Agnes talar till Kristi brud: »Du såg i dag en högmodig fru i högmodets vagn».
Bruden svarade: »Ja, jag såg, och jag blev som från mina sinnen, ty kött och blod, stoft och träck åstunda att lovas, när det med rätta borde ödmjuka sig. Vad är en dylik uppseendeväckande ståt annat än Guds gåvors slösaktiga förödande, hopens förundran, de rättfärdigas plåga och de fattigas utarmning, Guds förtörnande, förgätandet av sig själv, förvärrandet av den framtida domen och själarnas skada?»

Agnes svarade: »Gläds, dotter, att du är befriad från sådant! Jag vill nu beskriva dig en annan vagn, där du tryggt kan vila. Den vagn, vari du bör sitta, är styrka och tålamod i bedrövelser. Ty när människan börjar tygla sitt kött och antvarda hela sin vilja åt Gud, då oroas antingen sinnet av högmod, varigenom människan höjes från sig själv och över sig själv, så att hon vill räkna sig lik Gud och rättfärdiga människor, eller också brytes hon ned av otålighet och oklokhet, så att hon återfaller i de vanliga synderna eller försvagas i krafterna, så att hon blir olämplig till Guds arbete. Fördenskull är det nödvändigt med klokt tålamod, så att man icke av otålighet viker tillbaka eller av oklokhet framhärdar, utan anpassar sig efter krafter och tider.

Det första hjulet på denna vagn är den fullkomliga viljan att övergiva allt för Guds skull och icke åstunda något annat än Gud. Det finns ju många som lämna det timliga för att komma ifrån sina besvärligheter men dock äga allt, som är dem till nytta och lust. Dessas hjul löper icke som det bör, ty när fattigdomen plågar dem, åstunda de att hava tillräckligt av allt; när tunga motgångar inträffa, önska de sig medgång; när försmädelse drabbar dem, knota de över Guds anordning och önska sig heder och ära; när man befaller dem att göra något, som är dem emot, önska de sin egen frihet. Därför har Gud behag i den vilja, som icke söker sitt eget, varken i medgång eller motgång.

Det andra hjulet är den ödmjukhet, varmed människan anser sig vara ovärdig allt gott, i det hon varje stund håller sina synder för ögonen och anser sig vara straffbar i Guds åsyn.

Det tredje hjulet består i att älska Gud vist. Den älskar vist, som skärskådar sig själv, hatar sina laster, sörjer över sin nästas och sina fränders synder, gläder sig över deras andliga framsteg på vägen till Gud, icke önskar att hans vän måtte leva till sin egen nytta utan för att tjäna Gud och rädes för hans världsliga framgång, emedan den måhända kan kränka Gud. Ja, den älskar vist, som hatar lasterna, icke gynnar någon för gunsts eller hedersbevisnings skull och älskar de människor mera, som han ser vara ivrigare i kärleken till Gud.

Det fjärde hjulet är det kloka tyglandet av köttet. Den, som lever i äktenskap och tänker så: 'Se, köttet lockar mig på oordnat sätt; om jag lever enligt köttet, så vet jag alldeles säkert, att köttets skapare vredgas på mig, han som kan slå och sända sjukdom, han som dömer och dödar; därför vill jag av kärlek och fruktan för Gud självmant tygla mitt kött samt leva på tillbörligt och ordnat sätt till Guds ära', ja den som tänker så och begär Guds hjälp, hans hjul är välbehagligt för Gud.

Men om en renlevnadsman tänker så: 'Se, köttet lockar mig till kräslighet, och även plats, tid, gods och ålder erbjuda sig att fullkomna lustan; dock vill jag med Guds hjälp låta bli att synda för en tillfällig förnöjelses skull och emot mitt heliga löfte; stort är förvisso det som jag lovat Gud; fattig trädde jag in, och fattigare skall jag träda ut, och jag måste inför Guds domstol avlägga räkenskap över allt vad jag gjort; för att icke kränka Gud, giva min nästa anstöt och göra mig själv till menedare vill jag alltså vara avhållsam', en sådan människas avhållsamhet är värd stor lön.

Men om någon lever i ära och njutningar och tänker så: 'Se, jag har överflöd på allt, men den fattige lider brist, och dock ha vi en och samma Gud; vad har då jag förtjänat och han förbrutit; vad är köttet annat än maskars föda, och vad äro så många njutningar annat än äckel och anledning till sjukdom, tidsförlust och frestelse till synd; jag vill därför tygla mitt kött, så att icke maskarna skola finna sin åtrå däri, så att jag icke måste undergå en ännu värre dom och så att jag icke fåfängt förnöter botgöringens tid, och eftersom mitt illa uppfostrade kött icke lätt kan vänja sig vid simpla och tarvliga ting som den fattige, vill jag så småningom vänja det av med några kräsligheter, som det lätt kan leva utan, så att det har sin nödtorft men icke överflöd', den som tänker så och i sin gärning söker förverkliga det så gott han kan, han kan kallas både bekännare och martyr, ty det är kännetecknande för martyriet att hava tillgång till njutningar men försmå dem, att åtnjuta heder men förakta hedern, att vara stor bland människorna men tänka det minsta om sig själv. Sannerligen, ett sådant hjul behagar storligen Gud.

Se, dotter, nu har jag för dig beskrivit vagnen, vars körsven din ängel är, såframt du icke kastar hans betsel och ok av din hals, icke försmår hans frälsningsbringande ingivelser eller sänker dina sinnen och ditt hjärta till fåfängliga och lättfärdiga ting. Nu vill jag även tala med dig om den vagn, där denna fru satt. Vagnen är förvisso hennes otålighet mot Gud, sin nästa och sig själv. Hon är otålig mot Gud, ty hon knotar mot hans hemliga domar, när det icke går henne efter behag. Hon ser med ovilja på sin nästa, eftersom hon icke kan få dennes gods. Hon är också otålig när det gäller henne själv, ty hon visar otåligt sitt hjärtas fördolda. Det första hjulet på denna vagnen är högmod, ty hon anser sig själv förmer än andra, och dömer andra, föraktar de ödmjuka och åtrår äreställen. Det andra hjulet är olydnad mot Guds bud; därav förledes hon till att ursäkta sin svaghet, släta över sin synd och förmätet nog försvara sitt hjärtas ondska.

Det tredje hjulet är åtrå efter det timliga; därav förledes hon till slösaktigt utgivande av det som hon har, glömska och förgätenhet av sig själv och av det framtida, ängslan i hjärtat och ljumhet i kärleken till Gud. Det fjärde hjulet är hennes kärlek till sig själv, som håller henne ifrån vördnaden och fruktan för hennes Gud och gör, att hon icke ger akt på sitt slut och sin dom. Körsvennen på denna vagn är djävulen, som gör henne munter och djärv i allt det som han ingiver hennes hjärta att hon skall göra. De två hästar, som draga vagnen, är hoppet om långt liv och viljan att synda ända in i det sista. Betslet är skammen för att bikta sig. Med hjälp av hoppet om ett långt liv och viljan att framhärda i synden drager denna skamkänsla hennes själ från den rätta vägen och belastar henne så med tunga synder, att varken fruktan, blygsel eller förmaning kunna förmå henne att resa sig. När hon tror sig stå fast och säkert, störtar hon ned i djupet, såframt ej Guds nåd hjälper henne.»