Maria sade: »Betänk min Sons pina. Han kommer nu.» Och se, den helige Johannes Döparen visade sig och sade till den heliga Jungfru Maria: »På tusen år har icke Guds vrede över världen varit så stor som nu».

När Sonen kommit, sade han till bruden: »För mig är tiden ända från begynnelsen som om den endast vore en timma, och huru många tider det än må finnas för eder, äro de för mig endast såsom en timma. Jag sade dig förut om prästerna, att jag utvalde dem bland alla änglar och människor och att de nu äro plågsammare för mig än alla andra.»

Och se, nu visade sig djävlar; de hade en människosjäl i händerna och sade till varandra: »Se kämpen!» Domaren svarade: »Emedan jordevarelser icke kunna höra det som är andligt och intet kroppsligt öga kan se andliga ting, mån I för hennes skull, som står här och vars förstånds ögon jag skall öppna, säga, med vad rättvisa I haven denna själ».

De svarade: »För nio hans överträdelsers skull ha vi rättighet att äga honom. I tre ting var han nämligen under oss, i tre ting lika med oss, i tre ting över oss. Det första, varigenom han stod under oss och genom vilket vi ha rättighet till honom, bestod i att han var utvändigt god och invändigt ond. Det andra bestod i att han stundom var full av lystnad och frosseri och stundom övade avhållsamhet för sin kropps nyttas skull eller på grund av en sjukdom. Det tredje bestod i att han stundom var hård i ord och gärningar men att stundom hans hårdhet och elakhet blev förskingrad av någon för honom själv nyttig orsak. Vi däremot äro icke sådana, utan vi äro lika invärtes och utvärtes, och vi äro alltid hårda i vår elakhet och alltid lystna efter allt ont. I tre ting var han oss lik, ty genom tre ting föllo vi, nämligen genom högmod, lystnad och avund. Dessa tre ting ägde han.

I tre ting var han över oss och större i ondska än vi, eftersom han var präst och handskades med din lekamen. Det första bestod i att han icke bevakade sin mun, med vilken han skulle framföra dina ord, utan så som en hund skäller, så framförde han dina ord som en hund. När han framförde dina ord, bävade vi, liksom den, vilken hör något fasaväckande ljud, och förskräckta gingo vi genast bort ifrån honom. Han däremot stod kvar utan blygsel och fruktan. Det andra bestod i att han icke bevakade sina händer, med vilka han hanterade din renaste lekamen, utan befläckade dem genom allehanda lustar. När han hanterade din lekamen, vilken efter instiftelseordens uttalande är densamma som den, vilken var i jungfruns sköte och blev korsfäst, så bävade vi, liksom en man, vars hela kropp är slagen med fruktan, men icke av någon kärlek utan av fruktan för din makt och för din krafts storhet. Han däremot stod oförskräckt kvar och brydde sig icke därom.

När han närmade dig till sin mun, vilken var som det orenaste käril, fullt av all orenlighet, då voro vi lika de människor, som mist alla sina krafter, och lika den, vars hela kraft förgått. Ja, vi voro såsom döda av fruktan, ehuru vi äro odödliga, men han fruktade icke och bävade icke för att vidröra dig. Men eftersom det icke hövdes majestätets herre att ingå i ett så orent käril, vek du från honom med din gudom och mandom och han blev ensam kvar. Och vi, som av fruktan nyss flytt vår kos, vi återvände nu med raseri. - I allt detta överträffade han oss i ondska, och därför äga vi honom med rätta. Gör oss nu till viljes och fäll en rättvis dom över honom, eftersom du är en rättvis domare.»

Domaren svarade: » Jag hör vad I begären. Men nu, du usla själ, säg i denna bruds närvaro vilken vilja du hade på ditt livs yttersta, när du ännu hade ditt förstånd och dina kroppskrafter?» Själen svarade: »Min vilja var att synda utan ände och aldrig upphöra därmed, men eftersom jag visste, att jag ej skulle leva evinnerligen, beslöt jag att synda ända till det yttersta ögonblicket, och i denna avsikt skildes jag från kroppen».

Då sade domaren: »Ditt samvete är din domare. Säg alltså i ditt samvete, vilken dom du förtjänar.» Själen svarade: »Min dom är den bittraste och svåraste pina, som skall vara i evighet förutan all misskund». Sedan djävlarna hört domen, gingo de bort med själen. Herren sade nu till bruden: »Se, min brud, vad prästerna göra mig. Jag utvalde dem framför alla änglar och människor och hedrade dem framför alla andra. Men nu reta de mig värre än alla judar och hedningar och mer än alla djävlar.»