Kristus säger till bruden, att det finns två förnöjelser, nämligen den andliga och kroppsliga, och att den andliga förnöjelsen är, när själen förnöjes åt Guds välgärningar.
Kapitel 120

Sonen talar: »Mellan mig och honom är en hinna, och därför förnöjer min ljuvlighet honom icke, ty han åstundar någonting annat mer än mig». Bruden, som hörde detta, sade till Herren: »Månne han någonsin kunnat hava någon förnöjelse?»
Herren svarade: »Förnöjelsen är tvåfaldig, nämligen andlig och kroppslig. Den kroppsliga eller naturliga förnöjelsen är, när människan för sitt livs uppehälles skull intager föda, varvid hon bör tänka så: 'O Herre, du bjöd oss att taga föda för vårt uppehälle allena; lov vare dig! Giv mig nåd, att ingen synd smyger sig över mig nu när jag tager föda!' Men om förnöjelse åt världsligt gott uppstiger, då må människan tänka så: 'O Herre, allt jordiskt är endast stoft och förgänglighet; giv mig därför nåden att förfoga över det så, att jag må veta att avlägga räkenskap inför dig över allt'.

Andlig förnöjelse är, när själen förnöjes åt Guds välgärningar samt nyttjar det timliga och sysselsätter sig därmed endast nödtvungen och för uppehällets skull. Men hinnan krossas, när Gud är ljuv för själen och när hans fruktan beständigt är i sinnet.»