Jag är som en brudgum, vilken med all kärlek förde sin brud till sitt hus. Så förenade jag prästerna med mig genom min lekamen, att de skulle vara i mig och jag i dem. Men nu svara de mig liksom en äktenskapsbryterska svarar sin make: 'Dina ord behaga mig icke, dina rikedomar äro onyttiga, din lust såsom gift. Jag har tre, som jag hellre vill älska och följa.' Den saktmodige mannen svarar henne: 'Min brud, hör på mig och vänta hellre, ty dina ord böra vara mina, min vilja din vilja, mina rikedomar dina rikedomar, din lust min lust'. Men hon vill ingalunda höra utan går bort till de tre andra. När hon gått bort så långt, att brudgummen ej syntes mera, sade den första av de tre, nämligen världen: 'Här är ett vägskäl. Nu kan jag icke längre följa henne. Därför vill jag hava alla hennes rikedomar.'

Den andre, nämligen kroppen, sade: 'Jag är dödlig och skall bliva maskars föda, men hon är odödlig; därför vill jag lämna henne här'. Den tredje, nämligen djävulen, sade: 'Jag är odödlig och skall förbliva evinnerligen. Emedan hon icke ville vara med sin man, skall hon för evigt följa mig.' Så handla dessa förbannade präster emot mig. De borde vara min lem och så framstående framför alla andra som fingret på handen, men nu äro de sämre än djävulen. Därför skola de sänkas ned i helvetet djupare än alla djävlar, såframt de icke bättra sig. Jag kallar dem ju som en brudgum kallar.

Allt vad jag kan gör jag för dem, men ju mer jag kallar, desto längre bort gå de. Mina ord behaga dem icke, mina rikedomar äro dem tunga, och mina ljuva ord avsky de som gift. Jag löper efter dem och förmanar dem såsom en mild fader; jag har fördrag med dem såsom en mild husbonde; jag drager dem till mig med mina gåvor såsom en god brudgum, men de vända sig allt längre bort, ju mer jag kallar dem. De älska tre vänner högre än mig. Två av dessa äro världen och kroppen. Därför skall den tredje, nämligen djävulen, taga dem och aldrig släppa dem. Ve dem därför, att de någonsin blevo präster och mina lemmar!

Den präst, som nu dog, hade tre egenskaper. För det första högmod, ty han klädde sig som en biskop. För det andra var han berömd för sin vishet. För det tredje riktade han sin vilja på det som han begärde och som behagade hans kropp. Han övade avhållsamhet, när hans kroppsliga hälsa så fordrade, och gjorde vad som behagade honom men icke min vilja. Men vad gagnar detta honom nu? För sitt högmods skull är han för mig såsom en halvrutten människa, stinkande, full av sår och skämt kött. För sitt beröms skull är han nu förgäten för mig och förgäten bland människorna.

För hans egenviljas skull hava maskarna tagit hans kropp och djävlarna hans själ för att pina den i evighet. Se, de eländiga, vad de älska och göra! Var äro nu hans vänner, hans gods, hans heder och ära? För allt detta har han nu en evärdlig skam. De förvärva ett ringa ting, nämligen timlig heder, och förlora ett stort ting, nämligen evig glädje. Ve sådana människor, att de någonsin blivit födda! De skola nämligen falla djupare ned i helvetet än någon annan.»