Kristus förmanar bruden att akta sig för världsmänniskornas sällskap, som är såsom djävulens stek, och Jungfru Maria lär henne att i alla sina dygdiga gärningar hava den rätta avsikten, så att Guds ära ökas - många tjäna nämligen Gud i gärning, men deras vrånga avsikt fördunklar allt gott.
Kapitel 114

Sonen talar: »Akta dig för djävulens stek, som han anrättar i kättjans och begärelsens eld. Om man närmar något fett till elden, måste någonting drypa därifrån. Så härröra synder från världsmänniskornas umgänge och sällskap. Även om du icke känner allas samveten, förråda dock de yttre tecknen vad som döljer sig inne i själen.»

Vidare talar modern: »Varje din handling må vara förnuftig och din avsikt riktig, så att du gör allt i den meningen att Guds heder måtte fullkomnas och själens nytta sättas före kroppens njutning. Många tjäna nämligen Gud med sin gärning, men den vrånga avsikten fördunklar allt det goda. Du kan förstå detta bättre genom en liknelse. Det finns ett djur, som kallas björn.

När han plågas av hunger och ser det åtrådda bytet, sätter han sin ena fot på bytet och letar var han kan sätta ned den andra foten fast och hårt, så att icke det fångna bytet undkommer honom utan han kan äta det och göra med det vad han vill. Björnen ser oavvänt på bytet och bryr sig icke om guld eller välluktande örter och träd utan endast en fördold och säker plats eller ett gömställe, så att han säkrare och pålitligare kan behålla det byte han lagt beslag på. Så tjäna mig många med böner och fastor men blott av fruktan, ty de begrunda det förfärliga straffet och min stora barmhärtighet.

De söka behaga mig med några yttre gärningar, men med sin vilja handla de stick i stäv mot min Sons bud. Ty liksom fallet är med björnen beror hela deras uppsåt av köttets lust och världslig vinningslystnad, men eftersom de frukta livets förlust och det kommande straffet, tjäna de mig på det att de ej måtte mista nåden och hemfalla åt plågan. Och detta framträder mycket väl, ty de betrakta aldrig min Sons pina, vilken är såsom det dyrbaraste guld, de efterlikna icke helgonens liv, vilka äro såsom kostbara stenar, de betrakta icke den Helige Andes gåvor, vilka äro såsom doftande örter, och de försaka icke sin egen vilja för att göra min Sons vilja utan stödja sig blott vid mig för att desto tryggare kunna synda och hava framgång i världen.

Deras belöning skall bliva kort, ty deras gärning framgick ur ett kallt hjärta. Och liksom björnen, sedan han uppätit bytet, icke frågar efter det fotfäste han haft, så skall, när slutets timma kommer och köttets vällust är fullkomnad, mitt fäste föga gagna dem, ty de ha icke övergivit sin vilja för att göra min, och de ha icke sökt mig av kärlek utan av räddhåga. Men om deras vilja blir fullständigt förbättrad, så skall deras gärning hastigt bliva förnyad, och den goda viljan skall, om handling saknas, tillräknas dem som gärning.»

TILLÄGG
Denne man var prost och levde efter sitt eget behag, men när han kommit till Rom, förbättrade han mycket lovvärt sitt liv. När han besökt Monte Gargano och Sankt Nikolaus' reliker samt återvänt till fru Birgitta, vars råd han helt följde, sade han bl. a., att han mycket undrade, varför den stora och ryktbara staden Sipontum, där så många helgons kroppar ligga begravda, blivit förstörd.

Följande dag uppenbarade sig Guds Son och sade till henne: »Din vän undrar över den staden, som blivit förstörd. Sannerligen, min dotter, detta har skett för invånarnas synders skull, låt vara att även andra städer förtjänat ett sådant straff. I Sipontum bodde det en min vän, som hade fullkomlig kärlek till mig, ständigt tadlade och bekämpade de andras oseder och som, när han såg deras förhärdelse, under tårar bad mig, att platsen hellre måtte bliva öde än att så många själar dagligen svävade i fara. Jag såg hans gråt och att ingen uppriktigt bemödade sig att blidka mig, och därför tillät jag att det skedde, som man nu hör talas om.»

Hon sade: »O Herre, det är beklagansvärt, att även många goda människors reliker och kroppar vila där likasom orena och utan skydd». Kristus svarade: »Liksom jag har mina utvaldas själar i mig själv, så sörjer jag även för mina vänners reliker, vilka äro min klenod, till dess de skola mottaga de dubbla kläder som lovats dem».

Fru Birgitta frågade vidare: »O min käraste Herre, jag tror, att påvarna förlänat Sipontum många nådegåvor och syndaförlåtelser. Månne nu även dessa nådegåvor äro utplånade, när murarna äro nedrivna?»

Kristus svarade: »Vilken plats är heligare än Jerusalem, där jag, Gud själv, tryckt mina spår? Och vilken plats är nu mera föraktad? Den är ju bebodd och förtrampad av de otrogna. Dock finna de, som komma till Jerusalem, samma nåd och syndaförlåtelse som fordom. Sammaledes är det med denna plats: alla, som komma dit med kärlek och fullkomlig vilja, skola få del av samma nåd och välsignelse som denna stad hade på sin välmågas tid, på grund av deras tro och kärlek och den möda de gjort sig för att komma dit.»

 
⇦   ⇧   ⇨