Sonen talar till bruden: »Jag sade dig förut, att jag åstundar djurets hjärta och fiskens blod. Vad är djurets hjärta om icke de kristnas odödliga själ, som jag älskar så och som behagar mig mer än allt som förefaller åtråvärt i världen? Vad är fiskens blod om icke fullkomlig kärlek till Gud? Därför bör hjärtat bjudas mig av de renaste händer och blodet i ett utsirat käril, ty renheten är välbehaglig för Gud och änglar. Ja, liksom ädelstenen i ringen är renheten det mest lämpliga i varje andlig gärning.

Gudskärleken bör bjudas fram i ett utsirat käril, ty hedningarnas själ bör lysa och brinna i den hetaste kärlek till Gud, och i den kärleken böra de troende och de otrogna såsom en enda kropp förenas med Gud, sitt huvud. Den, som vill bjuda mig den kristnes i synden förhärdade hjärta (hans, som är såsom ett djur utan lydnadens ok, löpande omkring i lasterna och levande i sin lusta), bör köra en vass borr genom sina händer, ty då kunna varken svärd eller pilar rå på honom. Vad är den rättfärdige mannens händer om icke hans gärningar, de kroppsliga och de andliga?

Den kroppsliga handen, det är att arbeta till kroppens behov och uppehälle. Den andliga handen är att fasta, bedja och dylikt. Men för att varje handling av människan må vara måttfull och klok, bör den genomborras med Guds fruktan. Ty människan bör i varje stund betänka, att Gud alltid är närvarande, och frukta att mista den nåd, som förunnats henne, ty utan Guds hjälp kan människan intet göra, men med hans kärlek kan hon allt. Liksom borren gör hål i den tingest som utsättes för den, så gör gudsfruktan alla gärningar fasta, bereder väg för Gudskärleken och kallar Gud till hjälp.

Fördenskull må människan vara gudfruktig i alla sina gärningar och klok, ty ehuru båda slagens arbete, det andliga likaväl som det kroppsliga, äro nödvändiga, kunna de dock icke gagna utan gudsfruktan och klokhet, ty oklokhet och förmätenhet förstör och förvirrar allt och gör uthålligheten om intet. Den, som önskar besegra det hårda djuret, må alltså vara oböjligt fast i klokhetens gärningar samt ståndaktig i gudsfruktan och i hoppet om Guds hjälp och sålunda - så mycket han förmår och Gud ger sin hjälp därtill - söka bryta det hårda hjärtat.

Min vän skall även skydda sina ögon med ögonlock av valfisk, fastlimmade med det starkaste beck, ty annars dör han av basiliskens blick. Vad är den rättfärdige mannens ögon om icke det dubbla betraktande han dagligen bör öva, nämligen betraktandet av Guds välgärningar och kännedomen om sig själv? När han begrundar Guds välgärningar och barmhärtighet, må han beakta sin egen skröplighet och sin otacksamhet mot den Gud, som bevisat honom så många välgärningar.

Och när hans själ inser att han förtjänar en sträng dom, må han förse sin betraktelses ögon med valfiskögonlock, d. v. s. med tro på Guds godhet och hopp om den, så att han icke förslappas genom att tänka på Guds barmhärtighet eller misströstar genom att tänka på hans dom. Ty liksom valfiskens ögonlock icke äro mjuka som kött och ej heller hårda som ben, så må människan iakttaga medelvägen i sitt begrundande av Guds barmhärtighet och hans dom, i det hon ståndaktigt hoppas på barmhärtigheten och klokt fruktar domen. Hon må även glädja sig åt barmhärtigheten, och på grund av rättvisan framskrida från dygd till dygd. Den, som på detta sätt dagligen betänker barmhärtigheten och rättvisan med hopp och fruktan, han behöver icke frukta djurets ögon.

Och vad är djurets ögon om icke den världsliga visheten och den timliga framgången? Världens visdom, vilken kan jämföras med djurets första öga, är såsom basiliskens blick, ty den hoppas på det som den ser, och dess belöning är ringa, eftersom den åstundar det förgängliga. Den gudomliga visdomen hoppas däremot på det som den icke ser, bryr sig icke om världslig framgång, älskar ödmjukhet och tålamod och söker ingen annan belöning än den eviga. Djurets andra öga är framgång i världen; den åstundas av de onda, så att de glömma bort det himmelska och förhärda sig mot Gud.

Varje människa, som är mån om sin medkristnes frälsning, må alltså klokt sammanfoga sina ögon med djurets, d. v. s. den medkristnes, ögon, i det hon framhåller den barmhärtige Gudens välgärningar och hans stränga domar för honom, sätter Guds visdoms ord emot de världsliga orden, visar en levnad i ständig återhållsamhet för de oåterhållsamma, av kärlek till Gud föraktar den närvarande rikedomen och äran, träget predikar och i handling fullkomnar det som hon predikat, ty ett andligt liv bekräftar de talade orden, och heliga föredömen gagna mer än vältalighet, som ej förverkligas i handling.

De, som städse hava Guds välgärningar och hans domar i sinnet, som ständigt hava Guds ord i munnen och fullkomna dem i gärning samt hysa ett fast hopp på Guds godhet, de såras icke av uddarna på ovännens svärd, d. v. s. av världsmänniskornas bedrägliga funder, utan bliva allt bättre och bättre och omvända i sin kärlek de villfarande till den sanna Gudskärleken. Men de, som yvas över den nåd de fått och söka göra sig rika genom sin visdom och vältalighet, de äro döda fast de leva.

Han bör även binda en stålskiva vid sitt hjärta, ty han bör ständigt hava Guds kärlek för ögonen, i det han betänker hur Gud ödmjukade sig och blev människa, hur han i sin predikargärning fördrog hunger, törst och möda, hur han blev upphängd på korset, dog, uppstod från de döda och uppfor till himmelen. Denna stålskiva, d. v. s. kärleken, är bred och slät, när sinnet är redo att villigt tåla de bedrövelser som komma, när människan icke knotar mot Guds domar och icke oroar sig på grund av motgångar utan inrättar sin vilja efter Guds vilja och ställer hela sin kropp till Guds förfogande. O dotter, jag var det starkaste stål, när jag, utsträckt på korset, likasom glömde mitt lidande och mina sår samt bad för mina ovänner.

Vidare bör man stänga näsborrarna och med sluten mun gå löst på djuret, ty liksom blåsten går in och ut genom näsborrarna, så gå livet och döden in i själen genom människans begärelser. Därför skall människan akta sig för onda begärelser som för döden, så att de icke vinna inträde i själen eller stanna kvar där, om de redan vunnit inträde. Den, som föresätter sig att få bukt med det svåra, må alltså giva akt på sina frestelser och akta sig, så att icke de oordnade begärelserna förminska hans nitälskan för Guds sak, ty med all åstundan, med gudlig kärlek och med stort tålamod må man, både när det är lägligt och när det är olägligt, gå löst på syndaren, så att han omvänder sig, och där den rättfärdige intet förmår genom att tala och förmana, där må han utöva sitt nit genom ständiga, ihärdiga böner.

Djuret bör gripas med båda händerna. Nu har djuret två öron. Med det ena lyssnar det villigt till det som är angenämt för det; det andra tilltäpper det för att icke höra det som är gagneligt för dess själ. Sålunda är det nyttigt för Guds vän att även hava två andliga händer, liksom han förut har kroppsliga, men han må hava dem i genomborrat skick. Den ena handen skall vara den gudliga visheten, varmed han för syndaren visar, att allt i denna världen är obeständigt och förgängligt och att den som finner sin förnöjelse däri blir bedragen och icke frälst, emedan allt är medgivet till nödtorft och icke till överflöd. Den andra handen skall vara det goda exemplet och den goda gärningen, ty en god människa bör göra vad hon lär, så att de, som höra henne, styrkas av hennes föredöme. Många undervisa men föregå icke med gott exempel, och dessa äro lika dem, som i sitt sinnes köld bygga upp stenar utan murbruk; följden blir, att stenarna genast lossna, när stormen kommer.

Djurets skinn, vilket är såsom flinta, skall angripas med hammare och eld. Med skinnet betecknas skrytsamhet och skenhelighet. Ehuru de onda icke vilja vara goda, åstunda de att synas vara vad de icke äro. Och emedan de åstunda att kallas berömvärda men icke att leva berömligt, visa de upp en yttre helighet och låtsa en rättfärdighet som ingalunda finns i deras sinne. Så förhäva de sig i skenet av sin låtsade helighet och bliva flinthårda, så att de icke låta sig uppmjukas genom tillrättavisningar eller uppenbara skäl.

Fördenskull må Guds tjänare emot sådana nyttja det hårda klandrets hammare och den gudliga bönens eld, så att de onda besegras av sanningens ord, så småningom låta sin hårdhet försvinna, bliva varma i sina enskilda böner och upptändas till kunskap om Gud och sig själva. Så gjorde Stefanus. Denne talade nämligen icke behagliga utan sanna ord, icke mjuka utan sträva. Dessutom bad han till Gud för dem, och därför gjorde han gagn, och många förbättrades för hans skull.

Om någon alltså genomborrar sina händers gärningar med gudsfruktan, skyddar betraktelsens ögon med måttfullhet, värnar sitt hjärta med en stålskiva, stänger sina näsborrar och så bjuder mig djurets hjärta, så skall jag Gud giva honom den härligaste skatt, av vars ljuvlighet synen ej skall tröttas, vid vars behag örat ej skall känna leda, av vars njutande smaken ej skall mättas och vars berörande aldrig bereder känseln smärta utan fyller själen med glädje och evigt överflöd.

Fisken betecknar hedningarna. Dess fjäll äro mycket starka, ty hedningarna ha hårdnat i synder och ondska. Liksom tättsittande fjäll förhindra att vinden tränger in, så skryta hedningarna med sina synder, leva i fåfängt hopp, förskansa sig mot mina vänner och visa dem tillbaka, föredraga villoläror, skrämma och hota. Den, som vill bjuda mig fiskens blod, må alltså sträcka ut nätet över honom, d. v. s. sin förkunnelse, som ej får vara sammansatt av filosofernas och de med fyndig vältalighet utrustade retorernas sköra trådar utan av enkla ord och ödmjuka gärningar; den enkla förkunnelsen av Guds ord ljuder nämligen med klar malmklang inför Gud och är mäktig att draga syndare till Gud.

Därför började och förkovrades min Kyrka icke genom vältaliga mästare utan genom fåkunniga men ödmjuka män. Predikanten må även se till, att han icke går längre ut i vattnet än till knäna och att han endast sätter ned foten där sanden är fast, ty om vågorna gå högre än knäna, kunna fötterna svikta. Vad är det närvarande livet annat än rörligt och ostadigt vatten? Den andliga styrkans knä bör icke böjas till detta annat än när nödvändigt är. Människan må alltså fästa sin åstundelses fot i fast sand, d. v. s. i Gudskärlekens stadighet och i betraktandet av det framtida.

De, som sträcka ut sina åstundelsers fötter och sin styrka till det timliga, de äga nämligen icke nog fasthet och stadighet att förvärva själar utan sjunka ned i de timliga bekymrens vågor. Den rättfärdige bör även tillsluta det öga, som han vänder mot fisken, ty det mänskliga ögat är dels andligt, dels lekamligt. Det mänskliga ögat gripes av skräck, när själen, efter att ha skådat tyrannernas makt och grymhet, inser sin egen svaghet och bävar för att tala.

Detta räddhågans öga bör bländas och tryckas ut av själen genom betraktandet av Guds godhet, i det hon begrundar och fast tror, att varje människa, som sätter sitt hopp på Gud och söker vinna en syndare för Guds skull, får Gud själv till beskyddare. Med förståelsens andliga öga bör syndaren eller den, som är omvänd till Gud, betraktas, i det man tar noggrann hänsyn till hur mycket han kan och hurudana besvärligheter han har att dragas med, så att han icke till äventyrs, när han griper sig an med det ovana, dignar under mödorna eller på grund av sitt trångmål ångrar att han antagit en strängare livsföring.

Den rättfärdige må även, vem han än är, undersöka, hur den till tron omvände hedningen har det ställt lekamligt sett, så att han icke tigger, betungas av träldom eller berövas sina lovvärda fri- och rättigheter, och samvetsgrant sörja för, att den nyomvände regelbundet undervisas i den heliga katolska tron och får se dygders heliga exempel.

Det är mig nämligen välbehagligt, att de omvända hedningarna få se heliga seder och höra kärlekens ord. Många kristna komma ju till hedningarna med vilda, tygellösa seder och berömma sig av att de dräpa deras kroppar och röva deras timliga gods. Detta är mig lika välbehagligt som när man offrade guldkalven i öknen. Den, som vill behaga mig genom att draga till hedningarna, må alltså först befria sig från vinningslystnadens och den världsliga fruktans öga men hava medlidandets och insiktens öga öppet till att förvärva deras själar, så att han icke åstundar något annat än att dö för Guds skull eller leva till Guds ära.

Vidare bör den rättfärdige hava en sköld av stål, d. v. s. sant tålamod och uthållighet, så att han varken av ord eller gärningar låter sig avlägsnas från Gudskärleken och icke heller, förtröttad genom några misslyckanden, på något sätt knotar emot Guds domar. Ty liksom skölden skyddar sin bärare och tager emot slagen, så värnar det sanna tålamodet i frestelserna. Det lindrar även sorgerna och gör människan skickad till allt gott. Denna tålamodets sköld får ej vara förfärdigad av ämnen, som äro angripna av röta, utan av den starkaste koppar. Det sanna tålamodet måste nämligen danas och styrkas genom betraktandet av mitt tålamod, ty jag var såsom det starkaste stål, i det jag hellre ville lida döden än giva avkall på själarna och hellre höra all slags skymf än stiga ned från korset. Om jag oskyldige led, är det då underligt, om människan, värdig dom, får lida?

Den, som på detta sätt är beväpnad med tålamodet, utsträcker sitt nät över fisken och i tio timmar håller den över vattnet, han skall få fiskens blod. Vad betyda dessa tio timmar om icke tio råd, som den omvända människan bör följa? Det första är att tro på mina tio bud, som jag föreskrev för Israels folk. Det andra är att anamma och hedra min Kyrkas sakrament. Det tredje är att sörja över begångna synder och hava fullkomlig vilja att icke mera begå dem. Det fjärde är att lyda mina vänner, även om de befalla honom något, som är emot hans vilja. Det femte är att försmå alla sina dåliga vanor, som äro emot Gud och de goda sederna.

Det sjätte är att hava åstundan att föra så många som möjligt till Gud. Det sjunde är att visa sann ödmjukhet i sina gärningar och fly onda exempel. Det åttonde är att hava tålamod i motgångar och icke knota mot Guds domar. Det nionde är att icke höra eller umgås med sådana, som äro den heliga kristna trons fiender. Det tionde är att bedja till Gud om att kunna framhärda i hans kärlek och att själv försöka detta. Var och en, som är omvänd från det onda och följer och iakttager dessa tio råd, han skall dö bort från världskärleken och levandegöras i Guds kärlek.

Men när fisken, d. v. s. syndaren, blivit uppdragen ur lustans vatten och föresätter sig att hålla dessa tio råd, bör han uppskäras i ryggen, där han har mest blod. Vad betecknar ryggen om icke den av god vilja ingivna goda handlingen? Denna vilja skall böjas efter Guds önskan, ty ofta förefaller en handling människorna god, oaktat gärningsmannens uppsåt och vilja ej äro goda. Den rättfärdige, som önskar omvända en syndare, bör alltså utforska, i vilken avsikt denne skrider till sin goda gärning och i vilken avsikt han ämnar fortsätta med den.

Och om han i en andlig gärning påträffar en köttslig känsla, t.ex. tillgivenhet för släktingar eller åstundan att förvärva timligt gods, må han skynda sig att skära bort detta från hjärtat, ty liksom dåligt blod föranleder sjukdom, hindrar gången, snör ihop tilloppet till hjärtat och förstör matlusten, så undertrycker den onda viljan och förvända avsikten kärleken till Gud, framkallar nedslagenhet, täpper till hjärtats ingångsport för Gud och gör allt andligt gott avskyvärt för människan.

Det blod, som jag begär, är emellertid friskt och giver liv åt lemmarna. Detta blod är den goda viljan och den ordnade kärleken till Gud. Därigenom beredes tillträde för tron, skolas sinnet för förståelsen och lemmarna till handlandet samt kallas Gud till hjälp. Denna vilja meddelas och ingjutes med min nåd, förökas genom böner och min godhet och fullkomnas genom det goda handlandet och min sötma. Se, på detta sätt skall fiskens blod bjudas mig. Den, som bjuder mig det så, han skall få den bästa lön, ty all ljuvlighets ström skall flyta in i hans mun, den eviga strålglansen skall lysa upp hans själ, och hans frälsning skall förnyas utan ända.»