Kristi ord till bruden om vilka tårar som äro välbehagliga för Gud och vilka icke, och på vilket sätt allmosor böra givas åt de fattiga för de avlidnas själar, och om Kristi råd och uppmaning till bruden.
Kapitel 13

Sonen talar: »Du undrar, varför jag icke hör den, som jag ser gjuta många tårar och giva mycket åt de fattiga för min heders skull. På det första svarar jag dig: Där, varest två källor strömma fram, händer det ofta, att de flyta samman i en enda och att den enas vatten, som är grumligt och orent, smutsar ned och fördärvar den andra förut så rena källans vatten. När detta har blivit smutsigt, vem kan då dricka det? Så är det även med mångas tårar. Somligas tårar framgå nämligen stundom av eftergivenhet för naturens böjelse och stundom av världslig bedrövelse och fruktan för helvetet.

Sådana människors tårar äro orena och stinkande, ty de framgå icke av kärleken till Gud. Men de tårar äro mig ljuva, som framgå av Guds välgärningars och de egna syndernas betraktande och av kärlek till Gud. Sådana tårar lyfta själen från det jordiska till himmelen och pånyttföda människan till det eviga livet. Det finns nämligen två slags födelser, den kroppsliga och den andliga. Den kroppsliga föder människan av orenhet och till orenhet. Den begråter kroppens skador och uthärdar glatt världens mödor. Sådana födelsers son är icke tårarnas son, ty genom sådana tårar förvärvas icke det eviga livet. Men den föder tårarnas son, som begråter själens skador och som har omsorg om att sonen icke förolämpar Gud.

En sådan moder är mera släkt med sin son än den, som föder på köttsligt sätt, ty genom en sådan födelse förvärvas det saliga livet. På det andra, nämligen att han giver allmosor åt de fattiga, svarar jag dig: Om du köpte en rock åt din son för din tjänares penningar, månne icke rocken med rätta tillhörde den, som ägde penningarna? Jo, förvisso. Så är det även andligen. Ty den som betungar sina underlydande eller sin nästa för att han med deras penningar skall kunna hjälpa sina käras själar, han retar mig mera till vrede än han blidkar mig, ty orättfärdigt fråntaget gods gagnar endast dem, som förut ägde detta gods rättfärdigt, och icke dem, för vilka det gives ut. Men emedan denne gjort dig väl, böra välgärningar bevisas honom andligen och kroppsligen, andligen genom att böner frambäras till Gud för honom, ty ingen kan tro, hur mycket de ödmjukas böner behaga Gud, vilket jag vill visa dig genom en liknelse.

Om någon erbjöde en konung ett stort silverstycke, skulle de, som såge detta, säga: 'Detta är en stor gåva'. Om någon däremot läste ett Pater noster för konungen, skulle han förhånas. Inför Gud är det tvärtom, ty om någon beder ett Pater noster för en annans själ, så är detta välbehagligare för Gud än ett stort guldstycke. Detta framgår klart av vad som hände med den gode Gregorius. Denne upplyfte ju med sin bön den hedniske kejsaren till en högre grad.

Vidare bör du säga honom dessa ord: 'Eftersom du gjort väl emot mig, beder jag till Gud, allas belönare, att han måtte vedergälla dig efter sin nåd'. Säg vidare till honom: 'Käre vän, ett råder jag dig till, och ett beder jag dig om. Jag råder dig att öppna ditt hjärtas ögon och betrakta världens ostadighet och fåfänglighet. Tänk vidare på, huru kärleken till Gud kallnat i ditt hjärta, och hur svårt straffet är och hur förfärlig den kommande domen.

Väck Gudskärleken till liv i ditt hjärta, inrätta all din tid, ditt timliga goda, dina gärningar, önskningar och tankar till Guds heder, antvarda dina barn åt Guds anordning och föresyn och låt icke din Gudskärlek minskas för deras skull. För det andra beder jag, att du i dina böner måtte utverka, att Gud, som kan allt, måtte giva dig tålamod och uppfylla ditt hjärta med sin välsignade kärlek.»