Sonen talar: »Om jag kunde bedrövas, så skulle jag nu med rätta kunna säga, att jag ångrar, att jag skapat människan. Människan är nämligen nu såsom ett djur, vilket frivilligt löper i nätet, ty huru mycket man än ropar, så följer hon ändå sin viljas begär. Och man kan nu icke helt och hållet tillvita djävulen, att han med våld drager människan, ty människan går själv hans ondska i förväg.

Liksom jakthundar, som först ledas i koppel, komma raskare fram till bytet än ledaren sedan de väl blivit vana att gripa och sönderslita villebrådet, så är även människan, van vid synden och förhäxad av den, beredvilligare att synda än djävulen att fresta. Detta är icke underligt, ty det var länge sedan den apostoliska stolen, världens huvud, blidkat Gud genom levernets helighet och sitt föredöme, såsom den förut gjort, och därför ha Kyrkans övriga lemmar blivit svaga och tynande.

Och man betänker ej, varför Gud, som är så rik, blev fattig och utblottad: det blev han ju för att lära oss, att det förgängliga bör föraktas och det himmelska älskas. Men att människan, som är fattig av naturen, blivit rik genom falska rikedomar, det önska alla efterlikna, och få äro de, som ej efterlikna det. Därför skall plöjaren komma, utsänd av den allramäktigaste och vässad av den allravisaste; han frågar icke efter jordegendomar och kroppslig fägring, fruktar icke de starkas styrka, bävar icke för furstars hotelser och har icke anseende till personen, och han skall så ut människornas kött och riva ned andarnas hus, antvarda kropparna åt maskarna och själarna åt dem, som de ha tjänat.

Fördenskull må mina vänner, till vilka jag sänder dig, arbeta manligt och skyndsamt, ty det, som jag talar om, skall ej hända i de yttersta dagarna, såsom jag förut sagt, utan i dessa dagar. Och många av dem, som nu leva, skola få se det med sina ögon, och så skall det fullbordas, som står skrivet: 'Deras hustrur skola bliva änkor, och deras barn faderlösa, och allt det som människor åstunda skall tagas ifrån dem'.

Dock skall jag, den barmhärtige Guden, taga emot dem, som med ödmjukhet komma till mig. De, som med sina gärningar fullkomna rättvisans frukt, åt dem skall jag giva mig själv, ty det är rättvist, att det huset renas, vari konungen skall ingå, att glaset putsas, så att drycken kan gnistra klart, att kornet tröskas hårt för att kunna skiljas från agnarna och att det som är i formen tryckes och pressas, tills det antagit formens utseende. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag efter lidandena beskära tröst, nämligen åt dem, som åstunda att vara ringa och som skatta det himmelska högre än det jordiska. Dock - liksom människan icke födes och dör i en och samma stund, så skall allt detta fullbordas först när tiden kommer.

Du må jämväl veta, att jag vill handla med somliga enligt ordspråket: 'Slå honom på halsen och låt honom löpa, och må smärtan nödga honom att skynda'. Med andra skall jag göra såsom det står skrivet: 'Öppna din mun, och jag skall fylla den'. Men till andra skall jag säga, tröstande och uppmuntrande dem: 'Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall giva eder mun och vishet, så att de talföra ej må kunna strida däremot'.

Så gjorde jag i dessa dagar: jag fyllde de enfaldiga med min vishet, och de stå nu emot de lärda. Jag fördrev de stortaliga och mäktiga, och de gingo skyndsamt bort. Detta är icke underligt, ty jag bjöd de visa att de skulle skära av ormarnas tunga, såsom du hört, och de ville ej. Och modern, som var allmogens ris, ville icke uttorka munnarna för att utsläcka den i barnens hjärtan upptända begärelsens eld, såsom jag manade, och därför fällde jag dem i deras lyckas stund och skar av deras tungor.»