Guds moder talade till Sonen och sade: »Mitt käromål är stort. Fastän du vet allt, vill jag dock framföra det för hennes skull, som står här.» Sonen svarade: »Åt mig är all domsmakt given, och mig tillkommer det att döma över allting. Till en rättvis domare höra emellertid nio goda ting. För det första att uppmärksamt lyssna. För det andra att överväga och bedöma det framlagda. För det tredje viljan att döma rättvist. För det fjärde att utforska orsaken till rättstvisten. För det femte att utforska hur lång tid tvisten pågått, ty en svår skada kan uppkomma av domens uppskjutande.

För det sjätte att utforska hurudana vittnena äro, att förhöra dem och undersöka om de stämma överens samt att se, om den ene av de tvistande har fler vittnen än den andre. För det sjunde att icke vara brådstörtad eller räddhågad i domen och icke frukta våld, skada eller vanheder för sanningens skull. För det åttonde att icke taga hänsyn till vissa människors böner eller gåvor. För det nionde att vara opartisk vid dömandet, att döma den rike på samma sätt som den fattige, broder och son på samma sätt som främmande och att icke handla emot sanningen för någon världslig fördels skull. Säg nu, käraste moder, vad du har på hjärtat!»

Modern svarade: »Två strida med varandra. De hava två olika andar: i den ene bor en god, i den andre en ond ande. De strida om det som du köpt med ditt blod, den ene för att döda, den andre för att giva liv. Hos den ene bor kärlek och lydnad, hos den andre hat och högmod. Fäll därför domen!»

Sonen frågade: »Hur många vittnen har din vän, och hur många har den andre?»
Modern svarade: »Min vän har få, men min ovän har många vittnen, som väl veta sanningen och dock försmå att höra den.»
Sonen svarade: »Jag skall fälla en rättvis dom.»
Modern sade: »Min vän anklagar icke, ty för honom är det nog med bara hans kropps uppehälle, men jag, som är hans härskarinna, anklagar, på det att icke ondskan måtte få överhand».

Sonen svarade: »Jag skall göra som du vill. Men, såsom du vet, måste den kroppsliga domen gå före den andliga, och ingen får dömas, om icke synden blivit fullkomnad.» Modern frågade: »Min Son, ehuru vi veta allt, frågar jag dock för hennes skull som står här, vilken lekamlig och vilken andlig dom som skall fällas över denne».

Sonen svarade: »Den kroppsliga domen är, att hans själ skyndsamt skall skiljas från kroppen och att hans hand skall bliva hans död. Den andliga domen är, att hans själ skall hängas i helvetets galge, som icke består av rep utan av en het, brännande eld, ty han är ett får, som farit vilse från sin hjord.»
Då talade en av Sankt Augustinus' munkar till domaren och sade: »Herre, intet har du gemensamt med honom. Du kallade honom till lugnet, och han glömde det; hans lydnad är brusten, hans namn utplånat och hans gärningar inga.»

Domaren sade: »Hans själ är icke närvarande vid domstolen för att svara». Djävulen inföll: »Jag vill svara. Om du kallade honom till lugnet från världens stormvågor, så kallade jag honom från den högsta bergstopp ned i den djupaste grav. Han är mest villig att lyda mig, och hans namn är ärofullt inför mig.»

Domaren sade: »Förklara närmare vad du menar!»
Djävulen svarade: »Det skall jag göra, ehuru ogärna. Du kallade honom från de världsliga bekymrens stormvågor till det andliga livets lugn såsom till en god hamn, men han räknar det för intet och längtar mera efter de världsliga omsorgerna. Den höga bergstoppen betecknar den uppriktiga ångern och bikten.

Den som förverkligar dessa fullkomligt, han talar med dig, den Allsmäktige, och når fram till ditt majestät. Från denna den högsta bergstopp har jag störtat ned honom, så att han föresätter sig att synda ända till slutet, håller synden för intet och din rättvisa för fåfänglighet. Den djupa graven betecknar hans frosseri och vinningslystnad, ty liksom en mycket djup grav icke lätt kan fyllas igen, så är hans vinningslystnad omättlig. Hans namn är munk, och munkens namn är att bevara sig och avhålla sig även från det tillåtna, men allt detta är utplånat hos honom, och nu kallas han Saul.

Liksom Saul har han vikit bort från lydnaden. Hans lydnad är brusten, ty liksom de båda ändarna av ett rämnat träd icke kunna fästas ihop på grund av trädets murkenhet, så kunna icke längtan till det himmelska och kärleken till Gud, vilka äro såsom lydnadens tvenne ändar och föreningspunkter, fästas samman i hans lydnad, ty han lyder endast för världslig nyttas och för sin egen viljas skull, och hans gärningar överensstämma med mina. Ty fast jag icke läser eller sjunger någon mässa eller gör allt vad han gör, så utför han dock, när han gör allt detta enligt min vilja, mina gärningar, ja de kunna kallas mina gärningar.

Ty när han förrättar mässan, träder han i sin förmätenhet fram till dig, och på grund av denna förmätenhet uppfylles han ännu mer av min ondska. Han sjunger för människors beröm. När jag visar honom min rygg, vänder han sin rygg åt mig, och när jag vill, vänder han sin buk till min buk, d. v. s. han fullkomnar all sin lusta enligt min vilja, och allt vad han gör, det gör han för detta livets och för sin egen viljas skull. Därför äro hans gärningar mina gärningar.»