Modern talar: »Säg till denne gamle präst och eremit, min vän: Den, som emot sin vilja och sin själs fred, förpliktad av sin tro och av sin kärlek till sina medmänniskor, stundom lämnar sin ensliga cell och sin lugna betraktelse, av kärlek stiger ned från sin eremitboning till människorna för att giva dem andliga råd och genom vars exempel och hälsosamma råd många själar omvända sig till Gud och de som redan äro omvända fortskrida till dygdernas fullkomning, han undrar nu ödmjukt huruvida djävulens svekfulla slughet och bedrägeri kan föreligga och har därför begärt ett ödmjukt råd av dig och bedit, att du skulle bedja för honom.

Beträffande detta - nämligen huruvida det behagar Gud mera att han för sig själv njuter sin kontemplations ljuvlighet än att han ådagalägger denna kärlek till sina medmänniskor - må du alltså å mina vägnar säga honom, att det sannerligen behagar Gud mera att han, såsom sagt är, stundom stiger ned från sin eremitboning och går att bevisa sina medmänniskor nämnda kärleksverk, i det han giver dem del av de dygder och nådegåvor, som han själv undfått av Gud, så att de därigenom omvända sig och mera innerligt hålla fast vid Gud samt bliva delaktiga av denne eremits egen ära, än att han i sin ensliga cell njuter sitt sinnes hugsvalelse för sig själv.

Och säg honom, att han i himmelen skall få större vedergällning och förtjänst för denna sin kärlek, om han blott, när han går för att utöva den, städse handlar i överensstämmelse med sin äldre andlige faders råd och vilja. Säg honom även, att jag vill att han tager alla eremiter och även alla nunnor och ensitterskor, vilka fordom voro andliga barn till den eremit, som var min vän och som nu är död, till sina andliga barn och leder dem med sin rådgivning. Ja, han må på andligt och dygderikt vis leda dem alla med sitt kärleksfulla råd, liksom denne styrde dem medan han levde, ty detta är Guds önskan.

Och om de taga honom till sin fader och ödmjukt lyda honom i sitt andliga liv och sitt eremitliv, då skall han vara fader och jag moder för dem. Men om någon av dem icke skulle vilja taga honom till sin andlige fader eller lyda honom, då vore det för denne olydige bättre att han genast droge sig bort från de andra än att han längre stannade kvar bland dem. Min vän eremiten må alltså gå till dem och återvända till sin cell, så ofta det synes honom vara av nöden, dock alltid efter sin äldre faders råd och vilja.»