En ängel av underbar skönhet visade sig. Andra änglar talade till honom och sade: »Vän, varför bjuder du vår Gud en tom nöt?»
Han svarade: »Fastän I veten allting, talar jag dock för hennes skull, som står här. Jag känner aldrig bedrövelse, eftersom jag ständigt njuter vår Guds närvaro. Hans vilja uppfyller jag till själarnas förkovran så, att jag aldrig saknar hans närvaro. Även om jag icke bjuder honom en välsmakande nöt, frambär jag dock något ljuvligt och angenämt, nämligen en nyckel av renaste guld, ett silverkäril och en krona av dyrbara stenar. Nyckeln betecknar en uppriktig ånger över synderna; en sådan öppnar Guds hjärta och leder in syndaren i Guds hjärta. Kärilet är den gudliga förnöjelsen och kärleken, vari Gud ljuvligen vilar med själen. Kronan är den ståndaktiga och glada lydnaden.

Dessa tre ting fordrar min Gud av den fromma själen. Men ehuru denna själ, som är anförtrodd i min vård, föraktat dem, återgiver jag dock åt Gud det som själen bjudit honom; Guds heder bliver icke mindre fördenskull. Ångerns nyckel förefaller tyvärr denna själ så mödosam, att hon inte ens vill tänka på den. Gudskärlekens käril är henne så bittert, att hon på intet vis kan fördraga dess vällukt. Ty hur skulle den andliga sötman kunna förefalla henne ljuv, när köttets vällust är så djupt rotad i henne? Två motsatta ting kunna ju icke sämjas i ett och samma käril. Lydnadens krona är henne tung att bära, ty hennes egen vilja behagar henne så mycket, att det tyckes henne behagligare att följa den än Guds vilja.»

Därefter vände sig ängeln till Gud och sade: »Herre, se här kärilet, nyckeln och kronan, till vilka denna själ har gjort sig ovärdig. När skalet brister, syns det, att det inuti är fullt av smuts, ehuru det borde ha varit fullt av den sötaste honung. Mitt uti skalet ligger en orm. Skalet är hjärtat, och när det brister i döden, visar det sig vara fullt av världslig åtrå, vilket är såsom smuts. Ormen är själen, som borde lysa klarare än solen och glöda hetare än lågan men som nu blivit en orm, fylld av gift samt skadlig och fördärvbringande för sig själv allena.»

Nu talade Herren till bruden och sade: » Jag vill genom en liknelse säga dig, hur denne man är beskaffad. Det var en man, som stod, och en annan, som kom gående emot honom. Båda hade ansiktet vänt mot varandra. Den, som nalkades, sade: 'Herre, det är ett mellanrum mellan oss. Visa mig den väg, på vilken jag skall gå! Jag ser ju, att du är den utan all jämförelse mäktigaste, den utan allt övervägande ljuvligaste och den bäste av alla, ja den, från vilken all godhet stammar och utan vilken ingen är god.'

Den andre svarade: 'Vän, jag skall visa dig en tredubbel väg, vilken dock mynnar ut i en enda. Följ den! Den är stenig i början men mycket jämn på slutet. Den är mörk när du börjar gå den men den blir mycket ljus längre fram. Den är bitter till en tid men blir högst ljuvlig på sistone.' Han sade: 'Visa mig blott vägen, så skall jag villigt följa den! Jag ser nämligen att det är farligt att dröja och vådligt att villas bort från vägen men ytterst gagneligt att följa den. Uppfyll därför min begäran och visa mig den riktiga vägen!'

Jag, allas Skapare, är den, som står oföränderlig och evigt orubblig. Denne man nalkades mig, när han älskade mig och icke åstundade något så högt som mig. Jag vände mitt ansikte mot honom, när jag uppväckte gudomlig tröst i hans själ och när världens glädje och all köttslig lust blev honom förhatlig. Jag visade honom en tredubbel väg, i det jag icke talade med lekamlig röst utan hemligen inspirerade hans själ på samma sätt varpå jag nu öppet inspirerar din själ.

För det första visade jag honom nämligen, att han skulle vara lydig mot mig, sin Gud och sina förmän, men han svarade mig invärtes, i det han tänkte så i sitt sinne: 'Detta gör jag icke, ty min förman är hård och icke kärleksfull, och därför kan jag icke lyda honom med glad vilja'. Jag visade honom den andra vägen, som bestod i att fly köttets lusta och följa min gudomliga vilja, fly frosseriet och följa återhållsamheten. Dessa vägar leda nämligen till den sanna lydnaden. Han svarade mig emellertid: 'Ingalunda!

Min natur är svag, och därför måste jag äta och sova så mycket jag behöver, tala för att ha glädje därav och skratta för att lätta mitt sinne.' Jag visade honom även den tredje vägen, som bestod i att hava gott tålamod för min, sin Guds, skull. Tålamodet leder nämligen till avhållsamhet och from lydnad. Men han svarade mig: 'Så gör jag icke. Om jag tål den skymf, som vederfares mig, så kommer jag att bli ansedd som dum. Om jag är simplare klädd än andra, kommer jag att bli föraktad av alla.

Och om det finns någon ofullkomlighet i mina lemmar, så är det nödvändigt att jag gör någonting för att behaga människorna, så att denna brist blir utjämnad.' Så kämpade vi», sade Herren, »jag och hans samvete, ända tills han avlägsnade sig från mig och vände nacken till mig och icke ansiktet. Detta gjorde han, när han ville lyda blott i det som behagade honom och vara tålig blott på det villkoret, att han intet förlorade av världens vänskap.

Nu arbetar djävulen på att göra honom alldeles blind och stum samt söker fjättra hans händer och fötter och föra honom till helvetets mörker. Djävulen gör mannen blind, när denne tänker så: 'Gud har återlöst mig med sitt lidande. Han vill icke låta mig gå förlorad, ty han är barmhärtig. Även om människan kränker honom varje stund, rannsakar Gud icke synden så strängt.' Av detta framgår, att hans tro icke är stadig. Han kan ju finna i mitt evangelium, att jag kräver räkenskap över ord, hur mycket mera då över gärningar! Och där kan han även finna, att den rike mannen fick sin grav i helvetet, icke för att han rånat utan för att han illa nyttjat det som förlänats honom. - Djävulen gör denne man stum, när han hör mina vänners exempel och ord men säger, att ingen numera kan leva så. Därav framgår, att han har ringa hopp.

Ty jag, som förunnat mina vänner att leva ett gott och kyskt liv, jag vore även i stånd att förunna honom detta, om han hoppades på mig. Djävulen binder händerna på honom, när han älskar något annat mer än mig och är innerligare fäst vid världen än vid min ära. Han må alltså giva akt på att djävulen icke bringar honom på fall, när han eftertraktar det världsliga, ty denne lägger ut sin snara där man är minst försiktig.

Djävulen fjättrar hans fötter, när han icke giver akt på sina tankar och känslor eller begrundar det sätt på vilket han frestas och när han eftersträvar sin nästas och sin egen nytta på det sättet, att han ej ger akt på sin själs välfärd. Fördenskull må han begrunda vad jag sagt i evangeliet: att den man, som lägger handen vid plogen, ej må se sig tillbaka, och att den, som börjat med något mycket nyttigt, ej må gå tillbaka till det som är mindre nyttigt. Djävulen lägger ett band om hans hjärta, när han gör hans vilja så benägen för det onda, att han tycker sig åtnjuta och vill åtnjuta världens ära, ja vill fortsätta att leva på detta sätt. Djävulen för honom slutligen till mörkret, när han tänker så: ' Jag bryr mig föga om, huruvida härligheten eller straffet faller på min lott'. Ve honom, om han hamnar i sådant mörker!

Om han vill omvända sig till mig, skall jag emellertid skynda emot honom som en fader. Men då fordras, att han har vilja att själv göra vad han kan. Ty liksom det icke är tillåtet för mannens son att taga någon till hustru emot sin egen vilja, så är detta icke heller möjligt för Jungfruns Son. Viljan är nämligen det verktyg, varmed den gudomliga kärleken ledes in i själen. Ty liksom en mjölnare, som vill klyva kvarnstenar, letar upp sprickor, där han först passar in de finare instrumenten och sedan de grövre, till dess stenen går itu, så söker jag upp den goda viljan, vari jag ingjuter min nåd; sedan, när gärningarna bliva större och viljan gör framsteg, ökas även nåden, till dess stenhjärtat förvandlas till ett kötthjärta och kötthjärtat till ett andligt hjärta.»