Guds moder talar: »Min Sons hjärta är så sött, så sött som honung och så rent, så rent som den allra klaraste källa, ty allt vad dygd och godhet heter går fram därur liksom ur en källa. Han är även allra ljuvligast. Ty vad är ljuvligare för en vis människa än att betrakta hans kärlek i hans skapelse och återlösning, i hans arbete och lära, i hans huldhet och tålamod? Hans kärlek är förvisso icke flytande såsom vatten, utan utsträckt och varaktig, ty hans kärlek förbliver hos människan ända till det yttersta, så att syndaren, om han ock stode vid fördömelsens portar, skulle räddas därifrån, om han ropade och ville bättra sig. Nu finns det två vägar att komma fram till Guds hjärta. Den första är den sanna ångerns ödmjukhet, och den leder människan fram till Guds hjärta och det andliga samtalet med honom. Den andra vägen är betraktandet av min Sons pina. Det avlägsnar hårdheten från människans hjärta och gör, att hon glatt hastar till Guds hjärta.»