Sonen talar: »Du är såsom ett hjul, som följer det föregående. Så bör du följa min vilja. Jag talade förut med dig om en, vars själ djävulen äger. Nu skall jag säga dig, i vilken lem han är fången. Jag är lik en man, som säger till sin skarprättare: 'Det finns tre förvaringsrum i ditt hus. I det första finnas de, som förtjäna att mista livet, i det andra de, som skola berövas någon lem; i det tredje de, som skola gisslas och hudflängas'. Skarprättaren säger till honom: 'Herre, om några skola mista livet, andra stympas och gisslas - varför uppskjutes då domen?

Deras smärta skulle glömmas, om de dömdes fortare.' Husbonden svarar: 'Det, som jag gör, gör jag icke utan orsak. De, som skola mista livet, skola få sin dom uppskjuten en tid, på det att de goda må se deras olycka och bliva än bättre och de onda gripas av fruktan och framdeles taga sig i akt. De, som skola stympas, måste nödvändigtvis känna bedrövelse först, så att de i sitt hjärta betänka det onda de gjort och sörja över sina förbrytelser. Och de, som skola gisslas, måste också prövas med sorg, så att de lära känna sig själva i sorgen, eftersom de glömt sig i glädjens tid, och desto samvetsgrannare akta sig för att i framtiden begå sådant, ju svårare det var för dem att bli fria ur fångenskapen.'

Jag är denne husbonde. Jag har djävulen såsom skarprättare till att straffa de onda, alltefter vars och ens förtjänst. Han har fått makt över denne mans själ, och i vilken lem, det skall jag nu visa dig. Ty så som kroppen utvändigt är beskaffad till lemmarna, så bör själen andligt sett vara beskaffad invärtes. Liksom kroppen har märg, ben och kött, blod i köttet och kött i blodet, så bör själen hava tre ting, nämligen minne, medvetande och förstånd. Det finns somliga, som förstå höga ting i skrifterna men icke hava förnuft; de sakna en lem.

Det finns andra, som hava förnuftigt medvetande men ingen insikt. Andra hava insikt men icke minne, och dessa äro svårt sjuka. Men friska till själen äro de, vilkas förnuft, minne och insikt äro friska. Kroppen har vidare tre förvaringsrum. Det första är hjärtat, över vilket det ligger en tunn hinna, som förhindrar, att någon orenlighet kommer in i hjärtat. Ty om den minsta smitta nådde hjärtat, skulle människan genast dö. Det andra förvaringsrummet är magen. Det tredje är inälvorna, där det skadliga utrensas. Så bör även själen i andlig måtto hava tre förvaringsrum. Det första är den gudliga åstundan; den motsvarar hjärtat och bör vara så brinnande, att själen icke åstundar någonting innerligare än mig, sin Gud.

Annars besmittas själen genast, om någon ond begärelse - den må vara aldrig så obetydlig - tränger in i den. Det andra, som motsvarar magen, är tidernas och gärningarnas kloka inrättande. Ty liksom maten smältes i magen, så skall varje tid, tanke och gärning enligt gudlig anordning inrättas ordnat, nyttigt och vist. Det tredje förvaringsrummet, som motsvarar inälvorna, är den gudliga förkrosselsen. Genom den rensas det orena bort, och den gudomliga vishetens kost smakar bättre. Vidare har kroppen tre ting, med vilka den hjälper sig, nämligen huvudet, händerna och fötterna. Huvudet betecknar den gudliga kärleken. Ty liksom i huvudet alla fem sinnena finnas, så smakar allt det som säges och höres och synes av Gud ljuvligen den av gudlig kärlek upptända själen, och det som befalles av honom, det uppfylles trofast. Ja, liksom människan är död utan huvudet, så är själen utan kärlek död för Gud; Gud är ju hennes liv. Själens händer beteckna tron.

Ty liksom det finnes flera fingrar i handen, så finns det i tron flera artiklar, ehuru tron blott är en enda. Genom tron fullkomnas varje gudlig vilja, och den bör samverka med varje god gärning. Ty liksom gärningen utåt förverkligas med händerna, så verkar den Helige Ande invändigt genom tron. Denna tro är förvisso alla dygders grundval, ty där tron icke är, där äro kärleken och den goda gärningen intet. Själens fötter äro hoppet, varmed själen tränger fram till Gud. Ty liksom kroppen skrider fram med hjälp av fötterna, så nalkas själen Gud genom den gudomliga åstundans och hoppets steg. Men huden, som betäcker alla lemmarna, betecknar den gudomliga hugsvalelsen, som tröstar den själ, vilken intet kan rubba i dess lugn. Och ehuru djävulen stundom får tillåtelse att oroa minnet, stundom händerna och fötterna, så försvarar dock Gud själen alltid såsom en kämpe och tröstar henne såsom en huld fader samt helar henne såsom en läkare, på det att hon icke må dö.

Den mans själ, om vilken jag talade med dig, var i fångenskap, ty hon var värd att mista händerna för sin ostadiga tro; hon hade nämligen icke den rätta tron. Men nu har förbarmandets tid kommit, och detta av två orsaker. För det första för min kärleks, för det andra för mina utvaldas böners skull. Därför må min vän läsa de förut nämnda orden över honom, och tre ting må han själv göra: för det första återställa det med orätt förvärvade godset, för det andra skaffa sig avlösning från den romerska kurian för sin olydnad, för det tredje underlåta att mottaga min lekamen i altarets sakrament före vunnen avlösning.»