Sonen talar: »Jag talade förut med dig om sju djur, av vilka ett var likasom en elefant, som ännu står lutad mot ett träd och varken ger akt på trädets röta eller tidens korthet, varför han ock skall falla omkull med trädet, när han tror sig stå. Hans kyrkas murar skola nämligen upplösas av hetta och vatten, så att det icke finnes någon, som bygger upp, ty de hava blivit byggda av ogudaktiga människor. Jorden skall styckas, invånarna skola önska sig döden och den skall fly ifrån dem, och de gudlösa skola råda över de rättfärdiga.» (Allt detta inträffade.) »Du må ock veta, att det andra djuret, som yvdes över kyskhetens sten, nu har antagit lammets horn.

Och därför skall jag lära honom, hur han bör hoppa över murarna och hur han bör förhålla sig i sin ärofulla ställning. Hans själs ödmjukhet behagar mig mycket, och därför säger jag honom, att hans kyrka nu stigit upp till det högsta trappsteget och länge dvalts i högmod. Han må därför arbeta på att prästerskapet måtte leva återhållsammare, minska sin omåttlighet i dryckjom, lägga bort girigheten och antaga ödmjukhet och gudsfruktan, ty annars skall hans kyrka förödmjukas genom hemsökelser, och dess fall skall bliva så stort och svårt, att det skall förnimmas även i andra länder.»

Men efter denne biskops död och hans efterträdares utnämning talade Herren så till mig: »Du må veta, att denne biskop, som är efterträdare till den senast nämnde biskopen och som nu stigit upp till biskopsvärdigheten, var en av de fem tjänare, som konungen icke skulle höra, såframt de icke finge klarare ögon. Ja, denne biskop har nu stigit upp, men han må giva noga akt, så skall han i min dom få se, hur han stigit upp. Jag varnar honom för Joabs fall. Denne hyste nämligen avund mot dem, som voro bättre än han, han stödde sig på egna råd, hans djärvhet var stor, och därför översteg hans förmätenhet hans krafter, och han föredrog den, som han själv utvalt, framför den, som Gud utvalt. Men ett råd är nyttigt för denne biskop, nämligen att han bär sig klokt åt och städse beaktar icke vad han kan utan vad som höves honom.»

När han undrade, huruvida det för hans synders förlåtelse var nyttigt att begiva sig till Rom, tillfrågade han mig, och medan jag bad, svarade Guds moder mig sålunda: »Om denne biskop i sin själ känner sig behöva de heligas hjälp, må han komma till Rom för att vinna avlat, ty den tid kommer, då detta skall gagna honom. Han må även giva akt på att klorna av de högst rovgiriga fåglar, som redan trängt sig in, bliva avskurna, så att de icke bebo de högsta klipporna, ty då skola de skada allmogen ännu mer, och själv skall han icke gå fri från bedrövelse.»

»Fördenskull må du veta, att det djur, varom jag talat med dig och som rädes, när det ser sin skugga och gagnar sig med att springa, det är han, som nitälskar för själarna och som icke låter sitt mod sjunka vid deras ord, som tadla honom, eller förhäver sig vid deras ord, som samtycka till vad han säger och smickra honom. Han är beredd att dö och draga bort från världen och även beredd att leva till min ära, om detta behagar mig. Jag skall därför skynda honom till mötes på halva vägen liksom en fader mot sin son och taga bort honom ur hans förvar såsom en barmhärtig domare, så att han slipper se det framtida onda. Men han, som framhärdar i sin spetälska, skall dö med dem, som hava buken full, och begravas och dömas med de spetälska, och han skall icke få sitta med dem, som döma världen.»

Slut på den fjärde boken enligt Alfons' redaktion.