Modern talar: »När ett ölkar uppvärmes och ölet utvidgas och växer, stiga ång- och skumbildningar upp, stundom större, stundom mindre, och sjunka åter snabbt ned igen. Alla de, som stå runt ölfatet, veta, att sådana ångor snabbt avtaga och att det beror på ölets styrka och upphettning, att sådant stiger upp därur. De vänta därför tåligt på slutet och på ölets färdigberedning. Alla dem, som stå runt karet och som hålla näsan för nära den sjudande brygden, händer det två ting: antingen nysa de häftigt eller också få de svår huvudvärk. Så är det även i det andliga livet. Ty det händer stundom, att somligas hjärtan svälla upp och förhäva sig på grund av sinnets övermod och otålighet.

Dygdiga män ge akt därpå och inse, att sådant härrör antingen från sinnets ostadighet eller från någon köttslig rörelse. Därför uthärda de tåligt orden och invänta slutet, ty de veta ju att efter storm kommer lugn och att tålamodet är större än den som intager städer, ty denna dygd övervinner människan i sig själv, vilket är allra svårast. Men de, som äro mycket otåliga och giva hårda ord igen samt icke akta på tålamodets ärorika lön eller hur föraktlig världens gunst är, de få sitt sinneslugn försvagat och råka i frestelser för sin otålighets skull, ty de hålla näsan för nära det ångande karet, d. v. s. de låta sitt hjärta för mycket bekymra sig om ord, som blott äro tomt väder.

När I därför skåden några, som äro otåliga, mån I med Guds hjälp bevaka eder mun, så att I icke för otåliga ords skull övergiven det goda som I haven påbörjat utan, såvitt rättvist är, låtsen som om I ej haven hört det, tills de, som vilja finna tillfälle, med ord uttrycka vad de mena i hjärtat.»