Sonen talar: »Jag talar till dig i liknelse. Det är likasom tre män. Den förste säger: 'Jag tror dig varken vara Gud eller människa'. Så talar hedningen. Den andre, d. v. s. juden, tror mig vara Gud men icke människa. Den tredje, d. v. s. den kristne, tror mig vara Gud och människa men tror icke på mina ord. - Jag är den, över vilken man hörde Faderns röst: 'Denne är min älskade Son' o. s. v. Därför klagar jag å min gudoms vägnar över att människorna icke vilja höra mig. Jag ropade och sade: 'Jag är begynnelsen. Om I tron på mig, skolen I hava det eviga livet', men de föraktade mig.

De sågo min gudoms makt, när jag uppväckte döda och gjorde många andra järtecken, och dock gåvo de icke akt därpå. Jag klagar även å min mandoms vägnar över att ingen bryr sig om det som jag instiftat i den heliga Kyrkan. Jag satte så att säga sju käril i Kyrkan, och i dem skulle de alla renas.

Jag instiftade nämligen dopet till rening av arvsynderna, konfirmationen till ett tecken på försoningen med Gud, den sista smörjelsen till skydd mot döden, boten till alla synders förlåtelse, vidare de heliga ord, varmed altarets sakrament helgas och inviges, prästvigningen till värdighet, till kunskap om Gud och till åminnelse av den gudomliga kärleken, äktenskapet till hjärtanas förening. Dessa böra mottagas med ödmjukhet, bevaras med renhet, givas utan vinningslystnad. Men nu mottagas de med högfärd, bevaras i orena käril och givas med vinningslystnad.

Jag klagar även över detta: Jag föddes och dog för människornas frälsnings skull, så att människan, om hon icke vill älska mig för att jag skapat henne, åtminstone må älska mig för att jag återlöst henne. Men nu driva människorna bort mig från sitt hjärta som en spetälsk och avsky mig som ett orent kläde. Jag klagar också å min gudoms vägnar över att människorna icke akta den hugsvalelse och kärlek, som samma gudom skänker.»