Modern talar: »Guds vänner skola i denna världen än smaka andlig bedrövelse, än andlig hugnad. Den andliga hugnaden är den Helige Andes ingjutelse, betraktandet av Guds storverk och beundrandet av hans tålamod och när allt detta ljuvligen fullkomnas i gärning. Andlig bedrövelse är det, när orena och olägliga tankar mot viljan oroa sinnet, när sinnet ängslas över Guds vanhedrande och själarnas skada och när själen av förnuftig orsak tvingas att invecklas i timliga omsorger och bekymmer. Så få Guds vänner även stundom erfara timlig hugnad, t.ex. av uppbyggliga ord, ärbar lek eller andra gärningar, vari intet tadelvärt eller ohöviskt finnes. Du skall förstå detta genom en liknelse.

Om näven alltid hölles knuten, skulle antingen senorna sammandragas och skrumpna eller handen mista all kraft. Så är det även med det andliga. Om själen alltid förbleve i kontemplation, skulle hon antingen förglömma sig själv och gå under i högmod, eller ock skulle hennes äras krona förminskas. Därför är det så, att Guds vänner än hugnas genom den Helige Andes ingjutelse, än lida bedrövelse med Guds tillåtelse, ty genom vedermödorna uppryckas syndernas rötter och fästas rättfärdighetens frukter stadigare. Dock begränsar Gud, som ser hjärtana och förstår allt, sina vänners frestelser, så att de lända dem till gagn, ty han låter allting ske på rättfärdigt sätt och i rätt vikt och mått.

Alltså bör du, emedan du är kallad i Guds ande, icke bekymra dig över Guds långmod, ty det är skrivet, att ingen kommer till Gud, om icke Fadern drager honom. Herden kallar och lockar ju med en blomsterkvast fåren hem, och sedan stänger han omsorgsfullt fårahuset, så att fåren, fastän de springa omkring därinne, likväl icke ha en utgång, ty huset har ordentligt byggda väggar, högt tak och stängda dörrar. Därför vänja sig fåren att äta hö, så att de bliva spaka och även äta hö ur herdens hand. Så har det även skett med dig. Det som förut syntes dig svårt, ja outhärdligt, har nämligen nu blivit dig lätt, så att ingenting nu förnöjer dig så som Gud.»