Modern talar: »Du bör vara såsom en brud, som står vid sparlakanen och som är beredd att hörsamma brudgummens vilja, så snart han kallar henne. Detta sparlakan är kroppen, som höljer själen och som ständigt bör tvås, prövas och tuktas. Kroppen är ju såsom en åsna, vilken behöver måttlig kost, på det att den ej skall förfalla till kättja, förnuftigt avvägt arbete, på det att den ej skall högmodas, och ständig aga, på det att den ej skal bliva uppstudsig.

Stå alltså vid sparlakanen, d. v. s. vid kroppen och icke i kroppen, och tag icke vård om köttet i dina begär utan vederkvick kroppen med måttlig nödtorft, ty den människa står vid kroppen, icke i kroppen, som håller sin kropp borta ifrån födans vällustiga överflöd men icke från det nödtorftiga. Stå även bakom sparlakanen, i det du försmår köttets njutning, befrämjar Guds heder och helt ägnar dig åt Gud.

Så stodo de, vilka nedlade sina kroppar liksom kläder för Gud och vilka varje stund voro beredda till Guds vilja, när det behagade Gud att kalla dem - för dem var ju icke vägen lång till honom, som de alltid hade närvarande, och tunga bördor tryckte icke ned deras halsar, ty de försmådde allting, och endast deras kroppar voro i världen. Fördenskull svävade de lätt och utan hinder till himmelen, emedan ingenting hindrade dem utom en torr klädnad, mycket väl tuktad, och när de avlagt denna, vunno de vad de längtat efter. Så gjorde denne ett farligt fall, stod visligen upp, försvarade sig manligen, kämpade ståndaktigt och uthärdade tappert. Därför skall han nu krönas för evigt, och han är i Guds åsyn.»