Johannes evangelisten sade till Guds moder: »Hör, du jungfru och moder till en enda son och icke flera, du moder till Guds enfödde Son, allas Skapare och Återlösare! Hör (ja jag vet ju att du hör), hur svårt bedragen denne man är av djävulen, hur mycket han bemödar sig att vinna det omöjliga, hur han blivit undervisad av lögnens ande och hur mycket han avlägsnar sig från Gud i fårets skepnad och med lejonets hjärta! Jag lärde, att det finns tre, som bära vittnesbörd i himmel och på jord, nämligen Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Men om denne man bär den onde anden vittnesbörd, att han helt och hållet blivit en sådan skenhelig, som Fadern icke styrker med sin makt, Sonen icke besöker med sin vishet och den Helige Ande icke upptänder med sin kärlek. Detta är icke underligt, ty han traktar efter makt emot Faderns makt, han vill vara vis emot Sonens vishet, och han är upptänd, men på ett annat sätt än den Helige Ande upptänder. Bed därför din Son, att han hastigt måste bortryckas, så att icke flera andra gå förlorade, eller också strax gör ödmjuk bättring för sin villfarelse.»

Modern svarade: »Hör, du som är jungfru, ehuru du är man och ingen kvinna. Du är den, som Gud värdigades kalla från världen med den lättaste död näst min. Jag liksom insomnade vid själens skilsmässa från kroppen och uppvaknade i evig fröjd. Detta var icke underligt, ty jag sörjde bittrare än andra vid min Sons död, och därför behagade det Gud att skilja mig från världen med den lättaste död. Du var mig närmast bland apostlarna, du rönte större bevis på min Sons kärlek än andra, min Sons pina var för dig bittrare än för de andra, ty du såg den närmare än de, och eftersom du levde längre än dina medbröder, blev du så att säga martyr genom allas deras död.

Därför behagade det Gud att kalla dig från världen med den lättaste död näst min, ty åt en jungfru blev jungfrun anförtrodd. Därför må det utan dröjsmål gå som du begärt.

Dock vill jag för min dotter visa hur denne, som vi tala om, är beskaffad. Han är sannerligen som en tjänare hos en myntsmed. Med den senare menas djävulen, som omsmälter och hamrar på sitt mynt, d. v. s. den som tjänar honom, med sina ingivelser och frestelser, ända till dess han får honom sådan han vill. Och när han fördärvat människans vilja och böjt den till köttets lust och till världskärlek, så trycker han strax sin bild och inskrift på henne, ty det synes då alltför väl av de yttre tecknen, vem människan med hela sitt hjärta älskar. Men när människan i gärning fullkomnar sitt sinnes åstundan och vill inblanda sig mera i världsliga ting än det tillkommer hennes ställning, ja skulle göra mera om hon blott kunde, då visar sig djävulens mynt vara fullkomligt. Dock må du veta, att Guds mynt är ett annat än djävulens.

Guds mynt är av guld och skinande, böjligt och dyrbart. Sålunda är varje själ, som bär Guds stämpel, skinande av gudlig kärlek, böjlig genom sitt tålamod och dyrbar genom sina ständiga goda gärningar. En god själ 'omsmältes' alltså genom Guds dygd och prövas under många hemsökelser, genom vilka själen lär sig känna sitt upphov och sin bristfällighet och Guds mildhet och tålamod med henne, och hon blir desto dyrbarare för Gud, ju ödmjukare, tåligare och samvetsgrannare hon befinnes vara. Djävulens mynt är däremot av koppar och bly. Det är av koppar, ty det har en viss likhet med guldet; det är böjligt men ej såsom guldet utan hårdare. Så förefaller den orättfärdiges själ honom själv vara rättfärdig, han dömer alla, sätter sitt eget före allt annat och är oböjlig till ödmjukhetens gärningar men mjuk i sina egna gärningar, svår att hålla borta från det som fallit honom in, märklig inför världen men föraktlig inför Gud.

Djävulens mynt kan även sägas vara av bly, ty det är fult, mjukt och böjligt samt tungt. Så är den orättfärdiges själ ful i sina kättjefulla begärelser, tung i världslig vinningslystnad och böjlig som ett strå för allt vad djävulen ingiver sinnet, ja stundom raskare att synda än djävulen att fresta. Så är denne myntsmedens tjänare beskaffad, ty han tröttnade på att iakttaga klosterregeln, såsom han lovat, och tänkte ut sätt att behaga människorna genom låtsad helighet för att i hemlighet kunna kräsligen göda sitt kött. Och strax dårade djävulen hans själ med lögnaktiga drömmar, så att han satte sin tro till det som är omöjligt och ej skall hända. Nu skall hans liv förkortas, och den ära han åtrår skall han ej vinna.

Emellertid skall man, om man finner något nytt mynt, sända det till en viss man, som kan väga det och har tillräcklig insikt om mynts utseende. Men var finna vi honom? Och om vi skulle finna honom, så bryr han sig föga eller icke alls om, huruvida myntet är oäkta eller äkta. I ett dylikt fall finns det en enda utväg, såsom jag vill förklara dig genom en liknelse. Om man lade fram en florin åt en hund, så brydde han sig icke om att taga den, men om man smorde in den med något fett, så skulle han utan tvivel göra det. Så förhåller det sig även här. Om man går till någon vis man och säger: 'Den där är en kättare', så fäster han sig icke därvid, ty hans Gudskärlek är alldeles kolnad. Men om man sade: 'Han har många floriner', så skulle alla genast skynda dit. Därför skall det snart gå som Paulus säger: 'Jag skall tillintetgöra och förödmjuka de visas visdom, men de ödmjuka skall jag upphöja'.

Dock kan du, min dotter, av sju ting urskilja den Helige Ande och den orene anden. För det första gör Guds Ande, att världen förlorar sitt värde för människan, som i sitt hjärta då anser allt detta som luft. För det andra gör han Gud kär för själen och kommer varje köttslig lusta att slockna. För det tredje ingiver han tålamod och lust att giva Gud allena äran. För det fjärde uppväcker han sinnet till att älska medmänniskorna och hysa medlidande även med ovänner. För det femte ingiver han allsköns kyskhet och avhållsamhet även från det tillåtna.

För det sjätte kommer han människan att förtrösta på Gud i alla vedervärdigheter och berömma sig av dem. För det sjunde skänker han begär att vilja förlossas och vara hos Kristus hellre än att hava framgång i världen och besmittas av den. Den onde anden åstadkommer däremot sju andra ting. För det första gör han, att människan finner världen ljuv och försmår det himmelska. För det andra gör han, att människan åtrår hedersbetygelser och glömmer bort sig själv.

För det tredje uppväcker han hat och otålighet i hjärtat. För det fjärde kommer han människan att trotsa Gud och envisas med sina egna föresatser. För det femte kommer han henne att anse sina synder för obetydliga och ursäkta dem. För det sjätte gör han hågen ostadig och köttet orent. För det sjunde giver han människan hopp om ett långt liv och blygsel för att bikta sig. Giv fördenskull noga akt på dina tankar, så att du icke bedrages av denne ande.»