Agnes talar: »O dotter, stå fast och rygga ej tillbaka, ty en stingande orm ligger bakom dina hälar, och gå heller icke fram mer än skäligt är, ty en vass spjutspets står framför dig, och av den skall du såras, om du skrider fram mer än rättmätigt är. Men vad är det att rygga tillbaka, om icke att i frestelsens stund ångra att man tagit an en strängare och hälsosam vandel samt vilja återgå till det gamla invanda och låta sinnet förnöjas i smutsiga tankar. Om sådant behagar sinnet, så fördunklar det allt gott och drager så småningom bort hågen från allt gott.

Och du bör icke heller framskrida mer än skäligt är, d. v. s. anstränga dig över dina krafter eller efterlikna andra i goda gärningar mer än som står i din naturs förmåga, ty Gud har från evighet förordnat, att himmelen skulle upplåtas för syndare genom kärlekens och ödmjukhetens gärningar, i det att måtta och urskillning i allt iakttages. Men nu råder den avundsamme djävulen den ofullkomliga människan att fasta över sina krafter, att lova ovanliga och ogenomförbara ting samt att vilja efterlikna det fullkomligare, i det att hon icke tar sina svaga krafter i betraktande, och följden blir att människan med alltmer försvagade krafter fortsätter det illa påbörjade verket mera av blygsel för människor än för Guds skull eller också snart blir utmattad på grund av sin oklokhet och svaghet.

Fördenskull må du mäta dig själv i dig själv, d. v. s. giva akt på din styrka och svaghet, ty några äro av naturen starkare, andra svagare, några mera brinnande genom Guds nåd, andra mera ivriga genom god vana. Därför må du inrätta ditt liv enligt deras råd, som frukta Gud, så att icke ormen må stinga dig därför att du icke tänker dig för, eller det förgiftade svärdets udd, d. v. s. djävulens högst giftiga ingivelse, må bedraga ditt sinne, så att du antingen vill synas vara det du icke är eller åstunda att vara det som är över dina krafter och din makt. Det finns nämligen somliga, vilka tro sig vinna himmelriket genom sina förtjänster, och dem skonar Gud från djävulens frestelser genom sitt hemliga rådslut.

Det finns andra, som tro sig med sina gärningar tillfyllestgöra inför Gud vad de brutit, och alla dessas villfarelse är alldeles fördömlig. Ty även om människan hundra gånger dräpte sin lekamen, kunde hon ej gottgöra Gud ett för tusende, ty han förlänar kunnandet och viljan, han beskär tider och hälsa, han giver åstundan till det goda, han förunnar rikedomar och ära; det är han, som dödar och ger liv, han som upphöjer och förödmjukar, och allt är lagt i hans händer. Därför bör endast han bevisas ära, och inga människoförtjänster äro att räkna för någonting inför Gud.

Men nu undrar du över den kvinna, som kom för att vinna syndaförlåtelse men blev förförd. Jag svarar dig: Det finns somliga kvinnor, som hava återhållsamhet men dock ej älska den, som varken hava stor begärelse eller våldsam frestelse och som gärna skulle samtycka till ett hederligt giftermål, om det erbjödes dem, men som, emedan icke det stora erbjudes dem, försmå det lilla. Därför ger återhållsamheten stundom anledning till högmod och förmätenhet, varför det med Guds tillåtelse händer, att de falla, såsom du hört. Men om någon hyste den avsikten, att han ej för hela världen (om den bjödes honom) ville besmittas en enda gång, så vore det omöjligt, att en sådan hemfölle åt skamliga ting. Om Gud dock i sin hemliga rättvisa tillstadde, att en sådan fölle, så skulle detta mera lända honom till belöning än till synd, om det blott vore emot hans vilja.

Fördenskull må du förvisso veta, att Gud är likasom en örn, vilken från höjden blickar ned på det låga och vilken, om han ser något stiga upp från jorden, genast kastar sig över det såsom en slungad sten. Om örnen ser något giftfyllt och mot honom fientligt, så genomborrar han det såsom en pil, och om något orent droppar ned på honom ovanifrån, skakar han häftigt av sig det såsom gåsen gör och avlägsnar det från sig. Så gör även Gud, om han ser människornas hjärtan antingen genom köttets skröplighet eller djävulens frestelser tvärt emot andens vilja uppresa sig emot Gud: genom ångerns och botgöringens ingivelse tillintetgör han genast detta liksom en slungad sten och gör så, att människan återvänder till Gud och till sig själv.

Och om den köttsliga begärelsens eller rikedomsbegärets gift tränger in i hjärtat, så genomborrar Gud genast sinnet med sin kärleks pil, så att icke människan må framhärda i sin synd och skiljas från Gud. Och om något av högmodets orenlighet eller vällustens smuts besudlat själen, så kastar han genast såsom en gås bort detta genom trons och hoppets ståndaktighet, på det att icke själen må förhärdas i sina laster eller den med Gud förenade själen fördärvligen smittas. Fördenskull må du, min dotter, i alla dina begär och gärningar betrakta Guds barmhärtighet och rättvisa och alltid betänka ditt slut.»