Guds moder talar till sin dotter, Kristi brud, och framlägger för henne en vacker och märklig liknelse om sju djur, varmed fyra syndiga och tre dygdiga människor betecknas.
Kapitel 125

Modern talar: »Det finns sju djur. Det första har stora horn, som det är högfärdigt över och som föranleder det att börja krig med andra djur. Det dör emellertid snart, ty på grund av de väldiga hornen kan det icke springa fort utan hindras av träd och busksnår. Det andra djuret är litet. Det har ett enda horn och därunder en dyrbar sten.

Detta djur kan icke fångas, men när det ser en jungfru, löper det rakt i famnen på henne och dödas så av henne. Det tredje djuret har inga leder, och därför står det ständigt och vilar vid ett träd. När jägaren ser detta, hugger han av trädet på mitten. Djuret söker sin vila på sedvanligt sätt, men när trädet faller över det, kan det infångas. Det fjärde djuret ser högst beskedligt ut och skadar ingen, varken med fötterna eller hornen.

Men var och en, som känner dess andedräkt, blir spetälsk, ty detta djur är av naturen alldeles spetälskt invärtes. Det femte djuret är överallt räddhågat och fruktar och misstänker försåt. Det sjätte djuret fruktar ingenting annat än sig självt. Om det ser sin skuggbild, springer det nästan till döds. Det önskar ständigt dväljas på mörka och lönnliga platser. Det sjunde djuret fruktar ingenting, icke ens döden, ty det känner icke döden förrän den kommer. Detta djur har fyra märkliga egenskaper. För det första känner det en outsäglig hugnad invärtes. För det andra bekymrar det sig icke för mat, ty det äter simpla ting från jorden. För det tredje står det aldrig utan springer ständigt. För det fjärde vilar det, t.o.m. medan det förflyttar sig, och rör sig i måttlig takt.

Det första djuret är att förlikna vid en man, som förhäver sig över sin värdighet men som, om han icke tager sig i akt, snabbt gripes, eftersom han är sen och tung att löpa i goda gärningar. Det andra djuret, som yves över den dyrbara sten det har under hornet, betecknar en man, som på grund av kyskhetens dyrbara sten förlitar sig på sig själv och har förmätna tankar om sig, som ej vill lyssna till förmaningar utan håller sig förmer än andra och som därför noga må akta sig, så att han icke snärjes av högmodet, som har en jungfrus ansikte men stinger dödligt.

Det tredje djuret, som icke har leder, är att förlikna vid en man, som saknar de andliga begärens leder och som därför, när han tror sig vila i trygghet, fångas i det som förlustar honom. Det fjärde djuret, som är alldeles spetälskt invärtes, betecknar en man, som är alldeles spetälsk av högmod och som därför smittar ned alla, som hålla med honom. - De tre följande djurens egenskaper skola i sinom tid uppenbaras. Ty det första av dessa djur är liksom Tomas fromt tvivlande och kan liknas vid en glättad, putsad kvadersten. Det andra djuret är såsom guld i elden och såsom en förgylld flöjt, förvarad i det yppersta fodral. Det tredje djuret är såsom en bemålad tavla, i stånd att förses med ädlare färger.

Om nu de lastbara män, som betecknas med de fyra förstnämnda djuren, omvända sig till mig, så skall jag skynda dem till mötes och lätta deras börda. Varom icke, skall jag till dem sända ett djur, som är snabbare än tigern och som skall förtära dem. Och, såsom det står skrivet, deras dagar skola bliva få, deras barn skola bliva faderlösa och deras hustrur änkor, och deras ära skall vändas i skam och vanära.»

FÖRKLARING
Det första djuret, d. v. s. den förste biskopen, högmodades över sin förnäma börd men blev omvänd genom den Helige Andes ord. Han kom till Rom och följde fru Birgitta ända till Neapel. När de voro i Benevent, insjuknade han svårt i njursten. Till den sjuke sade den Helige Ande genom fru Birgitta: »Den sjuke konungen av Israel blev befalld att lägga ett förband om sitt sår. Så må även denne göra: han må nämligen i sitt hjärta uppväcka sann kärlek till Gud, ty det är det bästa läkemedel. Han skall då genast känna sig frisk igen.»

När han hört detta, avlade han ett löfte och blev frisk till kropp och själ. Om denne biskop står att läsa i bok III, kap. 12. Det andra djuret, d. v. s. den andre biskopen, utmärkte sig för stor renhet. Om honom står att läsa i bok III, kap. 13.

Det tredje djuret, d. v. s. den tredje biskopen, som jämföres med en elefant, förändrades till det bättre.
Kristus talar: »Vad rådde denne biskop till? Jo, han föreslog att en förmälning skulle hållas olagligt, så att icke de gjorda utgifterna bleve förgäves, och han sade, att dispens från påven lätt skulle kunna erhållas. Men hör nu vad jag säger! Var och en, som medvetet och uppsåtligt syndar emot Gud, ådrager sig, såframt han icke djupt ångrar sig, Guds dom och bedrövelse i världen. Men den, som lägger en annans syndabörda på sin rygg, syndar värre, ty han har ingen fruktan och är icke mån om sin själs frälsning.

O vilken förmätenhet och vilken brist på kärlek är det icke att hava rättens nycklar i handen men på grund av ett ringa och förgängligt ting företaga sig något emot nycklarna och rätten! Han må alltså söka blidka Gud och leda de äkta makarna till fruktbar botgöring och tillbörlig absolution. Annars skola hans dagar förkortas och han själv komma inför min dom, och hans kyrkas fall skall bliva så stort, att den knappt kan byggas upp igen; det, som de förmälda åstunda, skall gå om intet, och de själva skola bliva föraktade. Du, min dotter, skriv till de äkta makar, som du känner till, att om de icke bättra sig och söka absolution, skola deras barn icke leva länge, och det, som de samlat, skall komma i andras händer.»

Vidare säger han om samme biskop: »Denne biskop kom ödmjukt till mig, liksom den, som förslösat sin arvedel och måste äta fröskidor, ödmjukt återvände till sin fader. Sannerligen, min dotter, det världsliga är som en fröskida, när fröet, d. v. s. Gud, fördrivits ur hjärtat och onödigt och fruktlöst arbete åstundas samt världen älskas högre än Gud. Men emedan denne biskop nu börjar lära känna mig och sig själv, skall jag handla mot honom som en god fader, i det jag glömmer bort vad som varit, skyndar honom till mötes på halva vägen, sätter en ring på hans hand och skor på hans fötter samt ger honom den gödda kalven att äta.

Ty från denna dag skola hans gärningar utmärkas av en mera brinnande kärlek till mig; det gudomliga tålamodet och den gudomliga visheten skola bättre än förut hjälpa honom att få sina medmänniskor med sig, och han skall även bliva ivrigare och samvetsgrannare till att taga och ära min lekamen. Denna gåva har min käraste moder utverkat åt honom, hon som är skyddsfru för hans domkyrka.» Om samme biskop står att läsa i början av kap. 130.

Det fjärde djuret, d. v. s. den fjärde biskopen, som framhärdade i sin spetälska, kallades plötsligt hädan utan sakrament. Om denne står att läsa i bok VI, kap. 97. Det femte djuret var såsom en kvadersten, en i allt klok och måttfull människa. Om denne står att läsa i bok III, kap. 33. Det sjätte djuret, d. v. s. den sjätte biskopen, var en gudfruktig man, som städse samvetsgrant rannsakade sitt hjärta. Han styrde sin kyrka visligen och befriade henne från många pålagor. När han var död, sade Kristus om honom: »Den gyllene skriften säger, att gudsfruktan är vishetens begynnelse. Detta är sant, men jag säger, att gudsfruktan även är fullkomningens mål. Emedan denne biskop hade denna dygd, kom han genom en klok genväg in på frälsningens väg.»

Det sjunde djuret, d. v. s. den sjunde biskopen, kännetecknades av den största avhållsamhet och av nitälskan för Gud. Varken av fruktan för obehag och förluster eller av vänskap förteg han sanningen. När han var försjunken i bön, gav han upp andan. Om denne biskop handla flera uppenbarelser i fru Birgittas levnadsteckning. Han var herr Hemming, biskop i Åbo, och var den heliga Jungfru Marias vän, såsom framgår av kap. 104 i Bifogade uppenbarelser.

En uppenbarelse om den biskop, som blev det andra djurets efterträdare.
Guds Son talar: »Skriv till biskopen, att rovgiriga fåglar ha inkräktat landet för att bygga sina bon där. Därför må denne biskop och hans vänner arbeta på att deras klor bliva avskurna, att de icke få tillträde till höjderna och icke få breda ut sina vingar i samhället. Annars skola de med sina näbbar och klor utrota jordens gröda, flyga upp över bergshöjderna och förvandla landet till en ödemark.»