Modern talade: »Så lystna voro min Sons ovänner efter hans blod, att de t.o.m. sargade honom, sedan han dött. Håll dig nu beredd, ty min Son kommer med en stor härskara för att tala med dig.»

Därefter kom han, och han sade: »Jag liknade mig förr vid Moses i en liknelse. När denne förde ut folket, stod vattnet som en mur till höger och vänster. Jag är förvisso denne Moses i liknelsen, ty jag förde ut det kristna folket, d. v. s. öppnade himmelen för dem och visade dem, vilken väg de skulle gå, samt befriade dem från Farao, d. v. s. från djävulen, som förtryckte dem. De gingo liksom mellan två havsmurar på höger och vänster sida, av vilka den ena icke skulle gå fram längre och den andra icke rygga tillbaka utan båda förbliva i fast och orubbligt läge på detta sätt. Dessa två murar voro de två lagarna. Den första var den gamla lagen, som icke skulle gå fram längre; den andra var den nya lagen, som icke skulle rygga tillbaka. Mellan dessa båda murar, nämligen lagarna, som stodo fast och orubbligt, gick jag till korset liksom genom Röda havet, ty av mitt blod färgades hela min kropp röd.

Träet, som förut var vitt, färgades rött, och spjutet blev rött. Jag återlöste mitt fångna folk, för att det skulle älska mig. Nu däremot föraktar Israel, d. v. s. de dåliga prästerna, mig, och de älska en annan gud. De älska nämligen, såsom jag förut sade, en gyllene kalv, genom sin åtrå efter världen, som är dem ljuv, uppväcker deras vällust och upptänder sin begärelses låga i dem. Den står fast och orubblig med fötterna och huvudet och frosseriets strupe. De hava mig även som avgud och låsa om mig, så att jag ej skall gå ut.

De offra mig rökelse, men det behagar mig icke, ty de göra det icke för mig utan för sig själva. De böja sin lydnads och sin viljas knä för mig, men för sitt begärs skull, i det de önska, att jag måtte beskära dem något timligt gott. De ropa, men mina öron höra det icke, ty de ropa icke i fromhet och rätt avsikt.

Hören nu, min härskara och alla änglar! Jag utvalde prästerna framför alla änglar och rättfärdiga; endast åt dem gav jag makten att taga min lekamen med händerna. Om jag hade velat, hade jag mycket väl kunnat utvälja någon ängel till detta ämbete, men så mycket älskade jag prästerna, att jag beskärde dem denna stora ära, och jag förordnade, att de skulle stå inför mig liksom i sju ordningar. De skulle nämligen vara tåliga som får, ståndaktiga som murar med god grundval, modiga som riddare, kloka som ormar, kyska som en jungfru, rena som en ängel, brinnande av kärlek liksom bruden till sin makes läger. Nu hava de däremot på nedrigt sätt vänt sig bort ifrån mig. De äro nämligen vilda som rovgiriga vargar, vilka i sin hunger och rovlystnad icke vika för någon, icke visa försyn för någon och icke blygas för något.

För det andra äro de ostadiga såsom en sten i en lös mur, ty de misströsta om grundvalen, d. v. s. om Gud, att han icke kan giva dem det nödvändiga och icke vill underhålla dem. För det tredje dväljas de i mörkret som tjuvar; de gå omkring i lasternas mörker och äro icke djärva såsom riddare till att strida för Guds ära eller gripa sig an med ett manligt verk. För det fjärde stå de såsom en åsna, vilken lutar med huvudet mot jorden. Så dumma och ovisa äro de, ty de tänka alltid på det jordiska och det närvarande men aldrig på det tillkommande. För det femte äro de okyska som skökor; de träda fram till mig i otuktig klädnad och hava alla sina lemmar redo till skörlevnad. För det sjätte äro de otäckt befläckade med tjära, och alla som nalkas dem bliva besudlade.

För det sjunde äro de avskyvärdare än spyor, och det vore lättare och angenämare för mig att gå fram till spyorna än att hava förlustelse med dem. Ja, de äro så avskyvärda, att himmelens hela härskara avskyr dem. Ty vad är otäckare än när någon vänder sin bara mun mot sina nedre lemmar, äter sin orena träck och dricker sitt orena vatten? Så otäcka äro de i min åsyn. När de ikläda sig prästkläderna, vilka äro att förlikna vid själens kläder, eftersom dessa kläder beteckna att sådan bör själen vara, så ikläda de sig såsom verkliga förrädare göra.

Det händer ju, att den, vilken lovat sin tro åt sin herres ovän, gör alla sina vapen slöa, när han bör kämpa med sin herre mot denne, så att vapnen ej skada ovännen. Så göra dessa präster: när de ikläda sig prästkläderna, vilka äro att förlikna vid själens kläder och med vilka de borde värnas emot djävulen, så äro de alla förslöade och kraftlösa, så att de ej kunna skada djävulen och han ej frukta dem. Men nu kan du fråga: På vilket sätt? Jo, när de ikläda sig återhållsamhetens vapen, äro dessa förslöade genom kättja, och därför såra de icke djävulen. När de ikläda sig kärlekens vapen, skada de honom intet därmed, ty dessa äro förslöade genom ondska.

Dessa vapen, d. v. s. de kläder, vari de skruda sig, äro icke till deras herres försvar utan endast för syns skull, såsom förrädare pläga göra ett och visa ett annat. Så, o mina vänner, träda dessa förbannade präster skrymtande fram till mig liksom förrädare. Jag, som är eder Gud och Herre och alla skapade varelsers i himmelen och på jorden, jag kommer dock till dem och ligger framför dem på altaret såsom sann Gud och sann människa, sedan de uttalat orden 'Hoc est corpus meum'. Jag kommer till dem såsom en brudgum, för att jag måtte hava min gudoms lust med dem, men jag finner djävulen i dem. Därför går jag ifrån dem med min gudom och min mandom, när de föra mig till sin mun, och djävulen, som förfärad flytt vid Herrens närvaro, vänder glad tillbaka. Hören nu även, mina vänner, vilken värdighet jag beskärde prästerna framför alla änglar och människor. Jag gav dem fem ting.

För det första makten att binda och lösa i himmelen och på jorden. För det andra att de av en min värste ovän skulle göra en min vän, och av en djävul en min ängel. För det tredje makten att predika mina ord. För det fjärde makten att konsekrera och inviga min lekamen, vilket ingen ängel kan göra. För det femte att handskas med min lekamen, vilket ingen av eder skulle våga göra, om jag låge framför eder. Men nu klagar jag över att de göra fem ting.

För det första att de öppna helvetet och tillstänga himmelen för dem, som skola gå in. För det andra att de av min vän göra min ovän och att de tillfoga dem, som nalkas dem med ett sår, två sår, ty när någon ser prästernas dristiga leverne, tänker han för sig själv: 'Om de göra så, kan jag ännu mera göra så'. För det tredje att de göra mina ord till intet, stadfästa sin lögn och förneka min sanning. För det fjärde att de sälja mig med sin mun, med vilken de borde helga mig.

För det femte att de korsfästa mig grymmare än judarna. Se, mina vänner, huru de, som jag utvalt och älskat, vedergälla mig. Jag förenade dem med mig, ja med min lekamen, och de lossa vårt band. Därför skola de dömas såsom förrädare, och icke såsom präster, såframt de icke bättra sig.»