Sedan fick bruden se likasom två vågskålar, hängande över jorden. Toppen, där de voro sammanbundna, gick ända upp i molnen, och deras cirklar genomträngde himmelen. I den ena vågskålen var en fisk, vars fjäll voro vassa som en rakkniv, vars ögon voro som basiliskens, vars mun var såsom en giftsprutande enhörnings och vars öron voro såsom de skarpaste spjut, ja såsom stålklingor. I den andra vågskålen var ett djur, vars skinn var såsom flinta, vars väldiga mun utsände brinnande lågor, vars ögonbryn voro såsom de vassaste svärd, vars ytterst hårda öron avsköto de skarpaste pilar, som om de vore en hårt spänd båge. Sedan visade sig tre folkskaror på jorden.

Den första var liten, den andra mindre, den tredje allra minst. Till dem ropade en röst från himmelen: »O mina vänner, jag längtar våldsamt efter detta sällsamma djurs hjärta. Om det ändå funnes någon, som av kärlek ville bjuda mig det! Likaså åstundar jag mycket varmt fiskens blod. Om jag blott kunde finna någon människa, som bjöde mig det!»

En röst svarade ur folkhoparna, talande såsom ur allas mun: »O vår Skapare, hur skulle vi kunna giva dig ett sådant djurs hjärta? Dess hud är ju hårdare än flinta. Om vi närma oss dess mun, brännas vi av den eld som flammar där. Om vi betrakta dess ögon, genomträngas vi av gnistorna från dess pilar. Och även om det funnes något hopp om att få djuret, vem skulle kunna fånga fisken? Dess fenor och fjäll äro vassare än svärdsuddar. Dess ögon utsläcka vår syn. Dess mun gjuter oläkligt gift i oss.»

Rösten från himmelen svarade och sade: »Vänner, djuret och fisken tyckas eder oövervinnliga, men i den Allsmäktiges ögon är det lätt. Åt var och en, som söker sättet att bekämpa djuret, skall jag från himmelen beskära visdom och kraft. Åt var och en, som är beredd att dö för mig, skall jag giva mig själv till belöning.»

Den första skaran svarade: »Högste Fader, du är allt gotts givare. Vi äro dina händers verk. Gärna giva vi dig vårt hjärta till din ära. Det övriga, som är utom hjärtat, få vi inrätta till vår kropps uppehälle och vederkvickelse. Och eftersom döden synes oss hård, köttets svaghet mödosam och vårt vetande mycket litet, så styr oss du invändigt och utvändigt, tag huldrikt emot vad vi skänka och vedergäll oss så mycket dig behagar.»

Den andra skaran svarade: »Vi kännas vid vår svaghet och märka världens fåfänglighet och föränderlighet. Därför vilja vi gärna giva dig vårt hjärta och lägga all vår vilja i andras händer, ty vi önska hellre att vara andra underdåniga än att äga det minsta av världen.»

Den tredje skaran svarade: »Hör, Herre, du som åstundar djurets hjärta och törstar efter fiskens blod! Gärna vilja vi giva dig vårt hjärta, och vi äro beredda att dö för dig. Beskär du visdom, så skola vi söka sättet att finna djurets hjärta!»

Då sade rösten från himlen: »Min vän, om du önskar vinna djurets hjärta, så kör en vass borr mitt igenom dina händer, tag sedan valfiskens ögonlock och klistra dem vid dina med det starkaste beck, tag vidare en stålskiva och bind den vid ditt hjärta, så att stålskivans breda yta kommer allra närmast ditt hjärta, drag ihop näsborrarna, drag andan djupt in i halsen och gå så, med sluten mun och återhållen andedräkt, djärvt fram mot det vilda djuret. När du kommit fram till djuret, så grip med båda händerna om dess öron. Dess pilar skola då icke skada dig utan tränga ut genom de öppna borrhålen i dina händer. Gå vidare löst på djuret med sluten mun, och när du kommit det alldeles in på livet, så blås all din anda in i det.

Då komma djurets lågor icke att skada dig utan tränga in i djuret självt och sätta det i brand. Giv även noga akt på de svärdsuddar, som sticka ut ur djurets ögon! Tryck dem hårt mot dina egna ögon, som beväpnats med valfiskens ögonlock! Vid denna beröring komma djurets svärd antingen att böja sig eller intränga i dess hjärta. Iakttag även noggrant var djurets hjärta rör sig! Fäst ståleggen stadigt där, så att den skär igenom djurets skinn av flinta! Om flintan då brister, må du veta, att djuret dör och att dess hjärta blir mitt. Om det väger ett pund, skall jag giva hundra åt den som bemödat sig. Om flintan icke brister utan djuret skadar människan, så skall jag läka den sargade mannen och återuppväcka den döde.

Den, som vill bjuda mig fisken, må gå till stranden med ett nät i händerna, ett nät som är sammanbundet icke av trådar utan av den kostbaraste metall. Han må gå ut i vattnet men icke längre än till knäna, så att icke vågorna skada honom. Och han må fästa foten på det ställe, där det är fast botten och där sanden är utan smuts. Sedan må han tillsluta sitt ena öga och vända detta stängda öga mot fisken, vars syn är såsom basiliskens; den skall då ingalunda kunna mäkta något mot mannen.

Denne må vidare taga en sköld av stål på armen; då skall icke ormbettet kunna skada honom. Sedan må han breda ut sitt nät över fisken så hårt och dock så varsamt, att fisken icke kan skära sönder nättrådarna med sina rakknivsvassa fjäll eller undfly genom sin kraftiga ansträngning. När han känner fisken, må han breda ut nätet högt över honom. Om han håller fisken tio timmar över vattnet, dör den. Han må sedan bära den till stranden, se på den med det öga som han icke stängt till, lägga handen på den, öppna den i ryggen, där den är mest blodrik, och så erbjuda den åt sin Herre. Om fisken kommer undan och simmar till en annan strand, skadande mannen med sitt gift, så är jag i stånd att läka såret. Belöningen för fiskens blod blir icke mindre än för djurets hjärta.»

Till sist sade Gud: »Dessa vågskålar beteckna så mycket som om någon sade: 'Skona och tål! Vänta och förbarma dig!' och som om någon såge en annans orättvisa och ständigt manade honom att upphöra med det onda. Så stiger jag Gud, allas Skapare, stundom som en vågskål ned till människan, i det jag förmanar henne, skonar henne och prövar henne genom hemsökelser. Stundom stiger jag också upp, i det jag upplyser och upptänder människornas sinnen och gästar dem med ovanlig nåd. Att vågskålarnas föreningsband når ända upp i skyn, det betecknar, att jag, allas Gud, vidmakthåller alla, såväl hedningar som kristna, såväl vänner som ovänner, och upplyser och besöker dem med min nåd, om det blott funnes några, som ville besvara min nåd och vända bort sin vilja och sitt begär från det onda.

Djuret betecknar dem, som undfått det heliga dopet och kommit till förnuftets ålder men icke följa det heliga evangeliets ord utan hava vänt sitt hjärta och sin mun till det jordiska utan att tänka på det andliga. Fisken betecknar hedningarna, som driva omkring i åtråns böljor. Deras blod är ringa, d. v. s. deras tro och deras åstundan till Gud är liten. Därför åstundar jag djurets hjärta och fiskens blod, om det blott funnes några, som i sin kärlek sökte bjuda mig dem. De tre skarorna äro mina vänner. Den första består av dem, som förståndigt nyttja världen, den andra av dem, som lämna sitt eget och ödmjukt lyda, den tredje av dem, som äro beredda att dö för Gud.»