Barmhärtighetens moder talade till Kristi brud och sade: »Vad skola vi göra med denne blinde biskop? Han har ju tre ting: han arbetar för att kunna behaga människorna mer än Gud, han älskar icke den skatt, som änglarna bevaka, utan den, som tjuvar kunna stjäla, och han älskar slutligen sig själv högre än sin nästa och mer än sin Gud.»

Och se, i samma ögonblick såg bruden likasom sex vågar, av vilka tre hängde lågt nere, eftersom de tyngdes ned av sin börda, medan tre andra voro så lätta, att de hängde högt uppe, eftersom man intet kunde se i dem utom något lätt som liknade dun.

Och modern sade: »Se, fastän denne biskop har de tre förut nämnda onda tingen, rädes han dock ständigt, och på grund av denna fruktan, som innebär en eggelse till kärlek, är det dig förunnat att se hans belägenhet. Ty de tre tunga vågskålarna beteckna hans mot Gud stridiga gärningar, som trycka ned hans själ. De synas dig vara tre, eftersom han genom begärelse, tal och gärning likt en våg tynger ned mot världen. De tre andra vågskålarna synas dig hänga högt på grund av sin lätthet, ty än stiger han genom tankar, än genom vilja, än genom gärning upp mot Gud; dock har det världsliga övervikten över det andliga, ty i det förra invecklar han sig ivrigare och flitigare, så att djävulen redan drager honom i fötterna och snaran är beredd.»

Bruden svarade: »O du mildhetens fru, lägg någonting på vågskålarna!»
Modern sade: »Agnes och jag ha väntat för att se, om biskopen skulle draga sig till minnes vår kärlek, men han fäster sig icke synnerligen vid vår omsorg. Dock vilja vi göra med honom liksom tre vänner, vilka sutto vid vägen och, eftersom de kände till den, visade den för sin vän. Den förste av dem sade: 'O vän, den väg du går är varken rak eller trygg; om du fortsätter på den, skola rövarna skada dig, och när du tror dig säker, skall du dö'.

Den andre sade: 'Den väg du vandrar förefaller dig behaglig, men vad gagnar dig detta, om den på sistone förorsakar bitterhet i sinnet?' Den tredje sade: 'O vän, jag ser din sjukdom, och därför bör det ej misshaga dig, om jag giver dig ett råd, och du bör ej vara otacksam, om jag bevisar dig särskild kärlek'. Så vilja jag och Agnes göra med denne biskop. Om han lyssnar till den förste, skall den andre visa honom vägen, och den tredje skall föra honom till ljusets trakt.»

Sedan visades för bruden det som från ovan sändes till samme biskops undervisning, och detta meddelas nu.
Modern talar: »Så skall det sägas till biskopen. Ehuru Gud kan göra allting, bör människan dock själv medverka därtill, att synden undflys och den gudomliga kärleken erhålles. Det finns tre medel, varigenom synden undflys, och tre medel, som samverka till att kärleken förvärvas. De tre medlen, varigenom synden undvikes, bestå i att uppriktigt ångra allt det som stinger samvetet, att icke mera frivilligt vilja begå detta samt ståndaktigt bättra de begångna och biktade synderna, enligt deras råd, som försmått världen. De tre medlen, som samverka till kärlekens förvärvande, äro dessa. För det första att bedja Gud om hjälp, så att den onda begärelsen försvinner och lämnar rum för viljan att göra det som behagar Gud. Ty Gudskärleken erhålles icke, om den icke åstundas, och åstundan är icke förnuftsenlig, om den icke vinner stadga genom Gudskärleken.

Därför finns det tre ting hos människan, innan kärleken vinner insteg, och tre andra komma in, när Gudskärleken ingjutes. Före Gudskärlekens ingjutande oroar sig nämligen människan för dödens ankomst, för förminskning av gods och vänskap, för världsliga motgångar och kroppslig sjukdom. Men när kärleken erhålles, inträder glädje i själen över de världsliga motgångar, man lider, och sinnet ängslas för att besitta världen men fröjdas över att bevisa Gud heder och över att lida för Guds heder. Det andra medlet, varigenom kärleken förvärvas, består i att giva allmosor av sitt överflöd.

Ty när biskopen har husgeråd och kläder såsom det höves en ödmjuk prelat, till nödtorft men icke till skryt och överflöd, så må han vara nöjd med detta och använda resten till allmosor. Om prelaternas fattiga tjänare göra sig rika genom själarnas timliga gods och ägodelar samt förhäva sig, då skola andra, verkligt fattiga högljutt ropa hämnd över dem. Det tredje medlet att förvärva kärlek är kärlekens möda. T.o.m. om någon icke läser mer än ett enda Fader vår för att erhålla kärlek, så skall han behaga Gud, och Gudskärleken skall fortare nalkas honom.»

Vidare sade modern till sin Son Kristus: »Välsignad vare du, Jesus Kristus, ypperste kämpe, du som var så snabb att löpa vägen och så stark och uthållig i striden. Det står skrivet, att David var en stor och stark kämpe, men han var ingalunda lik dig. David kom springande på långt håll och slungade stenen mot fienden, men du nalkades på dina fötter fienden och krossade hans rygg. David tog svärdet från den fallne fienden och högg av hans huvud, men du berövade den stående fienden hans svärd, besegrade honom medan han levde med ditt tålamod och krossade den starkes kraft med din ödmjukhet.

Fördenskull är du kämparnas kämpe; ingen har varit eller skall bliva dig lik. Från den kraftfulle fadern gick nämligen den starkaste son fram, och denne befriade sin fader och sina bröder. Jag beder dig alltså, du huldaste kämpe, att du värdigas giva denne biskop kunnighet att strida och styrka att löpa på kämparnas vädjobana, så att han kan intaga sin plats bland de sanna kämparna, som givit sitt liv för livet och som offrat sitt blod för ditt blod.»

Sonen svarade: »Kärlekens bön skall icke ringaktas. Skriften säger ju, att ingen kommer till mig om icke Fadern drager honom. Om den, som drager, är stark men det, som drages, är övermåttan tungt, ödelägges arbetet snabbt och går om intet. Om det, som drages, är bundet, kan intet hjälpa den, som drager, eller bistå honom, om han faller. Om det är orent, är det vämjeligt att draga det. Fördenskull måste den, som bör dragas och åstundar att dragas, först renas och på ett passande sätt bereda sig, så att det blir angenämt att draga honom med händerna. Emellertid skall för min moders böners skull den rätta vägen visas för denne biskop, när han söker den.»

Därefter sade modern till bruden: »Lyssna, ty dig är förunnat att höra andliga ting. Jag sade dig förut, att när biskopen söker vägen, skall den visas för honom. Därför skall jag nu säga honom vägen. Om denne biskop vill vandra den väg, varom evangeliet talar, och vara en av de få, bör han hava tre ting innan han slår in på vägen. Han bör först lägga av den börda, som ligger på honom och tynger honom, d. v. s. den världsliga lystnaden och penningpungen, så att han icke älskar världen för att använda den till överflöd och högmod utan endast till sin nödtorft, enligt biskopsståndets ärbara och ödmjuka fordringar, och så att han använder allt, som han icke behöver, till Guds ära.

Så gjorde nämligen den gode Matteus: han lade ned vinningslystnadens tunga börda, om vilken han likväl icke förstått hur tung den var, innan han tagit på sig Guds lätta och ljuva ok. För det andra bör han vara omgjordad och beredd att färdas, liksom Skriften berättar, att Tobias, när han av sin fader skickades för att hämta penningar, fann en resklädd ängel vid vägen. Vad betecknar denne ängel om icke Herrens präst och biskop, som bör vara ren till köttet och begäret?

Enligt profetian är ju prästen härskarornas herres ängel, eftersom han mottager och inviger den Gud, som änglarna se och tillbedja. Vad betyder det att ängeln visade sig omgjordad för Tobias vid vägen, om icke att varje präst och biskop bör vara omgjordad med den gudomliga rättvisans bälte, beredd att giva sin själ för sina får, beredd att med ord tala sanningen, beredd att med gärningar åskådliggöra rättfärdighetens väg, beredd att lida för rättvisa och sanning och icke förminska dem på grund av hotelser och smädelser, icke förtiga dem på grund av falsk vänskap, icke underlåta att uppfylla dem därför att somliga avråda honom. Till varje biskop, som på detta sätt är iklädd rättvisan och som icke förtröstar på sig själv utan på Gud, skall Tobias, d. v. s. den rättfärdiga människan, komma, och rättfärdiga människor skola följa honom, ty goda exempel och gärningar gagna mer än nakna ord.

För det tredje bör han förtära bröd och vatten, liksom det om Elia läses, att han vid sin huvudgärd fann bröd och att han av en ängel uppmanades att äta, eftersom han hade en lång väg framför sig. Vad är det bröd, som Elia åt och varav han fick sådan styrka, om icke det lekamliga och andliga goda, som gavs honom? Det lekamliga brödet tillreddes nämligen för andras exempels skull, så att man skulle veta, att det är Gud välbehagligt, om man har den måttliga nödtorften till köttets vederkvickelse. Det förlänades honom även profetisk ingivelse och andlig styrka, när han gjorde sitt fyrtio dagars långa arbete, så att man skulle veta, att människan icke lever av bröd allena utan av varje ord från Gud. Ty om Gud icke hade ingjutit profetians hugsvalelse i honom, hade han förvisso dukat under till följd av sin egen svaghet, ty han var i sig själv en svag man men stark genom Gud. Var och en, som står upprätt och är stark, har styrka och mannakraft genom Gud.

Emedan nu denne biskop är svag, förordna vi för honom ett brödstycke, d. v. s. att älska Gud över allting, välordnat, rent, sannfärdigt och fullkomligt: välordnat, så att han icke älskar det världsliga för att hava det i överflöd; rent, så att han icke älskar någon synd i sig eller i nästan och icke vill efterapa någon dålig sedvänja; sannfärdigt, så att han icke tillåter sig någon synd i förtröstan på sina goda gärningar utan visligen tyglar sig själv och sålunda undgår att digna på grund av alltför stor iver och att förledas till synd av klenmod eller genom att efterlikna de onda och anse en förseelse för obetydlig; fullkomligt, så att intet är honom så ljuvligt som Gud.

Vidare uppmana vi honom att hava vatten jämte kärlekens bröd. Vad är detta vatten om icke att ständigt betänka Jesu Kristi lidandes bitterhet? Vem kan tillfyllest betänka Kristi mandoms pina, som han led, när han bad att lidandets kalk måtte tagas ifrån honom och när blodsdroppar trängde ut från hans kropp? Med rätta var denna svett blodig, ty Guds mandoms blod förtärdes av den naturliga fruktan han led, så att han kunde visa att han var en verklig, icke en skenbar människa, och icke fri från lidande. Biskopen må alltså dricka detta vatten, i det han betänker, hur Gud stod inför Herodes och Pilatus, hur plågad och föraktad han hängde på korset och hur hans sida öppnades av ett spjut, så att blod och vatten trängde ut därifrån.

Om biskopen har de tre nämnda tingen, är det honom vidare nyttigt att veta, hur han skall inrätta sin tid från dagens början till kvällningen. Så snart biskopen vaknar upp ur nattens sömn, bör han tacka Gud för dennes kärlek vid skapelsen, för hans lidande vid återlösningen och för det tålamod, varmed han så länge fördragit hans synder och oseder. När han sedan stiger ur sängen och tager på sig kläderna, må han säga: ' Jorden bör beklädas med sin jord, och askan bör vara med sin aska. Men eftersom jag genom Guds försyn har ett biskopligt ämbete, för att vara till en spegel för andra, kläder jag dig, din åsna, som är min kropp, i aska och jord, icke för högmods skull utan för att skyla dig, så att icke din nakenhet må synas.

Jag bryr mig icke om, ifall din beklädnad är bättre eller tarvligare, blott den är sådan, att biskopsskruden igenkännes till Guds ära och den biskopliga myndigheten urskiljes från andra genom dräkten, till de svagas näpst och upplysning. Därför beder jag dig, mildaste Gud, som i din nåd kallat mig: giv mig ett eftertänksamt sinne, så att jag icke högmodas av askans stora värde eller fåvitskt skryter över färgen, och giv mig dygdernas styrka, så att, liksom biskopsskruden är hedervärd framför andra på grund av den gudomliga myndigheten, själens skrud må befinnas dygdigare inför dig och jag icke måtte sjunka desto djupare som straff för oklokt bruk av myndigheten eller, till straff för att jag ovärdigt burit en lovvärd dräkt, desto skymfligare må avklädas till min fördömelse.'

Sedan må biskopen läsa sina tideböner eller sjunga dem, om han kan, ty ju högre värdighet en människa uppnått, desto större ära är hon förpliktad att visa Gud. Dock behagar ett rent och ödmjukt hjärta Gud såväl i tystnad som i sång. När han sedan läst mässan (eller också dessförinnan), må biskopen utöva sitt ämbete, vare sig detta är kroppsligt eller andligt, och i alla sina gärningar må han visa barmhärtighet och tänka på Guds heder, så att det icke för de svaga ser ut som om han brydde sig mera om det timligt än om det andligt goda.

När han går till bords, må han säga så: 'O Herre Jesus Kristus, du som vill, att kroppen underhålles med kroppslig föda, jag beder dig, giv mig hjälp att så förse min kropp med det nödvändiga, att den icke känner vämjelse på grund av omåttligt ätande och icke heller tynar på grund av alltför knapp kost, och ingiv mig lämplig måttfullhet, så att, när det som är av jorden lever av det jordiska, jordens herre ej må retas till vrede av sin jordevarelse'.

När han sedan sitter till bords, må han hava en måttfull vederkvickelse med sina bordsgrannar, dock så, att förtal och lättfärdighet undvikes. Han må ock noga akta sig, så att man icke talar sådant, varav andra kunna befästas i sina laster eller frestas till synd. Den, som skall lysa för andra, bör nämligen betänka, vad som höves och vad som är tillåtet inför Gud, vad som uppbygger andra och vad som gagnar för frälsningen. Liksom all föda är smaklös vid ett timligt bord, där bröd och vin saknas, så är vid ett andligt bord allting smaklöst för själen, ifall den andliga glädjens vin och Guds läras bröd saknas. Biskopen må därför vid bordet tala någonting till Guds ära, varav de, som sitta tillsammans med honom, kunna styrkas i sina själar, eller låta föreläsa något uppbyggligt, så att vid en och samma kroppsliga vederkvickelse kroppen hämtar näring och själen undervisas andligen.

När måltiden är slut och man tackat Gud för maten, må biskopen tala sådant, som är gagneligt, och uträtta vad hans biskopliga ämbete kräver, eller sova en stund, om detta är nyttigt för naturen, eller studera böcker, av vilka han kan dragas till det andliga. Efter kvällsvarden kan han glädjas med sina umgängesvänner på ärbart sätt och hugsvala sig med dem, ty om bågen är alltför spänd, brister den fortare. Sålunda behagar en måttfull glädje Gud för köttets svaghets skull.

Men liksom en moder, då hon skall avvänja sitt barn, först bestryker barmen med aska eller något annat beskt, tills barnet vant sig vid fastare föda, så må biskopen vara klok och försiktig med de sina, så att han iakttager måttfullhet i glädjen och mildhet i avhållsamheten, såtillvida som han först drager de sina till Gud genom gudsfruktans och ödmjukhetens ord. Han kan därigenom lära dem att vörda och älska Gud, och sålunda blir han både en fader för sitt husfolk genom sin gudomliga myndighet och dess moder och sköterska genom välvillig undervisning.

Om han vet, att någon av hans husfolk syndar till själens död och varken låter bättra sig genom stränga eller milda ord, må han skilja denne ifrån sig och driva bort honom. Han blir nämligen icke obesmittad av hans synd, om han behåller honom på grund av nyttohänsyn eller köttslig och timlig ynnest. Då han sedan går till sängs, må han rikta sitt hjärta till Gud och tänka över, hurudana hans tankar och begär, gärningar och domar varit under dagen, och han må bedja om Guds hjälp och misskund samt hava fast vilja att bättra sig, när han kan.

När han stiger i sängen, må han bedja så: 'O Herre min Gud, du som skapat min kropp, se till mig i din barmhärtighet och beskär mig din hjälp, så att jag icke av omåttligt sovande blir trög i din tjänst och icke heller av alltför kort sömn förtröttas i din tjänst, utan lär mig att hava den måttliga sömn, som du befaller oss att hava till tidernas och kroppens återhämtande, så att icke ovännen må skada kroppen eller genom din hemliga dom får herravälde över själen'.

När han stiger upp ur sängen, må han, om något otillåtet hänt honom under natten, borttvätta det med bikt, så att icke den följande nattens sömn må begynnas med den föregåendes synder. Det är ju skrivet: 'Solen må icke gå ned över eder vrede', och den må icke heller gå ned över edra tankar och falska föreställningar. Stundom blir nämligen den synd, som är förlåtlig och ringa, dödssynd till följd av försumlighet och förakt. Jag råder även, att han varje fredag gör bot, i det han ödmjukt biktar sig för en präst - med vilja att bättra sig, annars tjänar bikten ingenting till.»

Därefter sade Guds moder: »Om biskopen vandrar denna väg, vill jag varna honom för tre ting. För det första att vägen blir smal, för det andra att det finns stingande törnen på den, för det tredje att den är ojämn och stenig. Mot dessa tre ting skall jag emellertid giva honom tre hjälpmedel. Det första är, att han tager på sig kläder. Det andra är, att han framför sina ögon må hålla tio fingrar, mellan vilka han skall se såsom genom ett galler, så att icke törnena lätt och hastigt genomtränga hans bara ögon. Det tredje är, att han försiktigt sätter ned sina fötter på marken och vid varje steg noga känner efter, om foten har stadigt fäste, och att han icke brådstörtat sätter ned båda fötterna på en gång, om han icke dessförinnan övertygat sig, huruvida vägen är osäker eller jämn.

Vad betecknar den trånga vägen om icke vrånga människors ondska och världslig motgång, som hindrar och oroar den rättfärdige på rättvisans väg? Mot sådant må biskopen ikläda sig tålamodets och ståndaktighetens kläder, ty det är en stor ära att lida smälek för rättvisa och sanning. Vad beteckna de tio fingrarna, som han skall hålla framför ögonen, om icke de tio budorden, vilka den rättfärdiga människan dagligen bör begagna som en spegel, så att hon, så ofta smädelsens törne stinger, betraktar Guds kärlek; så ofta ondskans törne stinger, tillämpar kärleken till nästan; så ofta världens och köttets kärlek förnöjer, betänker vad som är skrivet: 'Du skall icke åtrå, utan du skall tygla och behärska din åtrå'?

Varhelst den gudomliga kärleken finnes, där finnes ju tålamod i bedrövelserna, glädje åt sjukdomarna, sorg över det som är överflödigt, fruktan för ära, ödmjukhet i makten och längtan att lämna världen. Vad betyder det, att han vid varje steg bör känna efter, huruvida fötterna ha stadigt fäste, om icke att han överallt må hysa förståndig fruktan? Den rättfärdige bör ju hava två andliga fötter, nämligen åstundan efter det eviga och motvilja mot det världsliga. Men i den första bör klokhet råda, så att han icke åstundar det eviga till sin ära mera än till Guds; han må i stället inrikta all sin åstundan på Guds vilja och heder. I den andra må försiktighet förefinnas, så att icke motviljan mot världen blir oförnuftig på grund av otålighet över livet och inträffade motgångar eller trötthet i det gudliga arbetet. Ja, här bör försiktighet förefinnas, så att motviljan mot världen beror på längtan efter ett bättre liv och vämjelse vid synderna.

Om biskopen har dessa två fötter, i det han t.o.m. fruktar, att det som är bättrat icke är bättrat nog, och framskrider på denna smala och törnbevuxna väg, då vill jag ytterligare varna honom för tre ovänner, som äro på vägen. Den första fienden väser i hans öron. Den andra står framför honom, beredd att stinga honom i ögonen. Den tredje ligger framför hans fötter, ropar högt och har en snara till hands för att snärja hans fötter, om de vid hans rop lyftas upp. Den första fienden äro de människor eller de djävulska ingivelser, som söka påverka biskopen på detta sätt: 'Varför går du så ödmjukt och på en så trång väg? Varför lägger du på dig så mycket arbete?

Är det därför att du vill vara heligare än alla andra som du gör vad ingen annan gör? Slå hellre in på den blomsterkantade väg, på vilken så många vandra, så att du icke löper fara att föraktligen duka under! Vad angår det dig, om människorna leva väl eller illa? Vad gagnar det dig att förnärma dem, av vilka du kan vinna heder och kärlek? De gå ju varken dig eller de dina för när! Vad rör det dig, om de förtörna Gud? Växla i stället gåvor med dem! Nyttja din ära och människors vänskap, så att du i lika måtto kan hava människors hedersbetygelser och erhålla det himmelska!' Se, en sådan fiende väser och har väst i mångas öron! Han är skulden till att så många lampor, som borde lysa i mörkret, själva ha blivit mörka och att det yppersta guld förvandlats till träck.

Den andre fienden, som stinger ögonen, är världens fägring och jordens ägodelar, kläders och sakers prakt, människors gunst och hedersbevisningar. När allt detta åtrås och erbjudes, förblindar det till den grad själens och förståndets ögon, att det förefaller angenämare att stå med Simson vid den världsliga omsorgens kvarn än att med bruden Kyrkan utöva en herdes vård. Och då svalnar Gudskärleken (om den alls funnits till), synden begås dristigt, och det begångna brottet ringaktas, eftersom man förlitar sig på den makt som man innehar. Fördenskull må biskopen, när han har det nödvändiga och det stadgade antal tjänare, som möjliggör bevarandet av hans stånds värdighet och myndighet, vara nöjd, såsom det är skrivet: 'Måtten I vara utan vinningslystnad i edra seder och tillfredsställda med måttliga ting', ty ingen, som med hela sitt hjärta kämpar för Gud, invecklar sig i världsliga bestyr, om icke mot sin vilja och till Guds heder.

Den tredje fienden har en snara och ropar så: 'Varför ödmjukar du dig så, du som kan hedras framför andra? Sträva efter att stiga högre upp; då kan du leva i större överflöd och giva mera! Var präst för att kunna sitta bland de främsta! Var biskop (och sedan ärkebiskop eller något ännu högre) för att erhålla mera vila och ro, bliva mera betjänad och åtnjuta större heder! Då kan du hjälpa andra, bliva mera fruktad av andra och hugsvalad av många flera.'

När själen bedrages av dylika ingivelser, utsträckes foten genast, oförsiktigt nog, till vinningslystnad, och man undersöker sättet att komma upp till en högre ställning, och själen fastnar så i girighetens och den timliga omsorgens snaror, att hon knappt kan stå upp igen.

Detta är icke besynnerligt. Skriften säger ju, att den, som åstundar biskops- eller prästämbetet, åstundar ett gott verk. Vad är detta goda? Förvisso att arbeta för själen och för Guds ära, att arbeta för det eviga och icke för det förgängliga. Men nu åstunda alla äran och icke arbetet, som emellertid icke är en ära utan en svår prövning. Där icke det gudomliga arbetets möda finnes, där vinner icke själen någon ära inför Gud. Fördenskull må biskopen icke åstunda någon högre ställning eller en annan än den han har, ty snaran ligger gömd i jorden, och fällan är utlagd på den vandrandes stig. Det är alltså nyttigt för honom att förbliva i den ställning han har, tills det behagar Gud att på annat sätt sörja för honom eller en högre Kyrkans prelat förordnar något annat till Guds ära. Det nu sagda är ett råd och en kärleksfull varning.

Men nu vilja vi säga vad biskopen skall göra enligt Gud. Han bör hava biskopsmitran väl förvarad i sina armar, icke sälja den för penningar, icke överlåta den till andra för vänskaps skull, icke förlora den på grund av försumlighet eller liknöjdhet. Vad betecknar den biskopliga kronan eller mitran annat än den biskopliga makten, nämligen till att viga präster, rätta de vilsefarande och med sitt ord och exempel undervisa de okunniga? Vad betyder det att väl förvara mitran om icke att flitigt betänka, huru han mottagit denna makt, till vad ändamål han erhållit den, huru han innehaft den och vad som tillkommer honom att göra.

Om han nu vill betänka, huru han erhållit den, må han först tänka över, om han åstundade den för sin egen skull eller för Guds skull. Om det var för sin egen skull, må han hysa förståndig fruktan, men om det var för Guds skull, var det förtjänstfullt och andligt. Om han sedan frågar sig, till vad ändamål han erhållit makten och värdigheten, skall jag förvisso säga honom, att det var för att han skulle vara själarnas tröstare och räddare genom sina förtjänster; han lever ju av deras allmosor för att kunna vara de fattigas livnärare, de rikas fader, Guds hjälpare i det andliga och en ivrare för Gud.

Om han vill veta vad maktens frukt är, så förklarar Paulus detta väl. Den som förvaltar väl, säger denne, skall få en dubbel heder, nämligen en kroppslig och en andlig, men den, som har en biskoplig dräkt och icke ett biskopligt liv, är värd en dubbel skam. Vad betecknar det att makten icke bör säljas, om icke att biskopen icke får vara medvetet simonistisk och ej heller tåla det hos andra, om han känner till det; icke viga eller befordra några för penningars skull, icke utöva sitt ämbete för att vinna heder och gunst av människor, icke för köttsliga böners skull upphöja dem, som han vet vara ovärdiga och föra ett dåligt liv?

Vad är det att han icke får överlåta sin makt åt andra för vänskaps skull om icke att han icke får förbise andras synder på grund av missriktad barmhärtighet, icke förtiga dem på grund av vänskap, icke på grund av någon köttslighet bära andras synder på sin rygg i stället för att rätta dem, såsom han kan och bör göra? Biskopen är ju Herrens väktare, och därför skall de dödas blod utkrävas av väktarens hand, om han sett faran men icke ropat eller om han sov och icke brydde sig om det.

Att biskopen icke bör förlora kronan eller mitran av försumlighet, det betyder, att biskopen icke skall överlämna åt andra att göra vad han själv bör och kan göra och icke för sin makliga vilas skull underlåta det, som han själv kan fullgöra på ett mera fruktbärande sätt än andra, icke heller vara okunnig om deras liv, åt vilka han anförtror sina uppdrag utan fördolt och öppet undersöka deras liv, åt vilka han anförtror dem, och se efter, huru de iakttaga rättvisan, ty biskopsämbetet innebär icke vila utan omsorg och arbete.

När nu biskopen, såsom jag redan sagt, lärt sig att väl förvara mitran, höves det även, att han under sina armar har en blomsterkvast, varmed han från när och fjärran lockar fåren till sig, ty en god herde brukar med blommor och gräs draga sina får efter sig. Vad är denna blomsterkvast om icke den gudliga förkunnelse, som tillkommer en biskop? Vad äro de båda armarna om icke den dubbla gärningen, d. v. s. att öppet göra goda gärningar till andras eggelse och göra gott i det fördolda av gudsfruktan och till föredöme för den närmaste omgivningen?

Om förkunnelsen alltså förenas med dessa båda gärningar, blir den en härlig blomsterkvast, efter vilken de får, som äro honom nära i hans biskopsdöme, glatt löpa, och vilken de fjärran boende fåren, när de höra hans berömmelse, ivrigt åstunda, både på grund av de goda orden och de kärleksgärningar, som åtfölja orden. Ty detta utgör de ljuvligaste blomster att locka får med: att göra dygdiga gärningar och lära andra att göra dem, icke med ordrik vetenskap utan med få och kärleksrika ord. Det höves nämligen icke, att Guds härold är stum och ej heller, att väktaren för Guds hus är blind.

Ännu fattas det biskopen något. När han kommit fram till porten, höves det honom att överräcka någonting åt den högste konungen. Därför råda vi honom, att han åt konungen överräcker ett för honom högst dyrbart käril, tomt och utsirat. Det för biskopen högst dyrbara kärilet är hans hjärta, och det må han erbjuda åt Gud helt och hållet prytt med dygder men tomt på egenvilja och köttslig kärlek. När biskopen på detta sätt nalkas porten, skall en strålande härskara möta honom.

Gudamänniskan skall mottaga honom, och änglarna skola säga: 'O Herre Gud, se här en biskop, som var obesmittad till köttet, ren i prästadömet, apostolisk i förkunnelsen, vaksam i sitt biskopsämbete, manlig i gärningen, ödmjuk i makten! Vi ha åstundat honom för hans renhets skull, och därför föreställa vi honom för dig, ty dig har han längtat efter för din kärleks skull.'

De heliga själarna i himmelen skola då säga: 'Se, Herre Gud, vår glädje är i dig. Dock glädja vi oss också över denne biskop. Ty en blomma bar han i munnen, varmed han kallade många får; en blomma bar han i händerna, varmed han vederkvickte de får som nalkades honom; blommor skickade han till dem som bodde långt borta och uppväckte sålunda slumrande får. Emedan han alltså med sina ords blommor förökade vår kör, fröjdas vi i honom.

Gläd dig ock du, o Herre Gud, i denne man och över hans ära, ty han åstundade dig över allting.' Och då skall Herren, härlighetens givare, säga till biskopen: 'O min vän, du har kommit för att överlämna mig ditt hjärtas käril, som är tomt på dig själv och som du velat låta fyllas av mig. Kom därför, så skall jag fylla dig med mig själv. Du skall vara i mig och jag i dig, ty det skall aldrig varda något slut på din ära och din fröjd.'»