med hjälp av en liknelse, de goda och de till botgöring beredda syndarna samt de obotfärdiga.

25. Maria talar med Birgitta om Kristi omskärelse.
26. Kristus förklarar för Birgitta vilken lott som tillkommer de rättfärdiga judarna och hedningarna efter döden.
27. Maria och Kristus klaga för Birgitta över den nuvarande tygellösheten och ogudaktigheten i Rom och ställa den som motsats till stadens forna helighet.

28. Maria beskriver för Birgitta vad en fullkomlig Gudskärlek innebär.
29. Birgitta lovprisar Maria; Maria säger berömmet vara berättigat och får anledning att klaga över det förakt, som hennes gudomlige Son numera utsättes för av såväl präster som världsliga stormän.
30. Den heliga Agnes lovprisar Maria; Maria instämmer, klagar vid samma tillfälle över människornas ondska men påpekar att denna ej får göra de goda bedrövade och försagda.

31. Kristus berättar om en till synes from man, vilken slutligen blev fördömd, och om en uppenbarligen syndig man, vilken fick nåd att omvända sig och sålunda blev räddad. - Den svage, av sina gunstlingar beroende konung, om vilken Kristus berättar i liknelsen, torde ha lånat drag av Magnus Eriksson, liksom läkaren, vilken blev sänd till konungen med hälsosam lärdom, torde symbolisera Birgitta.
32. Maria talar med Birgitta om sitt allmänna medlarskap.
33. Detta kapitel, som troligen stammar från Romtiden, handlar om en munk, som sagt sig vara villig att följa Birgitta på hennes färd till Jerusalem.

34. Maria talar med Birgitta om en klok och måttfull avhållsamhet.