Jungfrun beklagar sig för dottern över en, som blott låtsade sin fromhet, och jämför honom med en illa beväpnad krigare i ett lekamligt krig.
Kapitel 27

Modern talar: »Denne man säger sig älska mig, men han vänder ryggen åt mig, när han tjänar mig. Och när jag talar till honom, säger han: 'Vad säger du?' Han vänder bort sina ögon från mig och ser på det, som behagar honom mera. Han är sällsamt beväpnad, liksom den, som var i ett lekamligt krig men som hade hjälmvisirets öppning i nacken, som hade skölden, som skulle hänga på armen, hängande vid axlarna, vars svärd var bortkastat, så att slidan var tom, vars kappa, avsedd att skydda kroppen och bröstet, låg under honom i sadeln, och vars sadelremmar icke voro fastbundna, som sig borde, utan hängde lösa på hästen.

På detta sätt är denne man andligen väpnad inför Gud. Och därför kan han icke skilja mellan vän och ovän och kan icke göra fienden någon skada. Den ande, som kämpar med honom, är lik den, som slugt tänker så här: ' Jag vill vara med de sista i striden, så att jag kan gömma mig i buskarna, om de främsta förlora slaget, men komma fram så snabbt, om de vinna slaget, att jag skall räknas till de främsta'. Därför handlade han, som drog ut i kriget, enligt köttslig visdom och icke av gudlig kärlek.»