Fru Birgitta såg en mängd änglar, som lovsjöngo på Monte Gargano och sade: »Välsignad vare du, vår Gud, som är och skall vara och har varit utan begynnelse och utan slut. Du har skapat oss andar till din tjänst, och även till människornas hugnad och beskydd. När vi sändas för att hjälpa människorna, berövas vi dock icke din sötma och hugsvalelse och åskådning. Men emedan vi tycktes vara såsom okända för människorna, har du på denna plats velat visa din välsignelse och vår värdighet, som vi fått av dig, på det att människan må lära sig att älska dig och dessutom åstunda vår hjälp. Men nu är denna plats, som länge hållits i ära, föraktad av många, och landets invånare nalkas snarare de orena andarna än oss, ty de följa ivrigt deras ingivelser.»

Fru Birgitta svarade: »O Herre, min Skapare och min Återlösare, giv dem hjälp att upphöra med synden och att åstunda dig av hela ditt hjärta!» Gud sade till henne: »De äro vana vid smuts och måste uppfostras med ris. O att de läte tukta sig, så att de lärde känna sig själva och började ett bättre liv!»