Sonen talar: »Det var tre helgon, som behagade mig mer än andra, nämligen min moder Maria, Johannes Döparen och Maria Magdalena. När och efter det att min moder blivit född, var hon så skön, att det icke fanns någon fläck på henne.

Detta förstodo djävlarna, och de sörjde så bittert, att det (för att tala i liknelse) var som om en röst av djävlar då hade ropat från helvetet och sagt: 'En jungfru framgår så dygdigt och underbart, att hon höjer sig över allt i himmel och på jord och träder ända fram till Guds säte. Men om vi gå fram emot henne med alla våra snaror, bryter hon sönder dem alla, och de brista såsom lin, ja gå sönder som gamla snören. Om vi komma emot henne med all vår ondska och vår orenhet, sönderskär hon det alltsammans, liksom lien skär sönder gräset. Och om vi kasta all vällust och all världens förnöjelse över henne, så utsläckes alltsammans fortare än en eldgnista av vattenströmmen.'

När Johannes Döparen var född, misshagade även han djävlarna, så att det var som om en röst i denna stund ropade från helvetet och sade: 'Nu är en sällsam gosse född. Vad skola vi göra? Om vi gå emot honom med övermod, föraktar han att höra oss och vill ingalunda lyda våra ingivelser. Om vi breda ut rikedomar för hans blick, så vänder han nacken åt oss och vägrar att se, och han är likasom död för vällusten och kan icke känna den.'

När Maria Magdalena blivit omvänd, sade djävlarna: 'Hur skola vi få tillbaka henne? Nu ha vi förlorat ett gott villebråd. Hon tvättar sig så ivrigt med tårarnas vatten, att vi icke våga rikta vår blick på henne. Hon höljer sig så med goda gärningar, att ingen smitta kan nå henne. Hon är så glödande och het i Guds tjänst och helighet, att vi ej våga nalkas henne.'

Hos dessa tre var själen härskaren och kroppen tjänaren. Deras själ hade tre egenskaper. För det första älskade den intet så som mig, sin Gud. För det andra ville den intet göra emot mig. För det tredje ville den intet underlåta, som hörde till Gud. Men fastän dessa hade en sådan själ, föraktade de dock icke sin kropp och gåvo den icke gift till mat eller törnen till dräkt och lade sig icke till vila i en myrstack, utan de unnade sig ett måttligt uppehälle till min heder och till själens nytta, kläder till kroppens betäckning och ej till högfärd, sömn till vila och säng till vederkvickelse. Dock skulle de, om de vetat att detta behagat mig och om jag givit dem nåd därtill, gärna ha tagit det allra beskaste till mat, törnen till dräkt och en myrstack till säng. Men emedan de betänkte att jag är rättvis och barmhärtig i allt, så voro de dels rättvisa mot sin kropp genom att tygla otillåtna böjelser, dels barmhärtiga och förståndiga i att vårda kroppen, så att den ej skulle gå under genom för hårt arbete och förstöras genom för våldsam möda.

Men nu kan du fråga: När de heliga eremiterna och de gamla fäderna hade så stor nåd, att somliga av dem icke åto mer än en gång i veckan och andra levde av den mat, som änglarna bragte dem, varför gav du då ej dessa en så stor nåd? Jag svarar dig: dessa heliga fäder erhöllo en sådan fasta av tre orsaker. För det första för att uppenbara min nåd och makt, på det att människorna måtte veta, att liksom jag uppehåller själen utan kroppslig föda, så kan jag även, om det skulle behaga mig, uppehålla kroppen utan föda. För det andra för att visa ett exempel: människorna skulle genom deras föredöme lära, att kroppslig möda och bedrövelse drager själen till himmelen.

För det tredje för att undvika synden, ty om köttets lust icke tyglas, drager den människan till den eviga pinan. För att människorna alltså skulle lära sig återhållsamhet och det rätta sättet att leva, nyttjade jag, Gud och människa, fastän jag kunnat leva utan föda i världen, dock föda och kroppslig nödtorft, på det att människan i allt skulle tacka mig, sin Gud, och hava måttlig hugnad i denna världen och fullkomlig frihet hos helgonen i himmelen.»