Modern talar till Sonen och säger: »Välsignad vare du, min Son! Det står skrivet, att jag kallades välsignad, jag som burit dig i skötet, men svarade, att även den är välsignad, som hör dina ord och bevarar dem.

Alltså, min Son, jag är den, som mindes dina ord och bevarade dem i mitt hjärta. Därför drager jag mig till minnes ett ord, som du sagt, nämligen till Petrus, då denne frågade, huruvida man ända till sju gånger skulle förlåta den som felade. 'Man bör förlåta honom', svarade du, 'ända till sjuttio gånger sju'. Du ville därmed beteckna, att så ofta någon ödmjukar sig med vilja att bättra sig, så är du beredd att giva barmhärtighet.» Sonen svarade: » Jag giver dig det vittnesbördet, att mina ord slogo rot i dig, såsom det korn, vilket sås i fet jord och giver hundrafaldig frukt. Likaså bära dina dygdiga gärningar glädjens frukt för alla. Bed därför vad du vill!»

Modern sade då: »Jag beder dig jämte Dionysius och andra dina helgon, vilkas kroppar finnas i detta franska konungarikes jord men själar i himmelen: Förbarma dig över detta rike! Ty (för att tala i liknelse för hennes skull, som här är närvarande i anden) jag ser likasom två mycket vilda djur, vart och ett av sitt slag. Det ena är ytterst girigt att sluka allt som det kan hava, och ju mer det får, desto mer hungrar det, och aldrig stillas dess hunger.

Det andra vilddjuret försöker stiga upp över alla andra. Dessa vilddjur ha tre onda ting. För det första ha de en skräckinjagande röst. För det andra äro de fulla av förfärlig eld. För det tredje åstundar vart och ett av dem att uppsluka det andras hjärta, och det ena söker med sina tänder i det andra djurets rygg för att finna en väg till hjärtat, så att det kan bita och döda. Det andra har munnen uppspänd framför det andras bröst och vill där söka en ingång till hjärtat.

Den skräckinjagande rösten av dessa vilddjur höres vida, och alla djur, som komma med öppen mun, bliva brinnande av dessa vilddjurs eld och falla därför ned döda, medan de djur, som komma med sluten mun, berövas all sin ull och gå bort nakna. Med dessa två vilddjur förstås två konungar, nämligen Frankrikes och Englands. Den ene konungen mättas ej, ty han krigar för girighets skull. Den andre konungen försöker stiga upp, och alltså äro båda fulla av vredens och girighetens eld. Vilddjurens röst är sådan: 'Mottag guld och världens rikedomar, att du ej må spara de kristnas blod'. Vart och ett av dessa vilddjur önskar det andras död, och därför söker vart och ett det andras plats för att skada det. Den söker skada i ryggen, som önskar att hans orättvisa måtte låta som rättvisa och att den andres rättvisa må sägas vara orättvisa.

Den söker skada hjärtat i bröstet, som vet sig hava rättvisan och därför gör stor skada, i det han icke aktar på andras fördärv och elände och icke har gudlig kärlek i sin rättvisa. Därför söker han tränga in i bröstet, ty han har större rättvisa till riket, och med denna rättvisa har han högmod och vrede. Den andre däremot har mindre rättvisa, och därför brinner han av girighet. De andra djuren, som komma med öppen mun, det är de, som på grund av girighet komma till dem.

Deras öppna munnar fyllas av dem som kallas konungar men i verkligheten äro förrädare. De kasta nämligen i överflöd penningar och gåvor i deras mun och göra dem på detta sätt brinnande till krig, så att de falla ned döda; deras gods bliver då kvar, men deras kroppar mottagas av jorden, maskar gnaga deras hjärtan, och djävlarna taga deras själar. Och så röva dessa båda konungar många själar från min Son, vilken återlöst dem med sitt blod. Men de djur, vilka berövas sin ull, äro enfaldiga människor, som nöja sig med sitt gods. De gå i striden i den tron, att de hava rättvisan på sin sida och att kriget är rättvist, och därför mista de sin ull, nämligen sina kroppar, genom döden. Men deras själar mottagas i himmelen. Därför, min Son, förbarma dig över dem!»

Sonen svarade: »Emedan du ser allt i mig, må du, medan denna närvarande brud hör på, säga: vilken rättvisa är det, att dessa konungar bönhöras?» Och modern svarade: »Jag hör tre röster. Den första rösten är dessa konungars. En av dem tänker så: 'Om jag hade mitt, skulle jag ej bry mig om att hava annat, men jag fruktar att gå miste om allt'. Och av denna fruktan (han fruktar nämligen världens smälek) vänder han sig till mig med orden: 'O Maria, bed för mig!' Men den andre konungen tänker så här: 'O att jag vore i min förra ställning! Jag är trött.' Därför vänder sig även han till mig. Den andra rösten är allmogens, som dagligen beder till mig om fred. Den tredje rösten är dina utvaldas. Dessa ropa: 'Vi begråta ej de dödas kroppar, icke skadorna, icke fattigdomen, utan själarnas fall, de som dagligen sväva i fara. Bed därför, o Vår Fru, din Son, att själarna måtte räddas!' Fördenskull, min Son, förbarma dig över dem!»

Sonen svarade: »Det är skrivet, att för den klappande skall varda upplåtet, att den som ropar skall få svar, och att den som beder skall få. Men liksom var och en, som klappar, är utanför dörren, så äro ock dessa konungar utanför dörren, ty mig hava de icke i sig. Likväl skall det för din skull upplåtas åt dem, som bedja.»