Maria talar: »Om man bjuder en förnäm herre nötter, händer det stundom, att några bland dem befinnas vara tomma, och dessa skola då fyllas, för att de må bliva honom välbehagligare. Så förhåller det sig även med andliga gärningar. Många göra många goda gärningar, för vilkas skull synden minskas, så att de ej komma till helvetet. Dock voro före dessa goda gärningar och mellan dem många tomma och fåfänga tider. Det är nödvändigt att alla dessa fyllas, om det finns tid att arbeta. Men om tiden icke räcker, så må ångern och kärleken ersätta allt. Sålunda erbjöd Maria Magdalena nötter åt Gud, d. v. s. goda gärningar. Bland dessa nötter voro somliga tomma, ty långa tider hade hon syndat, men dessa fyllde hon alla med tiden genom tålamod och arbete.

Johannes Döparen offrade så att säga fulla nötter åt Gud, ty han hade från sin ungdom tjänat Gud och offrat honom hela sin tid. Apostlarna åter offrade likasom halvfyllda nötter åt Gud, ty före deras omvändelse hade många av deras tider varit använda på ofullkomligt sätt. Men jag, som är Guds moder, offrade nötter, som voro fyllda och sötare än honung, ty jag var från min ungdom full av nåd och bevarad i nåden. Därför säger jag, att ehuru synden är människan förlåten, böra dock de förut tomma tiderna, medan människan har tid, köpas tillbaka genom tålamod och genom kärlekens arbete.»